Att fylla sig med naturkraft

Jag andas och andas
och suger girigt in naturens dofter genom mina porer
Jag försöker att låta naturkraften fylla mig
havsbruset att vitalisera mina vener
och solens värme att lagras i mitt hjärta
så att jag ska kunna ha en egen
kraftkälla inför kommande dagar
när jag famlar i mörker på isiga gator.
.

Att ge sig själv det man behöver

Ingen motorväg hörs. Inga hårda påträngande ljud. Bara bränningarna från havet och vinden som susar i de rönnbärsröda träden och de gyllene havtornsbuskarna som glöder längs stränderna. Vinden är smeksamt ljum och solen varm och behaglig utan att brännas så som den kan vara i den här tiden. Ljuset är milt och behagligt och på avstånd hörs enstaka fåglar som ännu inte gett sig av till varmare länder. Det doftar härligt från skog och hav och man vill helst kunna ta med sig ett krus fyllt av mättade dofter att få hämta kraft från och andas in under andefattiga dagar. Här i denna stund kan man lämna över sig i naturens generösa och bärande famn. Här kan man andas in kraft och låta sig fyllas på. Här kan man vila och bara vara.

Sedan finns en önskan att kunna bära med sig bilden i sitt inre rum att kunna besöka när man behöver och då få luta sig mot naturens bärande famn och låta sig genomsköljas av ett värmande ljus och lyssna till bränningarnas sång och vindens sus och låta de jordiska dofterna fylla sinnena. Ett musikstycke kanske kan vara till hjälp när man sitter där en kulen dag i november och vill tillbaka till sin goda plats så då sluter man ögonen och lyssnar på Anouar Brahems vackra musikstycke Vague, Ela naveva och sedan är det bara att gå in i bilden i det inre rummet.

Naturen är min hållande famn

Det finns dagar då allt präglas av disharmoni. När allt skaver och det känns som man bär en för trång kostym som man skulle vilja slita av sig men inte vet hur man gör. Det finns dagar då tankarna far omkring i ett gytter som bara leder tillbaka till ruta ett igen och åter igen. Dagar när kraften saknas att fatta kloka beslut. Dagar då sorgefågeln sitter på axeln och man bara skulle vilja omslutas av en vänlig famn och få lite näring. Man vet att man behöver något men har glömt vad, eller man ger sig inte det som skulle behövas eller man har inte kraft eller vad det kan vara.

När tillvaron känns så här är det inte meningsfullt att försöka uträtta något. Man måste få fast mark under fötterna igen. Måste få tillbaka balans, lugn och energi. Hur ? Och var? frågar jag mig och det självklara svaret blir för mig. Naturen. Naturen är min läkande hållande famn där jag kan vila och hämta kraft och styrka. Hur kommer det sig att jag lyckas glömma det gång på gång?

Saknad

Undrar om träden känner smärta
över sina förlorade löv
Och om de gråter om natten
över löv som slitits bort
och inte hittar hem igen.
Undrar om de känner sig stympade
och tyngda av sorg
över förlusten av ett särskilt litet löv
som försvunnit bort med vinden
och inte går att nå.

Olika världar

Ibland blir det extra uppenbart hur olika världar vi människor befinner oss i trots att vi går där sida vid sida och förväntas fungera friktionsfritt med varandra. Naturligtvis kan man inte hela tiden gå och tänka på alla hemskheter många människor gått igenom. Det skulle förmodligen göra att vi tappade tron på mänskligheten men att ibland försöka se och förstå lite mera när vi stöter på människor som inte riktigt klarar att passa in i vårt välordnade samhälle. Det skulle kunna göra att vi såg varandra med lite mera toleranta ögon.

Jag mötte en ung man häromdagen. Han var fortfarande i tonåren. Han hade vuxit upp i Ryssland och varit i det här landet endast i ett par år. Hans bakgrund har bestått av krig och våld. Innan skolåldern blev han misshandlad av en styvförälder så allvarligt att han fick vistas på sjukhus i flera månader. Innan han fyllde tio år bevittnade han och syskonen hur fadern mördades inför deras ögon. Han har släktingar som sitter på långa fängelsestraff. Han är van vid att många situationer löses med våld och han bär med sig svåra traumatiska händelser som han inte fått en chans att bearbeta. När han kommer till Sverige förväntas han fungera som vilken svensk som helst. Han får ingen hjälp att hantera det svåra och heller ingen vägledning hur han förväntas bete sig här. Samtidigt som han ska lära sig språk och försöka skapa en plattform i underläge så har han också sin traumatiska historia som ingen bryr sig om. Att det sedan går fel är kanske inte helt oväntat och kanske inte bara den unge pojkens ansvar, eller?

En dikt för mina sinnen

Som ett träd

Som ett träd
skadat av stormen
inte kan fly.

Som ett träd
inte kan fly
när ljuset strömmar
över trädets krona
och marken griper hårt
om trädets rötter.

Som ett träd
inte kan fly
från sin innersta
friska kärna.

Så lever många
mitt ibland oss.
Tyst besegrade. Ändå inte
av markens flöden
övergivna. ( Ur En glimmande vägg av Ingrid Arvidsson))

Att leva innerligt och meningen med livet

Det har kommit en bok som handlar om meningen med livet. Som guide utgår man från den danske filosofen S. Kierkegaard som menade att alla behöver ha en livsåskådning något som skänker livet mening och ger oss kraft och lust att möta det dagliga livet. Utan en livsåskådning menade han att människan tappar fotfästet och upplever inre tomhet. Han ansåg att livets mening är individuell för varje människa. Så småningom utvecklade han ett slags metod i olika steg för att försöka förstå sig själv och för att formulera sin egen mening med livet. Han menade att man ska lära sig att leva innerligt.

Att leva innerligt innebär att man tar livet och sig själv på största allvar. Det innebär att ömsint betrakta den inre och den yttre verkligheten i varje stund och försöka förstå hur allt hänger samman. Det innebär att glömma ”måstena” och allt som andra påstår är sant och fundera över vad man själv känner och tycker, att fråga sig, vem jag själv är bortom alla föreställningar? vad ska jag använda mig själv till? Och fundera över själva existensen. Kierkegaard gav inte några svar eller kom med några sanningar utan väckte tankar och funderingar. ( Konsten att leva innerligt – Existentialism för den moderna människan av Ted Harris och Ann Lagerström 2008)