Att nära sin själ i en miljö som är själsdödande
Jag lyssnade på sommar i p1 igår. Annika Östberg var sommarpratare. Hon som dömdes för
dubbelmord i USA och har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år innan hon fick komma till Sverige förra året och fick sitt straff tidsbestämt.
Denna kvinna väcker en enorm förundran hos mig. Efter nästan trettio år i fängelse sitter hon där och förmedlar en sådan inre styrka, ödmjukhet och tacksamhet. Hur är det möjligt att ha suttit så många år i ett fängelse där all människovärdighet tas ifrån en, där miljön är nedbrytande, själsdödande och destruktiv, där personalen gör allt för att döda den egna identiteten och ha överlevt, inte bara fysiskt, utan även själsligt?
Annika Östberg har inte bara överlevt utan dessutom på något förunderligt sätt lyckats hålla sin själ levande, utvecklat sitt inre och mognat till en människa som inte ens är bitter utan känner tacksamhet, ödmjukhet och kärlek inför livet.
Jag upplever det som en ynnest att få ha tagit del av hennes berättelse och av hennes fantastiska förmåga att ha tagit sig igenom detta svåra och kunnat omvandla det till något gott. Undrar om hon inser vad hennes berättelse kan få för betydelse för andra människor? Hon förmedlar hopp, mening och försoning. Kan hon överleva och försonas med det hon gått igenom så finns det hopp för andra också eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar