Grå dagar och nyårsintentioner

Morgonen är lite disig, råkall och grå så som morgnar kan vara i början av januari. Festen är över, glansen har mattats av och kvar finns barrande granar, halvvissna blommor, kladdiga rester i kylskåpet och lite kakor som börjar passera bäst före datum toppat med en plånbok som mest består av kvitton.

Mitt i detta lyckas man inte ens glömma att det är nu man ska börja förverkliga sina uppställda mål om att äta mindre socker, skapa goda motionsvanor, bli mera nöjd med sig själv och sin kropp och allt vad det kan vara.
Hur enkelt är det att införa nya vanor när det ligger en gråfuktig filt över tillvaron och man hela tiden måste kolla var man sätter fötterna för att inte göra en ofrivillig störtdykning.

Tänker att nyår borde infalla under sommarhalvåret i stället. Tänk så mycket lättare det skulle vara att skapa goda vanor när ljuset och värmen finns där och lockar en ut, man kan göra allt möjligt utan att vare sig slå ihjäl sig eller få köldskador. Motionen liksom kommer av sig själv och man behöver inte anstränga sig för att hitta på någon lämplig rörelseaktivitet. För mig slutar det ofta det ofta med att målet blir att undvika den gråfuktiga filten i stället för att gå in i den. I dag undviker jag den grå filten genom att gå på bio i stället och i bästa fall kanske det blir en liten promenad när jag tar mig dit och hem. Målen om bättre motionsvanor får jag ta när själen inte fryser. Först värme till själen, så får det ordna sig med det andra sedan!

Brist på äkta möten och panisk skräck för att bli vuxen

Vi behöver alla mänsklig kontakt och vi behöver bli sedda och bekräftade. Har vi dessutom inte blivit sedda som barn så kanske vi bär på ett omättligt behov av att få ständig uppmärksamhet och bekräftelse. Vi lever också i en tid där vi kanske har färre forum i det verkliga livet där vi kan bli sedda och bekräftade och få kontakt med andra människor på ett naturligt sätt. I brist på verkliga möten så blir nätet då en plats för att försöka bli sedd och uppmärksammad. Det som blir lite sorgligt är att det ofta inte blir något riktigt möte utan att många bara vill synas och framhäva sig själv och få egen bekräftelse, men är ointresserad av att ta del av den andres värld. Det finns inte någon avsikt att det ska bli ett möte, där finns bara en envägskommunikation. Budskapet ljuder, se mig, se mig!

När inget möte sker ekar orden ut i cyberrymden och lämnar kvar ett eko av tomhet. De funderingar som väcks är om möten på ett plan där båda ser varandra är en bristvara i dag? Har vi svårare än tidigare att vara i nuet, ha kontakt med oss själva och möta en annan människa, eller har det alltid varit så?

Ett annat fenomen som jag tycker hänger nära samman med det här, är de evigt unga som med stolthet säger att de inte lyckats samla några ”vuxenpoäng”. De lever vidare i något slags förlängd tonårstid och en närmast panisk skräck för att bli vuxen då de tror att vuxen är det samma som att vara tråkig och i avsaknad av lekfullhet och kreativitet. Det som i stället sker är att ett växande antal personer envist håller fast vid sin egen ungdomstid och inte utvecklar och mognar i den utsträckning som skulle behövas för att möta den yngre generationens behov. Vi vet att alltför många ungdomar inte känner sig sedda och desperat söker utvägar för att bli bekräftade av de vuxna i sin omgivning.

Ungdomar behöver som sagt bli sedda för att kunna utveckla självkänsla och mogna på ett positivt sätt. Det behövs också för att kunna möta sig själv och andra men om de som ska vara vuxna inte finns och kan möta de unga där de befinner sig, utan snarare konkurrerar med den yngre generationen om att få bekräftelse och synas så är det inte så konstigt att det ser ut som det gör. Om man sedan som en kompensation, eller vad det kan vara, ”curlar” sina barn och inte låter de ta eget ansvar och därigenom växa så får vi förmodligen fler omogna människor som ser vuxenlivet som alltför kravfullt och oattraktivt.
Man behöver bara ta en titt i tv-tablåerna för att se den rad av program som uppmuntrar och hyllar den omogna personligheten och de ytliga idealen. Inställningen till skönhetsoperationer blir alltmera positiv bland befolkningen och vi är beredda att gå långt i jakten på ”evig ungdom” och är villiga till stora ekonomiska uppoffringar för att nå idealen.

De materiella idealen, det ytliga och flyktiga, det ständiga mediala bruset och den ständiga nåbarheten gynnar inte heller förmågan att vara närvarande, förmågan att vara med sig själv i tystnad och vila.
Priset är en alltmera narcissistisk tillvaro med människor som tävlar om att synas samtidigt som de bär på en inre tomhet och en skriande längtan efter kontakt.

Ögonblick

"I magin - och i livet - finns bara det innevarande ögonblicket, nuet. Man mäter inte tiden som när man räknar ut avståndet mellan punkter.
Tiden går inte.
Människan har oerhört svårt för att koncentrera sig på nuet,
hon tänker hela tiden på det hon gjort,
på hur hon skulle kunna göra det bättre,
på vilka konsekvenser hennes handlingar får
och på varför hon inte handlade som hon borde ha handlat."

