Testamentet

Han var en pappa som var vuxen på utsidan men förblev en pojke inuti, som aldrig utvecklades till att bli en känslomässigt mogen man. Pojken inom pappan använde människor för att tillfredställa egna behov och försökte få kontroll över människor runt honom för att binda dem till sig. Det var det enda sätt han kände till och som han trodde var kärlek. Han kunde inte sätta sig in i hur det blev för barnen när han kränkte och förnedrade dem för att själv inte känna sig övergiven. Att få barnen och sin fru att tro att utan honom var de inget och att han satt inne med sanningen, om vad som är rätt och fel i livet var hans sätt att bevisa att han var viktig och oumbärlig, för att inte bli lämnad i ensamhet. Han använde olika former av straff och belöning som verktyg för att behålla sin makt. Han talade om hur oduglig och fel den var som misshagade honom på något sätt och krävde att man måste köpa hans världsbild för att få belöningar som kunde återtas om man inte levde upp till hans förväntningar. Livet i familjen kan liknas lite vid en slags ständig rättegång i miniatyr där det gäller att aldrig göra fel och alltid leva med osäkerheten att inte veta vad som är de rätta valen och dessutom så blir det ändå aldrig riktigt rätt hur man än väljer. När det aldrig känns som att man gör riktigt rätt, så är det förstås lätt att känna sig själv fel också, att man inte duger som den man är, utan alltid är fel.

Den sista bestraffningen har utfärdats av pappan efter hans död, där han talar bortom döden, genom sitt testamente. Han belönar slutligen de han anser ha varit honom trogna och bestraffar de otrogna. De trogna har accepterat pappans världsbild, hans kränkande behandling och hans alkoholmissbruk. Av de tre barnen är det endast sonen som fått godkänt medan de båda systrarna valts bort för sista gången. Det som sker är inte bara att sonen får större delen av tillgångarna och att döttrarna inte nämns med ett ord, utan också att pappan genom sin handling splittrar syskonen för all framtid genom att han favoriserar sin son och låter honom leva med skuldbördan av att ha medverkat till att systrarna valdes bort. Det finns många sorgliga aspekter i det hela, där en är att pappan, min pappa, vår pappa, inte hade förmågan att älska och att se sina barn för de vi är och utifrån de behov vi hade, utan bara kunde se oss utifrån sig själv och sina egna behov (hans oförmåga till empati). En annan sorglig aspekt är att vår familj är sargad och delad och bär med sig infekterade sår som är svåra att läka och att vår pappa inte kunde se vad han utsatte sina barn för även efter sin död och med den övertygelsen att han aldrig gjorde något fel.

Jag skulle önska,(vem önskar inte det) att vi fått med oss en trygg grund att stå på, mera frihet att få utveckla vars och ens resurser, mindre rädsla och en känsla att vi var älskade och att vi duger, att det är okej att göra fel och att det finns flera rätta sätt, inte bara ett. Jag skulle ha önskat att min bror fått med sig mera trygghet och mod och förmåga att reflektera över saker och ting. Jag skulle också ha önskat att min syster kunnat se att hon duger och inte är fel, att problemet inte ligger hos henne utan hos vår pappa som inte har haft förmågan att se och ge den kärlek så som varje barn behöver och förtjänar.

När föräldrarna inte har förmåga och inte räcker till för att ge sina barn det de behöver för att ha en stabil grund att stå på, då får vi bygga vår egen grund. Det kan vara ett mödosamt och svårt arbete och kanske når vi aldrig riktigt ända fram. Kanske når vi aldrig riktigt dit vi vill, kanske blir grunden och byggnaden aldrig tillräckligt stabil och hel men det är den väg som finns. Det är det enda val vi har om vi vill uppnå självrespekt, bryta de negativa familjemönstren och inte föra dem vidare till våra barn. Allt har ett pris, så har det varit också för mig men jag kan ändå inte se att jag skulle ha valt annorlunda, med facit i hand. Jag gjorde det jag behövde för att inte gå under och för att kunna skapa det liv som känns rätt för mig och på den vägen fortsätter jag att söka mig framåt. Det är stundtals en snårig och gyttjig väg men med rätt skor och verktyg så går det och rätt ofta så hittar jag närande oaser på min väg. Oavsett hur vår pappa försökte hitta vägar att göra skillnad på oss barn och bestraffa oss så kan varken han eller någon annan aldrig ta ifrån oss rätten till våra upplevelser och känslor och att få berätta vår egen historia. Min historia är min och Din historia är din!

