Själens saknad efter det röda

Kalla Snötäcken, iskristaller som söker fäste på de kala svarta grenarna som stelt rör sig i den isiga januarivinden. Vattnet som mörkt och outgrundligt, flyter fram som en trög gammal ål i den snabbt försvinnande dagern. Händerna som försöker krypa in och gömma sig i fickorna, fryser och längtar in i värmen. Januaridagen som äter sig in i märg och ben och där inte några kläder tycks stå emot. Kroppen som spjärnar emot och längtar värme och omsorg och den frusna själen som ekar tomt i saknad efter det röda.

Första dagen på ett nytt år

Trädens svarta kronor täcks långsamt av dalande snöflingor som försiktigt hittar fäste på de nakna grenarna. Skymningen kommer tidigt och en stillhet vilar över dagen. Inomhus sprider stearinljusen ett behagligt ljus och andas rofylldhet. Brasans knaster förstärker ytterligare känslan av frid och meditativ vila.

Det är första dagen på ett nytt år. Ett nytt år fyllt med oskrivna blad. En dag för nystart och möjlighet att göra förändring, fatta nya beslut. En dag för reflektion. En dag för att fundera över vad som är viktigt och vad som egentligen inte är det. Att fundera över behov. Det kan annars vara lätt att gå vilse och tappa bort sig själv bland alla budskap som pådyvlas oss. Lätt att tro sig ha behov man egentligen inte har. Det kan vara lätt att känna sig misslyckad, ensam och tom i facebookvärldens uppdateringshysteri där det mesta är fantastiskt, glatt och ytligt och där det mera allvarliga sällan får plats. Jag undrar var det finns en plats för människor som inte alltid är i toppform och omgiven av fantastiska vänner, att få mötas som den man är? Finns det en sådan plats, eller är det bara det lyckade, tjusiga som vi vill kännas vid? Blir så trött på allt ”klämkäckt” ibland.
Tänker också på hur lätt det är att låta tiden rinna iväg när man zappar runt i cybervärlden och hela tiden är uppkopplad mot allt och alla. Hur enkelt det är att flyta iväg och glömma att koppla upp sig mot sig själv och våga möta sitt eget inre och utveckla sina egna resurser. Tänker att det är de sanna mänskliga mötena som har betydelse och som ger energi och mening, i varje fall för mig och jag tänker att varje gång det sker ett äkta möte med en annan människa så möter vi och lär också något om oss själva. Jag tänker också på att låta glädjen få plats i det vardagliga livet och att öppna sig för möjligheten att låta sig överraskas och berikas. För mig innebär det att hitta arenor för goda möten och att ge alla konstnärliga uttryck mera utrymme dvs. dans, musik, teater, bild, litteratur och skrivande för att få näring och energi. Tänker att behov finns på många nivåer, allt från det basala som att ha ett jobb och försörjning till behov som har med meningsfullhet och andlighet att göra. Återhämtning och reflektion är andra behov som jag ser som en förutsättning för att kunna vara närvarande i mötet med andra människor.

Hm… sedan är det då det vi bär med oss i bagaget som ligger och skaver, stjäl energi och som vi behöver befria oss från. Det som kan bli hinder för att vi ska kunna förverkliga våra mål och drömmar. Det får vi jobba vidare med, lyfta fram i ljuset, för att kunna acceptera och så småningom förlåta oss själva. Jag tycker också det är viktigt att inse att det inte handlar om att förlåta den som skadat och gjort dig illa, utan att försonas med det som skett och förlåta dig själv. Det sägs ofta att man måste förlåta förövaren men det tror jag inte alls att man måste göra men däremot så måste man försonas och acceptera att det som inträffat har skett för att kunna förlåta sig själv och läka. Ja, det finns förstås mycket att utveckla vidare både kring detta och annat, då det handlar om hela livet men någonstans ska man väl börja och det finns ju många blad kvar att fylla i årets bok eller hur?