(av ALEPH, ur Paulo Coelhos ögonblick 2012)

Första dagen på ett nytt år

Trädens svarta kronor täcks långsamt av dalande snöflingor som försiktigt hittar fäste på de nakna grenarna. Skymningen kommer tidigt och en stillhet vilar över dagen. Inomhus sprider stearinljusen ett behagligt ljus och andas rofylldhet. Brasans knaster förstärker ytterligare känslan av frid och meditativ vila.

Det är första dagen på ett nytt år. Ett nytt år fyllt med oskrivna blad. En dag för nystart och möjlighet att göra förändring, fatta nya beslut. En dag för reflektion. En dag för att fundera över vad som är viktigt och vad som egentligen inte är det. Att fundera över behov. Det kan annars vara lätt att gå vilse och tappa bort sig själv bland alla budskap som pådyvlas oss. Lätt att tro sig ha behov man egentligen inte har. Det kan vara lätt att känna sig misslyckad, ensam och tom i facebookvärldens uppdateringshysteri där det mesta är fantastiskt, glatt och ytligt och där det mera allvarliga sällan får plats. Jag undrar var det finns en plats för människor som inte alltid är i toppform och omgiven av fantastiska vänner, att få mötas som den man är? Finns det en sådan plats, eller är det bara det lyckade, tjusiga som vi vill kännas vid? Blir så trött på allt ”klämkäckt” ibland.
Tänker också på hur lätt det är att låta tiden rinna iväg när man zappar runt i cybervärlden och hela tiden är uppkopplad mot allt och alla. Hur enkelt det är att flyta iväg och glömma att koppla upp sig mot sig själv och våga möta sitt eget inre och utveckla sina egna resurser. Tänker att det är de sanna mänskliga mötena som har betydelse och som ger energi och mening, i varje fall för mig och jag tänker att varje gång det sker ett äkta möte med en annan människa så möter vi och lär också något om oss själva. Jag tänker också på att låta glädjen få plats i det vardagliga livet och att öppna sig för möjligheten att låta sig överraskas och berikas. För mig innebär det att hitta arenor för goda möten och att ge alla konstnärliga uttryck mera utrymme dvs. dans, musik, teater, bild, litteratur och skrivande för att få näring och energi. Tänker att behov finns på många nivåer, allt från det basala som att ha ett jobb och försörjning till behov som har med meningsfullhet och andlighet att göra. Återhämtning och reflektion är andra behov som jag ser som en förutsättning för att kunna vara närvarande i mötet med andra människor.

Hm… sedan är det då det vi bär med oss i bagaget som ligger och skaver, stjäl energi och som vi behöver befria oss från. Det som kan bli hinder för att vi ska kunna förverkliga våra mål och drömmar. Det får vi jobba vidare med, lyfta fram i ljuset, för att kunna acceptera och så småningom förlåta oss själva. Jag tycker också det är viktigt att inse att det inte handlar om att förlåta den som skadat och gjort dig illa, utan att försonas med det som skett och förlåta dig själv. Det sägs ofta att man måste förlåta förövaren men det tror jag inte alls att man måste göra men däremot så måste man försonas och acceptera att det som inträffat har skett för att kunna förlåta sig själv och läka. Ja, det finns förstås mycket att utveckla vidare både kring detta och annat, då det handlar om hela livet men någonstans ska man väl börja och det finns ju många blad kvar att fylla i årets bok eller hur?

Juletid

Det råder en kontrast mellan hur julen marknadsförs och hur livet gestaltar sig bakom de slutna dörrarna.

En ros i december har sin alldeles speciella skönhet

Inte varje år som jag kan njuta av rosor i min trädgård i december!

När orden inte vill sig

Sedan en tid tillbaka är jag och språket inte alls överens och orden känns inte tillgängliga för att jag ska kunna uttrycka det jag vill och skulle behöva. Det är så mycket som skulle behöva formuleras men det är på något sätt som att upplevelserna och känslorna är större än orden och därför inte går att formulera. Dessutom befinner sig allt i en stor osorterad röra som är svår att nysta i. jag vet inte vilken ände jag ska börja i. Orden känns bångstyriga och allt ter sig platt och intetsägande eller klyschigt och överdrivet eller banalt och falskt. Det skapar frustration och gör att jag överhuvudtaget inte kan uttrycka mig skriftligt med ord.

Eftersom jag inte är överens med orden just nu, så får jag hitta på andra uttryck,som på något sätt speglar olika sinnesstämningar och kan ge någon sorts tillfredsställelse. Jag tänker att om jag kan gå in mera i skapandet så kommer språket och jag att bli mera sams med tiden. skapandet hjälper till med förmågan att vara i nuet och till att ge bättre kontakt med behov och känslor. Sinnena är nyckeln att komma vidare. det känns också viktigt att göra praktiska saker för att komma bort från ältande och få utlopp för rastlöshet eller behov av att skapa i olika former. Nu så här i december finns ju massor man kan ägna sig åt... om lusten finns förstås.

I dag tänkte jag att jag kan ju baka något eftersom jag älskar doften av saffran, kanel och kardemumma bl.a. Men dessvärre fattades inte bara ord utan också ingredienser... men man tager vad man haver tänkte jag och ersatte pistagenötterna med mandel och lät de ligga i en liten skvätt cointreu i stället som jag lyckades hitta kvarglömd i en vrå, och med saffran och apelsinskal så blev det mycket gott och en ljuvlig doft har nu smugit sig in i hela huset!