Novemberdagar

Inför vintern

Novembers mildhet.
Den sista
Innan vi lämnar land
och resan börjar
över vinterns hav.
Novembers blomning.
Regnvåt. Dunmjuk.
Nära huden. Snart
som ljusen på gravarna
översnöad. Snart
väntar isberg och svarta vatten.
(Ingrid Arvidsson)

Om hopp

Det finns olika talesätt som säger ” att hoppet är det sista som lämnar människan” och ”så länge det finns liv finns det hopp.” Jag ser hopp som en grundläggande drivkraft hos människan, en livsnödvändig drivkraft. Hoppet kan omfatta hela livet eller olika delar av livet, där den yttersta gränsen är att ge upp sitt liv och inte längre vilja leva. Att förmedla hopp ser jag som en av terapins viktigaste uppgifter. Att inte ha något hopp är att ge upp. Avsaknaden av hopp är därför förödande och hindrar processens framskridande och hindrar utveckling i alla möjliga sammanhang. Så länge det finns hopp är vi beredda att försöka hitta nya vägar, att försöka lite till och vi har kvar en tro på att det kommer att ordna sig, att livet ska bli bättre för oss. Jag tänker att förlusten av hopp kan se olika ut beroende på vad det gäller men där det gemensamma är att det får en avgörande betydelse för det fortsatta utvecklingsförloppet.
Utifrån min historia ser jag det som att det var när jag inte längre kunde se och känna något hopp om att saker och ting skulle bli bättre som jag ”gick in i väggen” och blev sjukskriven. Så länge det fanns ett hopp att situationen skulle förändras så gav jag inte upp men när jag ”insåg” att det skulle fortsätta utan slut som jag upplevde det då, så förlorade jag hoppet och ”hamnade” i utmattningsdepressionen. Sedan har hoppet kommit och gått med olika styrka. I dag står jag vid huruvida jag kan känna hopp och tro om att det finns en väg tillbaka i arbetslivet och jag inser att det har en avgörande betydelse för den fortsatta rehabiliteringen och för hur min framtid ska gestalta sig.

Det som är uppenbart för mig är att det är absolut nödvändigt att känna ett hopp för att rehabiliteringen ska gå framåt och det tänker jag gäller all rehabilitering och i många andra sammanhang där det behövs förändring för att komma vidare. Jag undrar hur ofta man har med de tankegångarna i möten med människor, att man måste börja med att väcka hopp för att komma vidare. Jag tänker bl. a. på arbetet med invandrarungdomar som kanske saknar hopp om sig själva, sina möjligheter, familjen eller framtiden. Jag tänker också på arbetet med kriminella eller drogmissbrukare. Där måste man jobba med att hitta och väcka någon slags hopp om att det finns något annat liv för att personen ska kunna få någon slags motivation för att vilja ta itu med och vilja (och orka) förändra sitt liv. När man inte lyckas inge något hopp händer inget. Detsamma gäller förstås inom psykiatrin och i många andra sammanhang. Eller ungdomar som har det jobbigt i skolan och uppmanas jobba på och skärpa sig men som själva inte kan se och känna något hopp om sin egen förmåga utan kanske redan har gett upp sin framtid och sig själva.

Det skulle vara spännande att höra andras tankar och erfarenheter kring hoppets betydelse.
Min tes är att hoppet har en avgörande betydelse för människors hälsa och utveckling och att det måste finnas med i mötet med människor och ingå som en viktig del av behandlingen
.
HOPPET ÄR VÄGEN TILL LIV!

Låt dagen

Låt dagen falla som
ett regn i dina händer.
Lev dess korta timmar, de är dina.

Anklaga inte ljuset, nattens blonda
syster för att hon föder i smärta och glädje
allt det levandes sång.

Hur mödosamt lotsar dagen
modets och styrkans vacklande skepp
mot nattens hamn där grönska råder.

Möt dagen med din vakna nakenhet
och forma den med dina händer
till en skål för drömmar.
(Stig Carlson)

En god dag

I dag omsluter världen mig i ett vänligt skimmer. Jag känner det som jag vilade i en transparant men ändå vadderad kokong. Solen låter ett beslöjat milt sken belysa den alltmera avklädda björken som halvnaken avtecknar sina svarta grenar mot en mjukt blå himmel. Andra träd glöder ännu som eld i sina lövskrudar. Jag vadar i drivor av gyllene löv och luften känns klar men behagligt ljummig och det doftar sött av höstlig förmultning. Jag känner mig hållen av landskapet som känns lugnt, tryggt och inbjudande. Fåren ligger rofyllt och vilar i hagen och i bäcken virvlar höstlöven runt i en meditativ dans. Jag känner att här bland fåren och i naturens färgsymfoni och intagande dofter kan jag andas, vila och näras.

>Vi har väl alla ett behov av att ha trygga och goda platser som vi kan söka näring hos och dit vi kan dra oss undan för att återhämta oss innan vi ger oss ut i världen igen. Om vi dessutom inte mår så bra är det ännu viktigare med trygga och goda platser som med naturens hjälp kan hålla oss, vagga oss och ge oss den styrka vi för tillfället kanske inte har. Jag tänker att det kan vara en verklig plats dit jag kan gå men också en skapad plats i mitt inre. Jag tänker att det är viktigt och värt att lägga ner tid på att ge sig ut och söka läkande platser som sedan också kan bli platser att vid behov kunna söka upp i sitt inre.

Nyponbuskar....ge mig mera nyponbuskar