Vi söker efter ljus i mörkret

Terrorism, grymhet, våld, död, meningslöshet. kränkningar, droger och så vidare... Så mycket som är så svårt att förstå och att orka med att ta in. Ena dagen läser vi om flickebarn i Kamerun som får brösten brända med stenar för att förhindra att de ska utvecklas och därmed locka våldtäktsmän att förgripa sig på dem. I dag handlar det om någon som har högerextremistiska värderingar och som dödar så många han kan. De flesta som dödas är unga och har inte gjort något som borde föranleda detta hat. Samtidigt dör en ung sångerska i ett annat land på grund av droger och i många andra länder sker grymheter mot barn kvinnor och män just i detta nu.

Det är svårt att förstå de grymheter som sker i krig och hur ska man de kunna förstå allt fruktansvärt som sker där det inte råder krig? Hur ska man t ex kunna förstå att vuxna kan utnyttja barn sexuellt i välutvecklade länder? Och det är bara ett exempel. Jag skulle få sitta här och skriva i flera dagar om jag skulle få med allt som är fruktansvärt och upprörande som sker just nu runt om i världen. Inte är det så konstigt att vi inte orkar ta del av allt det grymma som sker, att vi blir handlingsförlamade då vi känner sådan maktlöshet inför allt som pågår. Jag tänker att det är den stora faran, att vi ger upp! Så hur ska vi då göra för att inte stänga av, utan orka fortsätta att engagera oss och kämpa för ett mänskligt samhälle där det råder frihet och öppenhet? jag har inget bra svar på detta annat än att vi måste hitta hopp genom söka oss till varandra och inge varandra styrka och mod!

Här kommer en dikt i repris som känns rätt just nu.

Vi bildar en ring av hopp
Vi låter lågan gå runt till varandra
Om mitt ljus slocknar
Kan jag tända det på ditt
Om ditt ljus slocknar
Kan du tända det på mitt
Tillsammans skapar vi klarare ljus
Och varje ljus ger ett löfte:
Att mörker inte är sista ordet (okänd)

Till dem som har det svårt

Each of the rain drops has a tale to tell
about the sorrows of people
about the hardships living things go through
about the arrival of sparrows.

(Yamamura Bocho, 20th century)

Alla behöver en plats där man bara får vara

Jag kan bara gå min egen väg, inte någon annans

Vi längtar efter kärlek. Vi söker bekräftelse. Vi vill bli omtyckta och ibland anstränger vi oss väldigt mycket för att bli accepterade och passa in. Passa in i familjen, bli accepterade, få ingå i gemenskapen, bli omtyckta. Passa in i de sociala sammanhangen, bland vänner, i skolan, på arbetet och i samhället. Vi vill få vara med. Inte hamna i utanförskap.

Vi lever i ett samhälle där idealen bland annat är att man helst ska vara ung eller se ungdomlig ut, vara snygg, framgångsrik och lycklig. Det är viktigt att vara rätt, att ha den rätta imagen. Det är viktigt att visa omgivningen att man lyckats.

Det är lätt att tro att de yttre idealen och kraven är de inre behoven. Svårt att veta vad som är vad. Lätt att blanda ihop och glömma att lyssna till sin inre röst. Lätt att få en uppfattning att andra har det man själv saknar, att andra är rätt och man själv fel.

Hur långt är vi beredda att gå för att bli accepterade? Vem ska sätta upp vad som är rätt för mig? Många väljer en accepterande hållning till allt, säger inte ifrån. De klagar men talar aldrig till den det gäller hur de tycker. De väljer att svälja och att tiga för fridens skull, för att inte bli illa omtyckt, för att det är enklast så. De säger att de själva inte vill vara ovänner och bråka och när någon annan säger ifrån tycker de att hon/han vill ställa till osämja och bråk. Den som säger ifrån och inte finner sig får en stämpel av att vara en bråkmakare och svikare, den som förstör och inte ställer upp för familjen, vännerna, jobbet etc. Kanske är pressen störst i familjen som inte går att byta ut och där familjemönstren är djupt rotade.

