Att ge sig själv det man behöver

Ingen motorväg hörs. Inga hårda påträngande ljud. Bara bränningarna från havet och vinden som susar i de rönnbärsröda träden och de gyllene havtornsbuskarna som glöder längs stränderna. Vinden är smeksamt ljum och solen varm och behaglig utan att brännas så som den kan vara i den här tiden. Ljuset är milt och behagligt och på avstånd hörs enstaka fåglar som ännu inte gett sig av till varmare länder. Det doftar härligt från skog och hav och man vill helst kunna ta med sig ett krus fyllt av mättade dofter att få hämta kraft från och andas in under andefattiga dagar. Här i denna stund kan man lämna över sig i naturens generösa och bärande famn. Här kan man andas in kraft och låta sig fyllas på. Här kan man vila och bara vara.

Sedan finns en önskan att kunna bära med sig bilden i sitt inre rum att kunna besöka när man behöver och då få luta sig mot naturens bärande famn och låta sig genomsköljas av ett värmande ljus och lyssna till bränningarnas sång och vindens sus och låta de jordiska dofterna fylla sinnena. Ett musikstycke kanske kan vara till hjälp när man sitter där en kulen dag i november och vill tillbaka till sin goda plats så då sluter man ögonen och lyssnar på Anouar Brahems vackra musikstycke Vague, Ela naveva och sedan är det bara att gå in i bilden i det inre rummet.