Låt dagen

Låt dagen falla som
ett regn i dina händer.
Lev dess korta timmar, de är dina.

Anklaga inte ljuset, nattens blonda
syster för att hon föder i smärta och glädje
allt det levandes sång.

Hur mödosamt lotsar dagen
modets och styrkans vacklande skepp
mot nattens hamn där grönska råder.

Möt dagen med din vakna nakenhet
och forma den med dina händer
till en skål för drömmar.
(Stig Carlson)

En god dag

I dag omsluter världen mig i ett vänligt skimmer. Jag känner det som jag vilade i en transparant men ändå vadderad kokong. Solen låter ett beslöjat milt sken belysa den alltmera avklädda björken som halvnaken avtecknar sina svarta grenar mot en mjukt blå himmel. Andra träd glöder ännu som eld i sina lövskrudar. Jag vadar i drivor av gyllene löv och luften känns klar men behagligt ljummig och det doftar sött av höstlig förmultning. Jag känner mig hållen av landskapet som känns lugnt, tryggt och inbjudande. Fåren ligger rofyllt och vilar i hagen och i bäcken virvlar höstlöven runt i en meditativ dans. Jag känner att här bland fåren och i naturens färgsymfoni och intagande dofter kan jag andas, vila och näras.

>Vi har väl alla ett behov av att ha trygga och goda platser som vi kan söka näring hos och dit vi kan dra oss undan för att återhämta oss innan vi ger oss ut i världen igen. Om vi dessutom inte mår så bra är det ännu viktigare med trygga och goda platser som med naturens hjälp kan hålla oss, vagga oss och ge oss den styrka vi för tillfället kanske inte har. Jag tänker att det kan vara en verklig plats dit jag kan gå men också en skapad plats i mitt inre. Jag tänker att det är viktigt och värt att lägga ner tid på att ge sig ut och söka läkande platser som sedan också kan bli platser att vid behov kunna söka upp i sitt inre.

Nyponbuskar....ge mig mera nyponbuskar

vem har lagt ägg?

Förundran

Utan att ha läst Patricia Tudor Sandahls nya bok som handlar om tacksamhet så tänker jag att den handlar lite om samma sak som Stefan Edman försöker förmedla i sin bok och som han kallar förundran och det som i uttryckande konst är att låta sig beröras av livet. Jag tänker att det handlar om att på djupet bli berörd och känna glädje, kärlek eller tacksamhet, eller vördnad inför livets stora och små mirakel. Att det handlar om att vara öppen för att kunna se och förundras över allt det magiska som finns i livet om vi bara stannar upp och är i nuet så att vi har möjlighet att upptäcka skönheten som finns runt oss i vårt dagliga liv. Skönheten uppenbarar sig när vi minst anar det och kan även finnas i det vi ser som fult. Att låta sig beröras gör att livet blir mera levande och värdefullt och då behövs att våra sinnen är öppna och mottagliga. Man kan öva upp sina sinnen för att få ett rikare liv och en nyckel är förstås närvaro och de olika konstnärliga språken är olika vägar att öka sin närvaro, öppna sina sinnen och få mera kontakt med sitt inre. Allt det här vet jag och ändå glömmer jag ibland vägen till skönhet och skvalpar i stället runt i den grå dimman utan att hitta ljuset.

Mitt på fältet
i den tilltagande kalla höstvinden
står en ensam solros
som envist lyfter sitt ansikte mot
den bleka höstsolen
och trotsigt reser sig igen
efter varje stormvind
som försöker få den att ge efter
och lägga sig ner
för att låta vintern ta över.