Många försöker gå andras vägar för att bli omtyckta och de försöker delta i det spel som krävs. De anstränger sig för att passa in och trycker ner klumpen i magen, känner trötthet efteråt efter att ha använt energi till att vara någon de inte är, till att blunda och inte reagera på det som känns fel. När man gör det tillräckligt länge så blir man sjuk på ett eller annat sätt. När man slutar lyssna till sin egen inre röst och sina egna behov så säger kroppen ifrån till slut.

Om jag vill vara i kontakt med mig själv och vara levande så kan jag bara gå min väg och ingen annans, hur än kämpig och snårig den vägen må vara. Kanske blir jag sedd som den besvärliga som inte är följsam och blir stämplad som det svarta fåret och kanske måste jag avstå från att umgås med de människor som inte kan respektera mig och det kan te sig som ett högt pris. Men om valet är att behöva ingå i destruktiva sammanhang som bryter ner och att vara tvungen att behöva förneka min inre röst eller om valet är att måst avstå från att umgås och ha kontakt med sina egna behov och följa sin egen röst så kan jag bara välja att gå min väg då det inte finns något val för mig om jag ska kunna vara sann mot mig själv. Att förneka sig själv är ett ännu högre pris.

Det är inte enkelt att välja sin egen väg men det är bara den jag kan gå som kan leda framåt!

Annika Östberg - ett lvsöde som berör

Att nära sin själ i en miljö som är själsdödande

Jag lyssnade på sommar i p1 igår. Annika Östberg var sommarpratare. Hon som dömdes för
dubbelmord i USA och har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år innan hon fick komma till Sverige förra året och fick sitt straff tidsbestämt.

Denna kvinna väcker en enorm förundran hos mig. Efter nästan trettio år i fängelse sitter hon där och förmedlar en sådan inre styrka, ödmjukhet och tacksamhet. Hur är det möjligt att ha suttit så många år i ett fängelse där all människovärdighet tas ifrån en, där miljön är nedbrytande, själsdödande och destruktiv, där personalen gör allt för att döda den egna identiteten och ha överlevt, inte bara fysiskt, utan även själsligt?
Annika Östberg har inte bara överlevt utan dessutom på något förunderligt sätt lyckats hålla sin själ levande, utvecklat sitt inre och mognat till en människa som inte ens är bitter utan känner tacksamhet, ödmjukhet och kärlek inför livet.

Jag upplever det som en ynnest att få ha tagit del av hennes berättelse och av hennes fantastiska förmåga att ha tagit sig igenom detta svåra och kunnat omvandla det till något gott. Undrar om hon inser vad hennes berättelse kan få för betydelse för andra människor? Hon förmedlar hopp, mening och försoning. Kan hon överleva och försonas med det hon gått igenom så finns det hopp för andra också eller hur?

En jakt på bekräftelse

Funderar över människans behov av bekräftelse och kan först konstatera att vi alla förstås har behov av bekräftelse av människor i vår omgivning och att barn och tonåringar har ett större behov då de ska bygga upp och stärka sin identitet. Kortfattat så behöver alla känna att de är okej.

Det jag undrar över är om vuxna människor (upp i fyrtioårsåldern och även äldre) tidigare haft detta enorma behov av bekräftelse som jag upplever att så många har idag eller om det bara är så att forumen saknats tidigare och att det i dag blir så tydligt genom alla möjligheter på TV och sedan inte minst internet. Det är som att allt i livet sker på en jättescen där publiken hela tiden ska ge bekräftelse. Det kanske började i TV med de s.k realitysåporna och alla program där människor på olika sätt tar upp sina privata hjälpbehov, allt från sexuella problem till att försonas med saknade föräldrar eller göra slut med partnern inför en stor TV-publik.
”Vi släpper ner jag polletten i facebookautomaten och hoppas på jackpott.”
Ett citat från en text av Bengt Berg som jag tycker säger mycket. Får vi inte den bekräftelse vi behöver i vårt dagliga liv så att vi desperat försöker bli sedda på nätet är en fundering jag har. En annan fundering är om vuxna människor är mera omogna idag än tidigare? Allt fler vägrar bli vuxna och håller envist fast vid tonårskulturen och klär sig i samma kläder som tonåringarna, lever som dem och låter inte tonåringarna få ha sin kultur i fred. Många ser det som något negativt att bli vuxen och positivt att inte ”samla vuxenpoäng.” När tonåringar lägger ut mycket om sig själv på nätet kan det ses som ett sätt att pröva vem man är i förhållande till andra, att bli speglad och undersöka sina gränser men även där kan funderingar väckas om det alltid är bra och vad de gör med sig själva och om det är en ersättning för något man inte får i sin närmiljö.