Kravet på Lycka

Funderar över begreppet lycka som jag länge känt att jag haft svårt att förhålla mig till. Varje dag översvämmas vi av olika lyckouppmaningar om hur fantastiskt saker är, vilka underbara människor vi alla är, hur vi ska fånga just den här dagen, hur vi ska bli lyckligare och att vi själv väljer hur lyckliga vi ska bli o.s.v. En stor del av tv-program, tidningar och olika Internetforum handlar om att presentera lyckliga och lyckade människor och ge tips om hur vi själva ska nå lyckan. Om man betraktar en del av budskapen så är det inte så att orden i sig är osanna och ändå så känner jag att i stället för att det skänker glädje och styrka så blir jag bara trött. Här följer några exempel på alla de uppmaningar till förhållningssätt som man bokstavligen dränks med varje dag ” Today is the perfect day to love everyone! Repeat this all of your tomorrows ♥.” “Hallå alla vackar själar, kom i håg att i dag är första dagen på resten av ditt liv… snacka om värdefullt!”
”Håll dina tankar positiva eftersom dina tankar blir dina ord.
Håll dina ord positiva, eftersom dina ord blir ditt beteende.
Håll ditt beteende positivt eftersom ditt beteende blir dina vanor.
Håll dina vanor positiva, eftersom dina vanor blir dina värderingar
Håll dina värderingar positiva eftersom dina värderingar blir ditt öde.” På liknande sätt forsar mängder av positiva budskap över oss som en aldrig sinande flod. Jag frågar mig själv hur det kommer att allt detta får en motsatt effekt på mig, vad är det som är så tröttsamt med alla fantastiska lycko- och kärleksbudskap. Det borde ju vara fint och något gott!

Häromdagen lyssnade jag på ett intressant program där man pratade om unga människor som aldrig riktigt blir vuxen, inte lyckats välja ett stadigvarande jobb eller välja en utbildning som känns rätt. De söker och söker men känner sig osäkra och kan inte bestämma sig. Där talade man också om att kraven på ungdomarna från vuxenvärlden oftast inte var vad de skulle välja för inriktning för sina studier och kommande yrken utan mera att de upplevde ett krav att vara och bli lyckliga. Pling! Där finns något väsentligt! Det finns en slags myt att om vi bara väljer rätt så kommer vi att bli lyckliga och vara lyckliga hela tiden! Det är vad reklamen alltid försökt intala oss och vad hela samhället strävar efter, en jakt på evig lycka. Går du bara ner i vikt så.. hittar du rätt partner… rätt yrke.. har rätt inställning till livet o.s.v så blir du lycklig. Man utgår från att lycka är något man uppnår och som består, vilket förstås är helt omöjligt! Det klart det blir väldigt ångestladdat att göra studie och yrkes val om man har kravet att rätt val leder till lycka och så märker man att man inte alls är lycklig hela tiden när man påbörjat de studier man trodde var rätt och så tror man att var fel val och så söker man vidare. Hela samhället genomsyras av en jakt på denna lycka och vi ger därmed våra barn falska förespeglingar om hur livet är. Det är inte heller riktigt okej att ha negativa känslor, vara besviken bitter, ledsen etcetera och uttrycka det, utan allt ska vara positivt och bejakande och det är just utifrån detta som jag känner ett motstånd och en trötthet eftersom det blir hurtfriskt och falskt.

