Dagligen läser vi i tidningarna hur människor kränks på olika sätt. Cancersjuka får sina sjukintyg underkända och ska komma in med ytterligare kompletteringar innan försäkringskassan beslutar om sjukpenning. Människor som fortfarande är sjuka utförsäkras och har fått leva i total ovisshet över hur deras ekonomiska situation kommer att te sig medan utredare och regering konstruerar akuta lösningar.
Arbetsförmedlingen som fick ”äran” att ta över de utförsäkrade har inte någon beredskap och kompetens för att ta hand om denna grupp som varit borta från arbetsmarknaden och där en stor del fortfarande inte är arbetsföra.
Människor som mist nära anhöriga förväntas följa regelverket på arbetsförmedlingen till punkt och pricka för att få någon ersättning. Socialtjänsten kräver att biståndstagarna söker ett visst antal jobb för att få bistånd vilket tvingar människor att söka arbeten de inte är kompetenta för. Listan kan göras lång på de förnedringar människor utsetts för.
Hela samhället genomsyras av brist på empati. Försäkringskassan hänvisar till regeringens krav på ett hårdare regelverk men vad är målet kan man undra? Vilket mål har försäkringskassan? Vilket mål har regeringen, sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen? Spara pengar förstås och det påstås att man vill hjälpa människor komma bort från bidragsberoende! Ja. Det kan ju vara en god tanke att eftersträva. Det är dock något väsentligt som fattas. Man hoppar över en massa delar, fattar en rad beslut och verkar tro att det går lika bra att gena som att se till hela processen. Det verkar vara en genomgående samhällslösning! Man ser ett problem – finner ett mål och ändrar reglerna = klart. Problemet är löst!
Funderingar huruvida det finns brister i rehabiliteringen och om det behöver ske förändringar där för att få tillbaka människor till arbetslivet verkar inte finnas. Inte heller funderingar över vad som sker med människor, som är sjukskrivna/har sjukersättning och redan är utsatta för stress, när man lämnar dem i total ovisshet och ångest inför hur de ska klara sin existens och de inte har kapacitet att arbeta heltid. Alla kan göra något som någon i regeringen så klämkäckt sa, men var finns de jobben och hur försörjer man sig då om man bara kan arbeta 30%? Sedan måste det finnas grupper som ska vara sjukskrivna för att de behöver den kraft de har för att genomgå rehabilitering för att så småningom bli frisk. Var finns satsningen där? Var finns empatin?
Hur kommer det sig att de människor som ska ha hand om sjuka människor totalt saknar kunskaper om vad som sker när människor utsätts för ytterligare stress i en redan svår situation? Hur kommer det sig att ingen insett att det kanske är lönsamt att satsa på att ge sjuka människor en god rehabilitering i stället för att ta ifrån dem all människovärdighet, kraft och hopp? Kanske får vi ett effektivare samhälle om vi fortsätter på den här vägen och förmodligen gallrar bort en stor del som helt enkelt inte klarar pressen, men hur blir det att leva i det samhället och hur blir vi som människor? Är det säkert att det är den mest ekonomiska vägen att gå?