När vuxna skriver om allt de gör i vardagen, (vissa redogör till och med för att de ska handla och tänker tydligen att andra ska vara intresserad av det) när de lämnar ut sitt privatliv och för intima privata samtal inför facebook publiken eller i andra forum, vad handlar det om då? Varför gör man det? Vad är det vi försöker bevisa och för vem? Se mig, Se oss. Vi har det bra, jag och vi, lever ett lyckligt liv och är omtyckta, eller?

Egot får en allt större plats och det gäller att synas och höras medan intresset för samtal och vad andra har att tillföra minskar. Vad är det för bekräftelsebehov som inte blivit tillgodosedda och hur påverkar det oss i våra liv i övrigt? Är det så att alltflera vuxna människor vägrar växa upp och är väldigt omogna och vad kommer det i så fall att innebära för våra barn och för samhällets fortsatta utveckling?

Mycket mera finns att säga kring detta och jag tycker det är väldigt intressanta frågor som jag skulle vilja samtala mera kring och få fördjupad kunskap om, då jag tycker det är en ganska oroande utveckling som sker med ett samhälle bestående av allt flera omogna självcentrerade människor med ständiga bekräftelsebehov!

Hoppets betydelse för människan

När hoppet dör så är vi verkligen illa ute! Då tappar vi kraften, lusten, och motivationen att gå vidare. Vi ger helt enkelt upp. Om vi till exempel vet att något tungt snart kommer att vara över då känner vi ett hopp och kan stå ut men när vi kommer till en punkt då vi inte ser att det finns något slut, vi inte längre kan se någon lösning. När vi inte längre tror att livet ska bli bättre och inte känner något hopp om att det vi går igenom någonsin kommer att ta slut. Då kan det bli så att vi tappar vårt hopp, förlorar livsgnistan och ger upp.

Därför är det så viktigt när man möter människor som befinner sig i svåra situationer, som sjukdom, arbetslöshet, svåra livssituationer och kriser och att inse hoppets betydelse.

När man möter människor som har det svårt så måste man börja med hoppet! För utan hopp så kommer man inte vidare!

Hur kommer det sig att så många som möter människor i svåra livssituationer inte har förstått det?

Sedan kommer förstås följdfrågan hur man inger hopp hos en människa? På den frågan finns inget kort svar men det handlar om att börja med att se den människa man har framför sig och skapa en god relation och lyfta fram de saker som kan inge hopp i just denna människas liv. Bara att bli lyssnad till och bli respekterad är en god början!

Ett litet tips på ett hoppingivande stycke musik som jag för tillfället njuter av: Serenade to Spring med Secret Garden.

Det finns en längtan efter sanna möten

Jag tror vi är flera som bär på en längtan efter kontakt och efter sanna och meningsfulla möten och jag tror att vi är många som frågar oss var man hittar det? Var finns de människor som är intresserade av att reflektera över stort och smått och som är intresserad av den människa de har framför sig och inte bara är intresserad av att själv bli bekräftade?

Det är så mycket yta överallt. Så mycket ylighet. Det ska se bra ut på alla möjliga sätt.
Hemmet ska vara tjusigt, helst stylat med stora ytor, fantastiska kök och mycket finesser och så fortsätter det. Semestern ska vara imponerande, festen något utöver det vanliga och även barnkalasen ska ha speciella teman och gärna att man hyr något ställe eller hyr in någon som ska förhöja det hela. TV-programmen avlöser varandra där jakten på att bli rätt är återkommande teman varvat med kändisskap av olika slag . Allt ska vara så fantastiskt och allt blir ett slags projekt.