Vi ljuger för våra barn och ger dem därför inte de redskap de behöver för att möta livets olika skeenden, där vardagen består av många känsloupplevelser, svårigheter, tristess och däremellan kanske lyckliga stunder men knappast något evigt lyckorus. Livet är värdefullt ändå trots att lyckan inte ständigt är närvarande eller kanske till och med tack vare att det inte är så. Genom att möta olika svårigheter, utveckla uthållighet i vardagen och acceptera livets olika växlingar växer vi och utvecklas som människor i stället för att leva i tron att lyckan kan förvärvas och att andra har den till skillnad från oss själva! Jag önskar lite mera ärlighet, mindre stjärnglans och att vi vågar se att det inte är så tokigt att ha fötterna på jorden heller!

En betraktelse över min döde far

Han ligger där framför mig i en sjukhussal, inbäddad med vita lakan. På bordet intill sängen brinner ett vitt ljus och där ligger en bibel. Min far är död sedan några timmar. Jag har inte träffat honom på mer än tio år. Det känns overkligt. Kroppen som ligger där innehåller inget liv, utan är bara ett skal, livet är borta och det är påtagligt. Annars känner jag inte så mycket mera än ett sorgset vemod blandat med tomhet.

Det var länge sedan mannen i sängen känslomässigt slutade vara min far och nu är han död. För mig har han aldrig varit en far med en kärleksfull famn att komma till som kunde trösta och stötta utan han var mera som ett krävande barn med egna omättliga behov som behövde tillfredsställas. Det som känns sorgligt är att han slutade sitt liv utan att kunna se och förstå hur illa han gjort människor i sin närhet, att han inte kunde visa någon ånger och kärlek, att han aldrig mognade som människa. På det viset fick han ju inte heller själv uppleva att inför döden omges av kärlek från sina barn.

De frågor som rör sig inom mig är hur man kan leva sitt liv år efter år och inte ha kontakt med sina barn och aldrig ens försöka att ändra på det? Det är för mig obegripligt och något jag funderat mycket över och då tänker jag inte på mig själv i första hand. Hur kan man välja bort sina barn? Hur kan man vakna morgon efter morgon, leva sitt liv och ha valt bort sina barn? Kan man göra det och må bra? För mig skulle det inte gå en dag utan att hjärtat skulle gråta av längtan, saknad och sorg och så säger de flesta kvinnor jag pratat med i min omgivning. Ja, jag vet att jag säger kvinnor för det är kvinnor jag hört säga så men det finns säkert män som känner så också, även om jag tror det är mera vanligt att män rent fysiskt överger sina barn.

Nästa fråga som jag funderat mycket över är om man kan vara hel som människa, ha ett gott liv och vara en harmonisk människa när man valt bort sina barn? Den frågan handlar om alla de pappor som lämnat sina barn och kanske skaffat ny familj och helt prioriterat bort sina egna barn. Jag kan inte tro att det är möjligt att göra det om man är en människa som är trygg i sig själv, har förmåga till självreflektion och har kontakt med sitt eget inre.

Var min far en trygg och harmonisk människa? Det är förstås där själva svaret ligger, varför han var den pappa han var. Han hade sådana brister att han inte hade förmåga att förstå och möta sina barns behov, då de kolliderade med hans egna omogna personlighet. Han försökte binda sin familj till sig genom kontroll och göra sig själv oumbärlig och få familjen att vara i ett underläge och i en beroendeställning till honom. Det var det sätt han kände till. För att känna sig själv betydelsefull behövde han trycka ner sin omgivning. Han såg sig som den förorättade missförstådda som tyckte han inte fick någon uppskattning trots att han själv ansåg att han gett sin familj allt.

En stor del av mitt liv har bestått av kamp att inte slukas och förgöras av min pappa. En dag fick jag nog och bestämde mig att mitt liv skulle bli bättre utan den ständiga balansgång och kamp det innebar att umgås med honom. Jag har inte ångrat det men tycker ändå det är sorgligt att han aldrig kunde mogna som människa, att han förlorade så mycket genom att han var som han var. Han förlorade mig och även sina barnbarn. Sedan att han i stort sätt dagligen druckit alkohol under många år har förstås inte bidragit till hans möjligheter att utveckla sin personlighet.

