söndag 27 september 2009

Att söka balans och mening


Funderar över fysisk och psykisk hälsa och balans. Tänket att det inte är så enkelt alla gånger att hitta den balansen och att det är många olika delar som behövs för att komma dit. Ofta betonas bara någon av delarna som det som ska förändra livet och göra att vi mår bra. Kanske lägger man mest tonvikten på det fysiska som förstås är viktigt och måste finnas med men som ändå inte är tillräckligt för att vi ska må bra.

Tänker också på
vikten att känna mening i livet. Mening med livet är ju förstås något individuellt men hur hittar man sin egen mening? Inte heller det så enkelt. Men någonstans måste man ju börja och då tänker jag att det är närvaron som är nyckeln för att ta sig vidare. Närvaro kanske kan låta enkelt men kan vara både det enklaste men också det svåraste som finns.

Sedan att
hitta sin kraft och det kan behövas olika saker för att göra det. Något som förmodligen är gemensamt för att kunna bygga upp sin kraft är att kunna vara närvande och att hitta källor som berikar. Tid för eftertanke och reflektion tänker jag är en viktig del för att hitta kraft och utvecklas vidare. Också kontakt med andra människor, att känna gemenskap och samhörighet. Sammanhang är också viktigt, att känna sig behövd och att ingå i ett sammanhang.

Vad kan det vara mera som är viktigt och i vilken ände börjar man och hur går det till att komma dit? Många av oss vet vad som skulle behövas men vi kan ha svårt att hitta vår balans och mening i alla fall och vad är det som gör att vi inte kommer dit? Är det kraften, energin som fattas? eller? Får fundera vidare kring detta men börjar med att försöka hitta vad som ger glädje och energi med närvaron eller mindfulness (om man så vill) i centrum
.

lördag 26 september 2009

Konserverade dagar


Vissa dagara önskar man att det gick att konservera och ta fram vid behov. Tänk att kunna gå till sin konserv och tanka lite näring en grå dag när allt gått på tok!

Att fylla sig med naturkraft



Jag andas och andas
och suger girigt in naturens dofter genom mina porer
Jag försöker att låta naturkraften fylla mig
havsbruset att vitalisera mina vener
och solens värme att lagras i mitt hjärta
så att jag ska kunna ha en egen
kraftkälla inför kommande dagar
när jag famlar i mörker på isiga gator.
.

söndag 20 september 2009

Att ge sig själv det man behöver



Ingen motorväg hörs. Inga hårda påträngande ljud. Bara bränningarna från havet och vinden som susar i de rönnbärsröda träden och de gyllene havtornsbuskarna som glöder längs stränderna. Vinden är smeksamt ljum och solen varm och behaglig utan att brännas så som den kan vara i den här tiden. Ljuset är milt och behagligt och på avstånd hörs enstaka fåglar som ännu inte gett sig av till varmare länder. Det doftar härligt från skog och hav och man vill helst kunna ta med sig ett krus fyllt av mättade dofter att få hämta kraft från och andas in under andefattiga dagar. Här i denna stund kan man lämna över sig i naturens generösa och bärande famn. Här kan man andas in kraft och låta sig fyllas på. Här kan man vila och bara vara.

Sedan finns en önskan att kunna bära med sig bilden i sitt inre rum att kunna besöka när man behöver och då få luta sig mot naturens bärande famn och låta sig genomsköljas av ett värmande ljus och lyssna till bränningarnas sång och vindens sus och låta de jordiska dofterna fylla sinnena. Ett musikstycke kanske kan vara till hjälp när man sitter där en kulen dag i november och vill tillbaka till sin goda plats så då sluter man ögonen och lyssnar på Anouar Brahems vackra musikstycke Vague, Ela naveva och sedan är det bara att gå in i bilden i det inre rummet.

lördag 19 september 2009

Naturen är min hållande famn



Det finns dagar då allt präglas av disharmoni. När allt skaver och det känns som man bär en för trång kostym som man skulle vilja slita av sig men inte vet hur man gör. Det finns dagar då tankarna far omkring i ett gytter som bara leder tillbaka till ruta ett igen och åter igen. Dagar när kraften saknas att fatta kloka beslut. Dagar då sorgefågeln sitter på axeln och man bara skulle vilja omslutas av en vänlig famn och få lite näring. Man vet att man behöver något men har glömt vad, eller man ger sig inte det som skulle behövas eller man har inte kraft eller vad det kan vara.

När tillvaron känns så här är det inte meningsfullt att försöka uträtta något. Man måste få fast mark under fötterna igen. Måste få tillbaka balans, lugn och energi. Hur ? Och var? frågar jag mig och det självklara svaret blir för mig. Naturen. Naturen är min läkande hållande famn där jag kan vila och hämta kraft och styrka. Hur kommer det sig att jag lyckas glömma det gång på gång?

tisdag 15 september 2009

Saknad


Undrar om träden känner smärta
över sina förlorade löv
Och om de gråter om natten
över löv som slitits bort
och inte hittar hem igen.
Undrar om de känner sig stympade
och tyngda av sorg
över förlusten av ett särskilt litet löv
som försvunnit bort med vinden
och inte går att nå.

måndag 14 september 2009

Olika världar



Ibland blir det extra uppenbart hur olika världar vi människor befinner oss i trots att vi går där sida vid sida och förväntas fungera friktionsfritt med varandra. Naturligtvis kan man inte hela tiden gå och tänka på alla hemskheter många människor gått igenom. Det skulle förmodligen göra att vi tappade tron på mänskligheten men att ibland försöka se och förstå lite mera när vi stöter på människor som inte riktigt klarar att passa in i vårt välordnade samhälle. Det skulle kunna göra att vi såg varandra med lite mera toleranta ögon.

Jag mötte en ung man häromdagen. Han var fortfarande i tonåren. Han hade vuxit upp i Ryssland och varit i det här landet endast i ett par år. Hans bakgrund har bestått av krig och våld. Innan skolåldern blev han misshandlad av en styvförälder så allvarligt att han fick vistas på sjukhus i flera månader. Innan han fyllde tio år bevittnade han och syskonen hur fadern mördades inför deras ögon. Han har släktingar som sitter på långa fängelsestraff. Han är van vid att många situationer löses med våld och han bär med sig svåra traumatiska händelser som han inte fått en chans att bearbeta. När han kommer till Sverige förväntas han fungera som vilken svensk som helst. Han får ingen hjälp att hantera det svåra och heller ingen vägledning hur han förväntas bete sig här. Samtidigt som han ska lära sig språk och försöka skapa en plattform i underläge så har han också sin traumatiska historia som ingen bryr sig om. Att det sedan går fel är kanske inte helt oväntat och kanske inte bara den unge pojkens ansvar, eller?