Vore jag Gud skulle jag gråta över människorna

Det finns dagar då det är svårt att värja sig mot all ondska och ruttenhet som slår emot en så fort man öppnar tidningen eller slår på radion eller tv:en.Det går inte att ta in och det går inte att förstå på ett känslomässigt plan och det hjälper inte vilka kunskaper man har! De senaste dagarna har det bland annat varit styvfadern som våldtog dottern i flera år och hotade visa händelserna på nätet. En bland alla pedofiler som utifrån sin maktposition kan ödelägga barns liv och stjäla deras barndom. För att inte tala om de katolska prästerna och allt de utsatt barn för. Eller politiker, domare och andra uppsatta personer som köper sex (även av minderåriga) eller begår andra brott och kommer undan med låga böter för att de inte heller är ärliga om sina verkliga inkomster och dessutom får behålla sina uppdrag!!! Listan kan göras lång.

Sådana dagar är det svårt att tro på människan och det goda. Svårt att tro på etablissemanget och samhällsrepresentanter som inte tar sina uppgifter på allvar. Hur tror de att de ska kunna skapa trovärdighet? Hur tror de att de ska kunna förvänta sig att befolkningen ska vara moraliska och laglydiga när de själv inte har någon moral? Det gäller förstås inte alla men det hjälper inte. Det är lätt att stanken av förruttnelse sprider sig och det är inte bra för människan och inte bra för samhället!
Hittade en dikt av Astrid Lindgren som jag tyckte uttrycker lite av det jag beskrivit ovan.

Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.
Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och sorg.

Och vad jag skulle gråta
över deras hjärtas ångest
och eviga hunger,
deras oro
och dödsskräck
ödsliga ensamhet
och över deras öden,
deras ömkliga små öden
och deras famlande
efter någon... någon!
Kanske mig!

Och vad jag skulle gråta
över alla dödsskriken
och allt blod som flyter
så förgäves,
och över hungern
och hopplösheten
och nöden
och alla vanvettiga plågor
och ensamma dödar
och över de torterade
som skriker och skriker
och över de torterande
ännu mer.

Och så alla barnen,
alla alla barnen,
dem skulle jag gråta över
allra mest.
Ja, vore jag Gud
så nog skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag väl tänkt
att de skulle få det så här.

Floder, floder
skulle jag gråta,
så att de kunde drunkna
i mina tårars
väldiga vatten,
alla mina stackars människor,
och det äntligen
bleve ro. (Astrid Lindgren)