Jag tänker på mig, hur det varit att inte bli sedd som barn av sin far och jag tänker på alla barn som söker sina fäder och blir svikna igen och igen. För många kan det bli en längtan och ett sökande som fortsätter hela livet efter en far som aldrig fanns där och aldrig kommer att finnas. Jag tror inte min pappa mådde så bra i sitt inre och jag tror inte andra pappor som valt bort sina barn gör det heller, kanske på ett ytligt plan, ekonomiskt och praktiskt men att de är trygga, harmoniska mogna människor och hela som människor det kan jag inte tro. Min pappa som ligger här framför mig och som nu är död, var en människa med ett sårat litet barn inom sig som aldrig fick det han sökte och som heller inte kunde ge kärlek till andra. Jag tänder ett ljus för pappa och önskar att han fått frid i sin själ och jag tänder ett ljus för alla de barn som inte har en kärleksfull pappa som ser deras behov och önskar att de ska hitta ett ljus som ger styrka och bär dem genom livet ändå!

Sov i ro pappa!

Möte med döden

jag sökte en dikt inför en nära anhörigs död, en anhörig jag inte varit nära. Den enda dikt jag kunde hitta som kändes sann var den här....

Brännpunkt

Jag är här
Och kan inte vara
Någon annanstans
Än här
Mitt emellan
Det jag vinner
Och det jag förlorar
Livets våldsamma
Brännpunkt

Att behålla
Hör inte människan till
Det jag äger
Rinner mellan fingrarna

Jag är här
Och kan inte vara
Någon annanstans
Än här
Mitt i
Det som ständigt upphör
Och oavbrutet blir till
Livets oväntade
Vilopunkt.

Har inte vattnet en annan rytm i dag?

Har inte vattnet en annan mera livfull rytm än i går? Och har inte ljuset lyckats leta sig ner mot den svarta bottnen och skickat iväg små strimmor av lysande virvlar upp till ytan, virvlar som andas Hopp, Liv och Vår?

-Titta upp vackre man
sök svaren i stjärnorna
bland gudarna i himlen.
-Nej tack, svarade han.
Min sänkta blick beror
ej på blygsel eller
nedstämdhet.
Det är på marken jag
finner mina mirakel. (Maria Westerberg)

Och naturen fortsätter att skapa sin egen konst

Per aspera ad astra?

Ja, det känns som att det är på tiden att börja närma sig.....

Unnar mig lite vitaminer och en dikt

Vi kallade det kärlek

Vi bara lånade
varandra
för en stund
Delade
tankarna
hjärtan
och täcke
och låtsades
att livet inte fanns
Drömmarna blir inte lögner
Bara för att morgonen kommer. (Niclas Petersson)

Vinterbadare

Alla solar är välkomna

Själens saknad efter det röda

Kalla Snötäcken, iskristaller som söker fäste på de kala svarta grenarna som stelt rör sig i den isiga januarivinden. Vattnet som mörkt och outgrundligt, flyter fram som en trög gammal ål i den snabbt försvinnande dagern. Händerna som försöker krypa in och gömma sig i fickorna, fryser och längtar in i värmen. Januaridagen som äter sig in i märg och ben och där inte några kläder tycks stå emot. Kroppen som spjärnar emot och längtar värme och omsorg och den frusna själen som ekar tomt i saknad efter det röda.

Januaridagar

ADHD

Äntligen har det kommit igång en debatt om adhd diagnostisering och medicinförskrivning, vilket jag välkomnar. Det är viktigt då diagnostiseringen av adhd har ökat lavinartat de senaste åren och allt flera barn och ungdomar får mediciner utskrivna som en följd av detta. Det är heller inte helt ovanligt att medicin sätts in även innan diagnos har ställts, att man helt enkelt prövar sig fram. Det är också viktigt att vi tittar på vilken människosyn vi har och hur våra barn har det i dagens samhälle samt hur vi väljer att hantera de problem som uppstår. Många menar att psykiatrin blivit så mycket bättre att upptäcka barn med adhd störning och att ju fortare barnen får diagnos och medicin kan sättas in desto bättre. Skillnaden mellan hur barnpsykiatrin l landet ställer diagnos och hur många som får diagnos varierar också stort. Frågan är då om de landsting som har flera med diagnosen adhd är skickligare, eller om de som har färre med diagnos har andra metoder, eller synsätt? Det började med alla hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter och sedan har allt flera barn som anses sakna ”startmotor” också inlemmats under adhd paraplyet, vanligen under benämningen add. Barnen som anses sakna startmotor är en grupp där man klart kan ifrågasätta tillförlitligheten i diagnosverktygen och där gränsdragningarna torde vara hårfina mellan neurologiska orsaker, tonårsbeteende, livssituationens påverkan och där risken för felbedömningar förmodligen kan vara stor.



