Förundran

Utan att ha läst Patricia Tudor Sandahls nya bok som handlar om tacksamhet så tänker jag att den handlar lite om samma sak som Stefan Edman försöker förmedla i sin bok och som han kallar förundran och det som i uttryckande konst är att låta sig beröras av livet. Jag tänker att det handlar om att på djupet bli berörd och känna glädje, kärlek eller tacksamhet, eller vördnad inför livets stora och små mirakel. Att det handlar om att vara öppen för att kunna se och förundras över allt det magiska som finns i livet om vi bara stannar upp och är i nuet så att vi har möjlighet att upptäcka skönheten som finns runt oss i vårt dagliga liv. Skönheten uppenbarar sig när vi minst anar det och kan även finnas i det vi ser som fult. Att låta sig beröras gör att livet blir mera levande och värdefullt och då behövs att våra sinnen är öppna och mottagliga. Man kan öva upp sina sinnen för att få ett rikare liv och en nyckel är förstås närvaro och de olika konstnärliga språken är olika vägar att öka sin närvaro, öppna sina sinnen och få mera kontakt med sitt inre. Allt det här vet jag och ändå glömmer jag ibland vägen till skönhet och skvalpar i stället runt i den grå dimman utan att hitta ljuset.

Mitt på fältet
i den tilltagande kalla höstvinden
står en ensam solros
som envist lyfter sitt ansikte mot
den bleka höstsolen
och trotsigt reser sig igen
efter varje stormvind
som försöker få den att ge efter
och lägga sig ner
för att låta vintern ta över.