Grodprinsen är tillbaka

Sedan en tid tillbaka har jag lyssnat extra uppmärksamt om kvällarna i förhoppningen att min "grodprins" ska ha återvänt till min lilla damm utanför sovrumsfönstret.

Grodans återkomst har för mig kommit att bli ett särskilt vårtecken som jag ivrigt väntar på, också med ett slags vördnad eftersom min kära groda utsätter sig för många faror för att kunna återvända hit till sin födelseort och sjunga sin serenad för att tjusa honor att lägga ägg här i dammen. Jag minns heller aldrig riktigt när grodprinsen brukar komma och det går ju heller inte att säkert veta att han kan ta sig hit igen. Så varje gång jag hör hans sång om kvällen så fylls jag av jublande glädje! Glädjen handlar om att grodprinsen övervunnit alla hinder och åter är här och det inger hopp och samtidigt blir det också en symbol för att våren lyckats besegra vintern till slut! Så... sent i söndags kväll hör jag den välbekanta stämman från grodprinsen och jag vet att han lyckats ta sig hit ännu en gång! Våren är äntligen här!

Magiska ögonblick i regnet

Våren
river inga fängelsemurar
men polerar gallren
tills de blänker underbart. (Ingrid Arvidsson)

Stick to the senses 3

För den härliga doftens skull så bakar jag kolasnittar med kokos och solrosfrön och låter dofterna sprida sig i huset!
Sedan är kakorna ju fantastiskt goda också och kan avnjutas med gott kaffe gärna i solen men smakar garanterat lika gott inomhus en regnig dag.

Stick to the senses 2

Öppna sinnen och kontakt med vårt innersta sker inte per automatik. Vi måste hela tiden själva medverka till att hålla oss levande.

Att stanna upp och lägga märke till hur det känns med solen mot huden, vilka ljud som hörs, hur det ser ut runt dig och känna vilka dofter som finns där du befinner dig kan skapa ett ögonblick av ökad närvaro och är dessutom alldeles gratis.

Stick to the senses

Tänker på hur lätt vi verkar förlora våra goda vanor och intentioner, hur vi plötsligt kan stå där återigen och ha tappat bort att ge oss det vi behöver. Detta trots att vi vet våra behov och har kunskaper och ändå så vill det sig inte riktigt!!! När livet blir kämpigt och tungt är det som att vi låter de destruktiva krafterna inom oss ta över och att vi tappar kontakten med vår inre källa. Vi har låtit det ske men vi har inte märkt hur det gått till. Helt plötsligt så inser vi att vi befinner oss i träskmarkerna igen och inte längre tillför oss det som ger näring och stärker.

Funderar över de destruktiva krafterna som är så starka hos oss människor. Jag tänker bland annat på olika psykiska tillstånd, olika beroenden, och alla som slutat röka eller försökt göra det vet hur det kan upplevas som att det finns en djävul som sitter där och vill locka tillbaka och vill sabotera. Det går att göra en lång lista där de destruktiva krafterna får övertaget, där vi förstör för oss själva och varandra.

Tänker att vi alla har destruktiva krafter inom oss som vi måste förhålla oss till men att vi kan ha olika lätt att hantera den destruktiva kraften beroende på vad vi bär med oss. Det destruktiva finns dock inom oss och vi behöver kunna hantera det och hitta tillbaka till motkraften igen, som jag tänker är den inre källan, källan som bejakar livet och är närande.

Hm... det finns säkert mycket att fundera kring detta. För att komma tillbaka till källan och för att kunna ge sig det man behöver så tänker jag åter att det handlar om att gå till sina sinnen. Att öppna sinnena och vara i det som händer här och nu. För mig är det ett sätt att komma i kontakt med det livsbejakande och bryta det negativa. Att försöka ge varje sinne något som känns bra är en början för att lämna träsket!

Jag börjar med solen som får smeka huden och ser hur andra också njuter av den! Samtidigt får jag en fin bildupplevelse!

Ett ögonblick av skönhet

Gå hemifrån i solskenet!
Dansa över en äng eller
sitt vid en bäck och bara var.
Vattnets porlande skall samla
ihop dina bekymmer och bära dem
ner till havet. (J.Donald Walters)

I väntan på våren

Söker hungrigt efter några solstrimmor att ivrigt få lapa i mig och att få låta solens strålar tränga igenom min hud och smeka mitt sargade hjärta. Men himlen fortsätter envist att vara grå och lämna ifrån sig virvlande snöflingor med hälsningar från vinterlandet och snöhögarna tornar fortfarande upp sig likt smutsgråa bergtoppar utanför mitt fönster. Nej skriker det inom mig! Nej! Vill inte mera snö! Vill inte mera vinter! Vill inte! Vägrar skotta en snöflinga till! Vill bara vår! Vill bara gå mot liv och växande nu! Så i väntan på våren som vägrar infinna sig så försöker jag nu göra en egen liten vårvärld! Så länge!