Jag säger inte att vi inte alls ska ha diagnosen adhd eller att ingen ska få medicin till följd av detta men jag tycker vi måste se mera till helheten och vara mycket mera kritiska och försiktiga innan vi sjukförklarar barn och innan vi sätter in mediciner på barn och unga människor. En diagnos är inte bara av godo, den gör något med en människa också och får konsekvenser för resten av livet, mediciner är inte heller bara bra och välgörande, utan kan även ställa till stor skada. Jag har mött tonåringar som fått diagnosen adhd och tagit stor skada av detta men dem talas det sällan om. Vi får bara höra om äldre som efter många år av lidande fått diagnos och upplevt lättnad till följd av detta. Jag tycker vi måste fråga oss för vems skull en diagnos ställs och hur den hjälper barnet. Som jag har uppfattat det så är det inte alltid för barnets skull diagnosen ställs, men att det många gånger kan upplevas som en lättnad och mycket enklare för föräldern då barnet sjukförklarats och medicin sätts in. På det viset behöver andra eventuella orsaker till barnets beteende aldrig komma i dagen. Jag tycker även att man alldeles för lite ser på livsstilsbeteenden och jobbar alldeles för lite med detta, då det är mycket vanligt att barn som får adhd diagnos har speciella matvanor med mycket intag av snabbmat, godis och läsk.

Avslutningsvis så kan man alltid önska att debatten som inletts om adhd kan leda till bättre och tillförlitligare diagnosverktyg och en förändrad syn och ett bättre bemötande av barns behov, där man ser och prioriterar barnens behov av stabilitet och struktur i hem och skola samt ser till helheten både i det psykiska och fysiska omhändertagandet.

Som att hitta en skatt

Det kom helt oväntat ett paket. Först kunde jag inte förstå och trodde jag beställt något till jul och glömt bort det. Sedan insåg jag att det var en diktsamling i gåva från en vän då var det som att ha hittat en skatt och den här skatten består av underbara ord att berika sig med under alla kalla, gråa januaridagar och andra dagar också förstås.
Redan på omslaget finns en dikt och den vill jag dela.

Noterat

Livet är enda sättet
att beväxa med löv,
hämta andan i sanden
flyga upp på vingar.

att vara en hund.
eller stryka den över pälsen,

att skilja smärta
från allt som inte är det,

att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om
i den släckta lampans sken.
(Wislawa Szymborska)

Tulpaner, ge mig massor av tulpaner

januari, en månad som jag får tampas med, en månad jag ofta önskar jag kunde hoppa över. En månad med kyla, mörker och grådis som tränger in i varje cell. Dagar då alla tindrande ljus plockats bort och då fönster med halvvissna blommor, obetalda räkningar, granbarr och lite kaksmulor är det som återstår. Dagar då jag behöver uppbåda all möjlig fantasi för att hitta inspiration och glädje. Då är det tur att det finns tulpaner, vad vore januari utan tulpaner? Så jag unnar mig tulpaner som får inspirera mig och inge hopp om att det finns färger och liv, att januari tar slut och att det kommer att bli vår igen!

Grå dagar och nyårsintentioner

Morgonen är lite disig, råkall och grå så som morgnar kan vara i början av januari. Festen är över, glansen har mattats av och kvar finns barrande granar, halvvissna blommor, kladdiga rester i kylskåpet och lite kakor som börjar passera bäst före datum toppat med en plånbok som mest består av kvitton.

