torsdag 8 mars 2012

En betraktelse över min döde far


Han ligger där framför mig i en sjukhussal, inbäddad med vita lakan. På bordet intill sängen brinner ett vitt ljus och där ligger en bibel. Min far är död sedan några timmar. Jag har inte träffat honom på mer än tio år. Det känns overkligt. Kroppen som ligger där innehåller inget liv, utan är bara ett skal, livet är borta och det är påtagligt. Annars känner jag inte så mycket mera än ett sorgset vemod blandat med tomhet.

Det var länge sedan mannen i sängen känslomässigt slutade vara min far och nu är han död. För mig har han aldrig varit en far med en kärleksfull famn att komma till som kunde trösta och stötta utan han var mera som ett krävande barn med egna omättliga behov som behövde tillfredsställas. Det som känns sorgligt är att han slutade sitt liv utan att kunna se och förstå hur illa han gjort människor i sin närhet, att han inte kunde visa någon ånger och kärlek, att han aldrig mognade som människa. På det viset fick han ju inte heller själv uppleva att inför döden omges av kärlek från sina barn.

De frågor som rör sig inom mig är hur man kan leva sitt liv år efter år och inte ha kontakt med sina barn och aldrig ens försöka att ändra på det? Det är för mig obegripligt och något jag funderat mycket över och då tänker jag inte på mig själv i första hand. Hur kan man välja bort sina barn? Hur kan man vakna morgon efter morgon, leva sitt liv och ha valt bort sina barn? Kan man göra det och må bra? För mig skulle det inte gå en dag utan att hjärtat skulle gråta av längtan, saknad och sorg och så säger de flesta kvinnor jag pratat med i min omgivning. Ja, jag vet att jag säger kvinnor för det är kvinnor jag hört säga så men det finns säkert män som känner så också, även om jag tror det är mera vanligt att män rent fysiskt överger sina barn.

Nästa fråga som jag funderat mycket över är om man kan vara hel som människa, ha ett gott liv och vara en harmonisk människa när man valt bort sina barn? Den frågan handlar om alla de pappor som lämnat sina barn och kanske skaffat ny familj och helt prioriterat bort sina egna barn. Jag kan inte tro att det är möjligt att göra det om man är en människa som är trygg i sig själv, har förmåga till självreflektion och har kontakt med sitt eget inre.

Var min far en trygg och harmonisk människa? Det är förstås där själva svaret ligger, varför han var den pappa han var. Han hade sådana brister att han inte hade förmåga att förstå och möta sina barns behov, då de kolliderade med hans egna omogna personlighet. Han försökte binda sin familj till sig genom kontroll och göra sig själv oumbärlig och få familjen att vara i ett underläge och i en beroendeställning till honom. Det var det sätt han kände till. För att känna sig själv betydelsefull behövde han trycka ner sin omgivning. Han såg sig som den förorättade missförstådda som tyckte han inte fick någon uppskattning trots att han själv ansåg att han gett sin familj allt.

En stor del av mitt liv har bestått av kamp att inte slukas och förgöras av min pappa. En dag fick jag nog och bestämde mig att mitt liv skulle bli bättre utan den ständiga balansgång och kamp det innebar att umgås med honom. Jag har inte ångrat det men tycker ändå det är sorgligt att han aldrig kunde mogna som människa, att han förlorade så mycket genom att han var som han var. Han förlorade mig och även sina barnbarn. Sedan att han i stort sätt dagligen druckit alkohol under många år har förstås inte bidragit till hans möjligheter att utveckla sin personlighet.

Jag tänker på mig, hur det varit att inte bli sedd som barn av sin far och jag tänker på alla barn som söker sina fäder och blir svikna igen och igen. För många kan det bli en längtan och ett sökande som fortsätter hela livet efter en far som aldrig fanns där och aldrig kommer att finnas. Jag tror inte min pappa mådde så bra i sitt inre och jag tror inte andra pappor som valt bort sina barn gör det heller, kanske på ett ytligt plan, ekonomiskt och praktiskt men att de är trygga, harmoniska mogna människor och hela som människor det kan jag inte tro. Min pappa som ligger här framför mig och som nu är död, var en människa med ett sårat litet barn inom sig som aldrig fick det han sökte och som heller inte kunde ge kärlek till andra. Jag tänder ett ljus för pappa och önskar att han fått frid i sin själ och jag tänder ett ljus för alla de barn som inte har en kärleksfull pappa som ser deras behov och önskar att de ska hitta ett ljus som ger styrka och bär dem genom livet ändå!

Sov i ro pappa!

onsdag 7 mars 2012

Möte med döden

jag sökte en dikt inför en nära anhörigs död, en anhörig jag inte varit nära. Den enda dikt jag kunde hitta som kändes sann var den här....

Brännpunkt

Jag är här
Och kan inte vara
Någon annanstans
Än här
Mitt emellan
Det jag vinner
Och det jag förlorar
Livets våldsamma
Brännpunkt

Att behålla
Hör inte människan till
Det jag äger
Rinner mellan fingrarna

Jag är här
Och kan inte vara
Någon annanstans
Än här
Mitt i
Det som ständigt upphör
Och oavbrutet blir till
Livets oväntade
Vilopunkt.