Burkadebatten får mig att undra

Ibland är det kvävande att vara svensk och den svenska låt gå accepterande mentaliteten står mig högt upp i halsen och jag vill kräkas på den passiva "välvilliga" svenskheten.

Just nu gäller det om det är okej att bära burka på barnskötarutbildningar, på lärarutbildningar, i arbeten med barn och så vidare. Och den svenska inställningen då att det råder religionsfrihet och att var och en måste ha rätt att välja själv och så vidare i all oändlighet. I Frankrike har man förbjudit bärandet av burka och huvudduk i skolor och det verkar fungera utmärkt men så icke i Sverige där vi ska tillmötesgå alla i alla lägen! Täppas Fogelberg gjorde den märkliga jämförelsen häromdagen mellan män med bar överkropp i mataffärer och kvinnor som bär burka. Men hallå! har du inte fattat någon ting vill man ropa!

Ett: män med svettig bar överkropp i mataffärer är allmänt socialt inkompetenta och äckliga kan det tyckas men deras beteende är inte något som förordats och bestämts från samhället. Alltså inte ett påbud och en värdering från samhället sida. Att bära burka handlar om en värdering och ett synsätt och som bestraffas i många länder om det inte efterföljs. Att bära burka handlar om mer än ett enskilt val av klädesplagg och har med kvinnosyn att föra och en kvinnosyn som jag trodde vi tagit avstånd från i det här landet. Om nu detta att få bära burka är det viktigaste dessa kvinnor kämpar för så får de väl avstå från att gå ut i arbetslivet då!

Två: Vi har valt att ha religionsfritt i skolor och arbetslivet och då bör man väl utöva sin religion på sin fritid och inte göra propaganda för den på arbetstid.

Tre: Vi kommunicerar genom kroppsspråk, miner och uttryck i ansiktet och behöver kunna avläsa varandra på flera sätt än genom ord. Barn behöver kunna se den som de har att göra med( och alla andra också för den delen) och som förälder skulle jag aldrig kunna tänka mig att ha mina barn på ett dagis med personal som bär burka.

Fyra: Vad jag förstår är det inte tillåtet annars att maskera sig eller bära så kallad rånarluva men buka ska gå bra! Hur kommer det sig! Är det för att det är kvinnor som ska gömmas här eller? Vad som helst kan döljas bakom de vandrande tälten! Bra tips för rånare då.

Innebär verkligen kärlek och respekt för sina medmänniskor att man måste acceptera precis vad som helst ?

Att söka balans och mening

Funderar över fysisk och psykisk hälsa och balans. Tänket att det inte är så enkelt alla gånger att hitta den balansen och att det är många olika delar som behövs för att komma dit. Ofta betonas bara någon av delarna som det som ska förändra livet och göra att vi mår bra. Kanske lägger man mest tonvikten på det fysiska som förstås är viktigt och måste finnas med men som ändå inte är tillräckligt för att vi ska må bra.

Tänker också på vikten att känna mening i livet. Mening med livet är ju förstås något individuellt men hur hittar man sin egen mening? Inte heller det så enkelt. Men någonstans måste man ju börja och då tänker jag att det är närvaron som är nyckeln för att ta sig vidare. Närvaro kanske kan låta enkelt men kan vara både det enklaste men också det svåraste som finns.

Sedan att hitta sin kraft och det kan behövas olika saker för att göra det. Något som förmodligen är gemensamt för att kunna bygga upp sin kraft är att kunna vara närvande och att hitta källor som berikar. Tid för eftertanke och reflektion tänker jag är en viktig del för att hitta kraft och utvecklas vidare. Också kontakt med andra människor, att känna gemenskap och samhörighet. Sammanhang är också viktigt, att känna sig behövd och att ingå i ett sammanhang.

Vad kan det vara mera som är viktigt och i vilken ände börjar man och hur går det till att komma dit? Många av oss vet vad som skulle behövas men vi kan ha svårt att hitta vår balans och mening i alla fall och vad är det som gör att vi inte kommer dit? Är det kraften, energin som fattas? eller? Får fundera vidare kring detta men börjar med att försöka hitta vad som ger glädje och energi med närvaron eller mindfulness (om man så vill) i centrum.

Konserverade dagar

Vissa dagara önskar man att det gick att konservera och ta fram vid behov. Tänk att kunna gå till sin konserv och tanka lite näring en grå dag när allt gått på tok!

Att fylla sig med naturkraft

Jag andas och andas
och suger girigt in naturens dofter genom mina porer
Jag försöker att låta naturkraften fylla mig
havsbruset att vitalisera mina vener
och solens värme att lagras i mitt hjärta
så att jag ska kunna ha en egen
kraftkälla inför kommande dagar
när jag famlar i mörker på isiga gator.
.

Att ge sig själv det man behöver

Ingen motorväg hörs. Inga hårda påträngande ljud. Bara bränningarna från havet och vinden som susar i de rönnbärsröda träden och de gyllene havtornsbuskarna som glöder längs stränderna. Vinden är smeksamt ljum och solen varm och behaglig utan att brännas så som den kan vara i den här tiden. Ljuset är milt och behagligt och på avstånd hörs enstaka fåglar som ännu inte gett sig av till varmare länder. Det doftar härligt från skog och hav och man vill helst kunna ta med sig ett krus fyllt av mättade dofter att få hämta kraft från och andas in under andefattiga dagar. Här i denna stund kan man lämna över sig i naturens generösa och bärande famn. Här kan man andas in kraft och låta sig fyllas på. Här kan man vila och bara vara.

Sedan finns en önskan att kunna bära med sig bilden i sitt inre rum att kunna besöka när man behöver och då få luta sig mot naturens bärande famn och låta sig genomsköljas av ett värmande ljus och lyssna till bränningarnas sång och vindens sus och låta de jordiska dofterna fylla sinnena. Ett musikstycke kanske kan vara till hjälp när man sitter där en kulen dag i november och vill tillbaka till sin goda plats så då sluter man ögonen och lyssnar på Anouar Brahems vackra musikstycke Vague, Ela naveva och sedan är det bara att gå in i bilden i det inre rummet.

Naturen är min hållande famn

Det finns dagar då allt präglas av disharmoni. När allt skaver och det känns som man bär en för trång kostym som man skulle vilja slita av sig men inte vet hur man gör. Det finns dagar då tankarna far omkring i ett gytter som bara leder tillbaka till ruta ett igen och åter igen. Dagar när kraften saknas att fatta kloka beslut. Dagar då sorgefågeln sitter på axeln och man bara skulle vilja omslutas av en vänlig famn och få lite näring. Man vet att man behöver något men har glömt vad, eller man ger sig inte det som skulle behövas eller man har inte kraft eller vad det kan vara.

När tillvaron känns så här är det inte meningsfullt att försöka uträtta något. Man måste få fast mark under fötterna igen. Måste få tillbaka balans, lugn och energi. Hur ? Och var? frågar jag mig och det självklara svaret blir för mig. Naturen. Naturen är min läkande hållande famn där jag kan vila och hämta kraft och styrka. Hur kommer det sig att jag lyckas glömma det gång på gång?

Saknad

Undrar om träden känner smärta
över sina förlorade löv
Och om de gråter om natten
över löv som slitits bort
och inte hittar hem igen.
Undrar om de känner sig stympade
och tyngda av sorg
över förlusten av ett särskilt litet löv
som försvunnit bort med vinden
och inte går att nå.