Mitt i detta lyckas man inte ens glömma att det är nu man ska börja förverkliga sina uppställda mål om att äta mindre socker, skapa goda motionsvanor, bli mera nöjd med sig själv och sin kropp och allt vad det kan vara.
Hur enkelt är det att införa nya vanor när det ligger en gråfuktig filt över tillvaron och man hela tiden måste kolla var man sätter fötterna för att inte göra en ofrivillig störtdykning.

Tänker att nyår borde infalla under sommarhalvåret i stället. Tänk så mycket lättare det skulle vara att skapa goda vanor när ljuset och värmen finns där och lockar en ut, man kan göra allt möjligt utan att vare sig slå ihjäl sig eller få köldskador. Motionen liksom kommer av sig själv och man behöver inte anstränga sig för att hitta på någon lämplig rörelseaktivitet. För mig slutar det ofta det ofta med att målet blir att undvika den gråfuktiga filten i stället för att gå in i den. I dag undviker jag den grå filten genom att gå på bio i stället och i bästa fall kanske det blir en liten promenad när jag tar mig dit och hem. Målen om bättre motionsvanor får jag ta när själen inte fryser. Först värme till själen, så får det ordna sig med det andra sedan!

Brist på äkta möten och panisk skräck för att bli vuxen

Vi behöver alla mänsklig kontakt och vi behöver bli sedda och bekräftade. Har vi dessutom inte blivit sedda som barn så kanske vi bär på ett omättligt behov av att få ständig uppmärksamhet och bekräftelse. Vi lever också i en tid där vi kanske har färre forum i det verkliga livet där vi kan bli sedda och bekräftade och få kontakt med andra människor på ett naturligt sätt. I brist på verkliga möten så blir nätet då en plats för att försöka bli sedd och uppmärksammad. Det som blir lite sorgligt är att det ofta inte blir något riktigt möte utan att många bara vill synas och framhäva sig själv och få egen bekräftelse, men är ointresserad av att ta del av den andres värld. Det finns inte någon avsikt att det ska bli ett möte, där finns bara en envägskommunikation. Budskapet ljuder, se mig, se mig!

När inget möte sker ekar orden ut i cyberrymden och lämnar kvar ett eko av tomhet. De funderingar som väcks är om möten på ett plan där båda ser varandra är en bristvara i dag? Har vi svårare än tidigare att vara i nuet, ha kontakt med oss själva och möta en annan människa, eller har det alltid varit så?

Ett annat fenomen som jag tycker hänger nära samman med det här, är de evigt unga som med stolthet säger att de inte lyckats samla några ”vuxenpoäng”. De lever vidare i något slags förlängd tonårstid och en närmast panisk skräck för att bli vuxen då de tror att vuxen är det samma som att vara tråkig och i avsaknad av lekfullhet och kreativitet. Det som i stället sker är att ett växande antal personer envist håller fast vid sin egen ungdomstid och inte utvecklar och mognar i den utsträckning som skulle behövas för att möta den yngre generationens behov. Vi vet att alltför många ungdomar inte känner sig sedda och desperat söker utvägar för att bli bekräftade av de vuxna i sin omgivning.

Ungdomar behöver som sagt bli sedda för att kunna utveckla självkänsla och mogna på ett positivt sätt. Det behövs också för att kunna möta sig själv och andra men om de som ska vara vuxna inte finns och kan möta de unga där de befinner sig, utan snarare konkurrerar med den yngre generationen om att få bekräftelse och synas så är det inte så konstigt att det ser ut som det gör. Om man sedan som en kompensation, eller vad det kan vara, ”curlar” sina barn och inte låter de ta eget ansvar och därigenom växa så får vi förmodligen fler omogna människor som ser vuxenlivet som alltför kravfullt och oattraktivt.
Man behöver bara ta en titt i tv-tablåerna för att se den rad av program som uppmuntrar och hyllar den omogna personligheten och de ytliga idealen. Inställningen till skönhetsoperationer blir alltmera positiv bland befolkningen och vi är beredda att gå långt i jakten på ”evig ungdom” och är villiga till stora ekonomiska uppoffringar för att nå idealen.

