Om hopp

Det finns olika talesätt som säger ” att hoppet är det sista som lämnar människan” och ”så länge det finns liv finns det hopp.” Jag ser hopp som en grundläggande drivkraft hos människan, en livsnödvändig drivkraft. Hoppet kan omfatta hela livet eller olika delar av livet, där den yttersta gränsen är att ge upp sitt liv och inte längre vilja leva. Att förmedla hopp ser jag som en av terapins viktigaste uppgifter. Att inte ha något hopp är att ge upp. Avsaknaden av hopp är därför förödande och hindrar processens framskridande och hindrar utveckling i alla möjliga sammanhang. Så länge det finns hopp är vi beredda att försöka hitta nya vägar, att försöka lite till och vi har kvar en tro på att det kommer att ordna sig, att livet ska bli bättre för oss. Jag tänker att förlusten av hopp kan se olika ut beroende på vad det gäller men där det gemensamma är att det får en avgörande betydelse för det fortsatta utvecklingsförloppet.
Utifrån min historia ser jag det som att det var när jag inte längre kunde se och känna något hopp om att saker och ting skulle bli bättre som jag ”gick in i väggen” och blev sjukskriven. Så länge det fanns ett hopp att situationen skulle förändras så gav jag inte upp men när jag ”insåg” att det skulle fortsätta utan slut som jag upplevde det då, så förlorade jag hoppet och ”hamnade” i utmattningsdepressionen. Sedan har hoppet kommit och gått med olika styrka. I dag står jag vid huruvida jag kan känna hopp och tro om att det finns en väg tillbaka i arbetslivet och jag inser att det har en avgörande betydelse för den fortsatta rehabiliteringen och för hur min framtid ska gestalta sig.

Det som är uppenbart för mig är att det är absolut nödvändigt att känna ett hopp för att rehabiliteringen ska gå framåt och det tänker jag gäller all rehabilitering och i många andra sammanhang där det behövs förändring för att komma vidare. Jag undrar hur ofta man har med de tankegångarna i möten med människor, att man måste börja med att väcka hopp för att komma vidare. Jag tänker bl. a. på arbetet med invandrarungdomar som kanske saknar hopp om sig själva, sina möjligheter, familjen eller framtiden. Jag tänker också på arbetet med kriminella eller drogmissbrukare. Där måste man jobba med att hitta och väcka någon slags hopp om att det finns något annat liv för att personen ska kunna få någon slags motivation för att vilja ta itu med och vilja (och orka) förändra sitt liv. När man inte lyckas inge något hopp händer inget. Detsamma gäller förstås inom psykiatrin och i många andra sammanhang. Eller ungdomar som har det jobbigt i skolan och uppmanas jobba på och skärpa sig men som själva inte kan se och känna något hopp om sin egen förmåga utan kanske redan har gett upp sin framtid och sig själva.

Det skulle vara spännande att höra andras tankar och erfarenheter kring hoppets betydelse.
Min tes är att hoppet har en avgörande betydelse för människors hälsa och utveckling och att det måste finnas med i mötet med människor och ingå som en viktig del av behandlingen
.
HOPPET ÄR VÄGEN TILL LIV!