Vi längtar efter kärlek. Vi söker bekräftelse. Vi vill bli omtyckta och ibland anstränger vi oss väldigt mycket för att bli accepterade och passa in. Passa in i familjen, bli accepterade, få ingå i gemenskapen, bli omtyckta. Passa in i de sociala sammanhangen, bland vänner, i skolan, på arbetet och i samhället. Vi vill få vara med. Inte hamna i utanförskap.
Vi lever i ett samhälle där idealen bland annat är att man helst ska vara ung eller se ungdomlig ut, vara snygg, framgångsrik och lycklig. Det är viktigt att vara rätt, att ha den rätta imagen. Det är viktigt att visa omgivningen att man lyckats.
Det är lätt att tro att de yttre idealen och kraven är de inre behoven. Svårt att veta vad som är vad. Lätt att blanda ihop och glömma att lyssna till sin inre röst. Lätt att få en uppfattning att andra har det man själv saknar, att andra är rätt och man själv fel.
Hur långt är vi beredda att gå för att bli accepterade? Vem ska sätta upp vad som är rätt för mig? Många väljer en accepterande hållning till allt, säger inte ifrån. De klagar men talar aldrig till den det gäller hur de tycker. De väljer att svälja och att tiga för fridens skull, för att inte bli illa omtyckt, för att det är enklast så. De säger att de själva inte vill vara ovänner och bråka och när någon annan säger ifrån tycker de att hon/han vill ställa till osämja och bråk. Den som säger ifrån och inte finner sig får en stämpel av att vara en bråkmakare och svikare, den som förstör och inte ställer upp för familjen, vännerna, jobbet etc. Kanske är pressen störst i familjen som inte går att byta ut och där familjemönstren är djupt rotade.
Många försöker gå andras vägar för att bli omtyckta och de försöker delta i det spel som krävs. De anstränger sig för att passa in och trycker ner klumpen i magen, känner trötthet efteråt efter att ha använt energi till att vara någon de inte är, till att blunda och inte reagera på det som känns fel. När man gör det tillräckligt länge så blir man sjuk på ett eller annat sätt. När man slutar lyssna till sin egen inre röst och sina egna behov så säger kroppen ifrån till slut.
Om jag vill vara i kontakt med mig själv och vara levande så kan jag bara gå min väg och ingen annans, hur än kämpig och snårig den vägen må vara. Kanske blir jag sedd som den besvärliga som inte är följsam och blir stämplad som det svarta fåret och kanske måste jag avstå från att umgås med de människor som inte kan respektera mig och det kan te sig som ett högt pris. Men om valet är att behöva ingå i destruktiva sammanhang som bryter ner och att vara tvungen att behöva förneka min inre röst eller om valet är att måst avstå från att umgås och ha kontakt med sina egna behov och följa sin egen röst så kan jag bara välja att gå min väg då det inte finns något val för mig om jag ska kunna vara sann mot mig själv. Att förneka sig själv är ett ännu högre pris.
Det är inte enkelt att välja sin egen väg men det är bara den jag kan gå som kan leda framåt!