De materiella idealen, det ytliga och flyktiga, det ständiga mediala bruset och den ständiga nåbarheten gynnar inte heller förmågan att vara närvarande, förmågan att vara med sig själv i tystnad och vila.
Priset är en alltmera narcissistisk tillvaro med människor som tävlar om att synas samtidigt som de bär på en inre tomhet och en skriande längtan efter kontakt.

Ögonblick

"I magin - och i livet - finns bara det innevarande ögonblicket, nuet. Man mäter inte tiden som när man räknar ut avståndet mellan punkter.
Tiden går inte.
Människan har oerhört svårt för att koncentrera sig på nuet,
hon tänker hela tiden på det hon gjort,
på hur hon skulle kunna göra det bättre,
på vilka konsekvenser hennes handlingar får
och på varför hon inte handlade som hon borde ha handlat."

(av ALEPH, ur Paulo Coelhos ögonblick 2012)

Första dagen på ett nytt år

Trädens svarta kronor täcks långsamt av dalande snöflingor som försiktigt hittar fäste på de nakna grenarna. Skymningen kommer tidigt och en stillhet vilar över dagen. Inomhus sprider stearinljusen ett behagligt ljus och andas rofylldhet. Brasans knaster förstärker ytterligare känslan av frid och meditativ vila.

Det är första dagen på ett nytt år. Ett nytt år fyllt med oskrivna blad. En dag för nystart och möjlighet att göra förändring, fatta nya beslut. En dag för reflektion. En dag för att fundera över vad som är viktigt och vad som egentligen inte är det. Att fundera över behov. Det kan annars vara lätt att gå vilse och tappa bort sig själv bland alla budskap som pådyvlas oss. Lätt att tro sig ha behov man egentligen inte har. Det kan vara lätt att känna sig misslyckad, ensam och tom i facebookvärldens uppdateringshysteri där det mesta är fantastiskt, glatt och ytligt och där det mera allvarliga sällan får plats. Jag undrar var det finns en plats för människor som inte alltid är i toppform och omgiven av fantastiska vänner, att få mötas som den man är? Finns det en sådan plats, eller är det bara det lyckade, tjusiga som vi vill kännas vid? Blir så trött på allt ”klämkäckt” ibland.
Tänker också på hur lätt det är att låta tiden rinna iväg när man zappar runt i cybervärlden och hela tiden är uppkopplad mot allt och alla. Hur enkelt det är att flyta iväg och glömma att koppla upp sig mot sig själv och våga möta sitt eget inre och utveckla sina egna resurser. Tänker att det är de sanna mänskliga mötena som har betydelse och som ger energi och mening, i varje fall för mig och jag tänker att varje gång det sker ett äkta möte med en annan människa så möter vi och lär också något om oss själva. Jag tänker också på att låta glädjen få plats i det vardagliga livet och att öppna sig för möjligheten att låta sig överraskas och berikas. För mig innebär det att hitta arenor för goda möten och att ge alla konstnärliga uttryck mera utrymme dvs. dans, musik, teater, bild, litteratur och skrivande för att få näring och energi. Tänker att behov finns på många nivåer, allt från det basala som att ha ett jobb och försörjning till behov som har med meningsfullhet och andlighet att göra. Återhämtning och reflektion är andra behov som jag ser som en förutsättning för att kunna vara närvarande i mötet med andra människor.

Hm… sedan är det då det vi bär med oss i bagaget som ligger och skaver, stjäl energi och som vi behöver befria oss från. Det som kan bli hinder för att vi ska kunna förverkliga våra mål och drömmar. Det får vi jobba vidare med, lyfta fram i ljuset, för att kunna acceptera och så småningom förlåta oss själva. Jag tycker också det är viktigt att inse att det inte handlar om att förlåta den som skadat och gjort dig illa, utan att försonas med det som skett och förlåta dig själv. Det sägs ofta att man måste förlåta förövaren men det tror jag inte alls att man måste göra men däremot så måste man försonas och acceptera att det som inträffat har skett för att kunna förlåta sig själv och läka. Ja, det finns förstås mycket att utveckla vidare både kring detta och annat, då det handlar om hela livet men någonstans ska man väl börja och det finns ju många blad kvar att fylla i årets bok eller hur?