Vi skapar nya vägar för kontakt, för kontakt vill vi ju ha. Eftersom det krävs sådana projekt att ses i verkligheten så har nätet blivit mötesplatsen och facebook har alltmera blivit stället för vuxna där de kan ha kontakt med omvärlden. Och hur ser den kontakten vanligtvis ut? Där gäller det också att visa upp sig, uppdatera sig och visa att man har ett bra liv. Budskapet är: se mig, bekräfta mig! Man samlar på vänner. Se så många jag har! Man skickar hjärtan och änglar. Det är vänskap det! Var finns dialogen och var sker mötena eller är det inte meningen att det ska bli några möten, någonstans? Syftet kanske bara är att visa upp sin fina fasad, eller?

I sanningens namn ska sägas att det inte bara är så. En del människor är intresserad av andra också och delar med sig av saker som händer i världen och tankar och reflektioner de själva har om vardagen och livet men de är väldigt få, alltför få! Man skulle kunna tänka sig att människor som jobbar med hälsa och liknande skulle vara mera närvarande och ha mera kontakt och ibland är det så men lika ofta är de lika frånvarande som andra och vill också bara ha bekräftelse.

Självklart förstår jag att vi alla har svårt att vara närvarande ibland och att kontakten inte alltid finns men jag behöver något mera än denna tärande ytlighet och brist på kontakt. Frågan är var hittar jag det?

Att tappa lusten

Tänker på hur lätt det kan vara att tappa bort sig, hamna vilse och åter upptäcka att man befinner sig i gråa sjaskiga gränder där det råder brist på ljus och glädje. Detta trots att man tycker sig veta vad man behöver för att få den balans man behöver i sitt liv för att nära sin glöd. Så ändå kan man stå där åter igen och inse att man bara ser dis och att omgivningen tappat färg och inte känna någon riktig lust och glädje. Borta är drivkraften, borta är längtan och lusten. Kvar finns trötthet och känslor av meningslöshet.

Det finns förstås många olika förklaringar till hur man hamnar där igen. En orsak anser jag vara att de negativa, destruktiva krafterna får ta för stor plats och det är inte så svårt att bli dränkt av det negativa. Det kräver kraft att kunna mobilisera motkraft mot allt negativt som strömmar emot oss dagligen.

Kommer då tillbaka till balans i livet eller brist på balans. Kontakt med alla våra sinnen. Kontakt med sig själv och med andra. Har precis sett en film(Snabba Cash) och läst en bok( Segraren står ensam av Paulo Coelho) som beskriver ett samhälleligt fenomen där människorna är beredda att gå hur långt som helst för att få synas och bli någon. Både boken och filmen skildrar på olika sätt människans sökande efter att ständigt bli bekräftad genom materiell framgång kändisskap och genom att på olika sätt alltid framhäva sig själv och vara tämligen ointresserad vad ens medmänniskor har att berätta. Samtidigt är alla väldigt ensamma då ingen har kontakt eller är sann varken mot andra eller sig själva. Alla är svikna och sviker. Tänker då att sanna möten är en bristvara och att det kan bli tröttande med all konkurrens då alla vill få synas och bli bekräftade men där ingen riktigt ser någon annan. Det är också så lätt att hamna i irrgångar i sökandet efter mening och äkta möten. Genvägar ter sig lockande och det är många som erbjuder olika vägar till ”harmoni och lycka”.

Jaha, så vad gör man då där man står i den grå gränden och håller på att ledas ihjäl av tristess?
Åter igen…… tillbaka till sinnena och till det som berör och att öka sin närvaro, att vara just här, just nu. Det är inte så mycket annat att göra. Utforska alla sinnliga uttryck och se vad som händer! Sedan kan man ju alltid gå till sina livlinor och undersöka de på nytt. Musiken t ex kan alltid upplevas och utforskas på nya sätt! Själv börjar jag med att mala kaffebönor. Njuta av anblicken av bönorna och doften när de mals. Sedan gör jag en härlig espresso med skummad mjölk och upplever den med syn, lukt, känsel och smak och så börjar jag leta musik som berör och börjar med blues…… fortsätter sedan fundera över de olika behoven, balansen, kontakten och det existentiella.