Tänker på fars dag. Så mycket har sagts om moderns betydelse för barnets utveckling och psykiska hälsa men faderns roll för barnets självuppfattning och psykiska utveckling tror jag är väldigt underskattad. Tänker på faderns status hos barnet. Hur viktigt det är för barnet att få faderns godkännande oavsett hur involverad och delaktig han är i barnets liv, eller hur han uppför sig. Hur barn hungrar efter att bli sedda av sin pappa och hur hans uppmärksamhet och uttalanden ofta får en uppförstorad betydelse för barnet. I barnets ögon är pappa (länge) en hjälte oavsett om han förtjänar det eller inte. Jag tänker att det kan ha med oåtkomlighet att göra. Ju mera oåtkomlig desto större hunger hos barnet att bli sedd och desto skörare relation och därmed mera anpassning av barnet för att få något av fadern. Tänker att modern ofta varit mera självklar och oftast inte försvinner ur barnets värld lika lätt som fadern kan göra (även om det självklart finns massor av undantag).
Tänker på att det förstås handlar om att dessa pappor som är oåtkomliga och omogna själva inte haft någon fungerande pappa. De är själva övergivna barn som aldrig lyckats mogna och komma vidare och växa upp till att kunna bli en pappa som kan se sina barns behov. Det är pappor som är vuxna utanpå men småpojkar inuti. Tänker på att barnen hungrar så efter faderns kärlek och uppmärksamhet att hon anpassar sig och tar det hon får och många gånger även tar ansvar för sin omogna pappa. Tänker också på alla de barn som lever i skräck för en missbrukande pappa, en pappa som misshandlar barnen eller deras mamma fysiskt eller psykiskt, en förtryckande pappa eller en pappa som begår sexuella övergrepp mot sina barn eller andra övergrepp. Tänker också på de barn som har en pappa som lämnat dem och aldrig kommer eller frågar efter dem. Tänker på barn som längtar att pappa ska se dem. Barn som längtar och längtar. En del fortsätter att längta hela livet och ändå ska de själva fungera som föräldrar och ta hand om barn som har behov att bli sedda och älskade utifrån sig själv och inte utifrån den vuxnes behov.
Tänker att det finns många omogna människor. Funderar över hur man bryter det sociala arvet för att det inte ska gå vidare ännu en generation. Vi lever i en värld med mycket manligt våld och förtryck. Hur ska vi förändra detta och när tänker män själva börja säga ifrån och vilja göra något åt det hela?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar