vem har lagt ägg?

Förundran

Utan att ha läst Patricia Tudor Sandahls nya bok som handlar om tacksamhet så tänker jag att den handlar lite om samma sak som Stefan Edman försöker förmedla i sin bok och som han kallar förundran och det som i uttryckande konst är att låta sig beröras av livet. Jag tänker att det handlar om att på djupet bli berörd och känna glädje, kärlek eller tacksamhet, eller vördnad inför livets stora och små mirakel. Att det handlar om att vara öppen för att kunna se och förundras över allt det magiska som finns i livet om vi bara stannar upp och är i nuet så att vi har möjlighet att upptäcka skönheten som finns runt oss i vårt dagliga liv. Skönheten uppenbarar sig när vi minst anar det och kan även finnas i det vi ser som fult. Att låta sig beröras gör att livet blir mera levande och värdefullt och då behövs att våra sinnen är öppna och mottagliga. Man kan öva upp sina sinnen för att få ett rikare liv och en nyckel är förstås närvaro och de olika konstnärliga språken är olika vägar att öka sin närvaro, öppna sina sinnen och få mera kontakt med sitt inre. Allt det här vet jag och ändå glömmer jag ibland vägen till skönhet och skvalpar i stället runt i den grå dimman utan att hitta ljuset.

Mitt på fältet
i den tilltagande kalla höstvinden
står en ensam solros
som envist lyfter sitt ansikte mot
den bleka höstsolen
och trotsigt reser sig igen
efter varje stormvind
som försöker få den att ge efter
och lägga sig ner
för att låta vintern ta över.

En förundrande solros

Livlinor

Det finns gråa, dystra och tunga dagar, då jag får tvinga mig upp ur sängen. Då kroppen är motsträvigt trög och det känns som jag har blytyngder i mig. Dagar då varje steg är en ansträngning. Det är svårt att motivera sig och att hitta lust och mening. Alla rörelser gör ont och jag vet att det är i sådana här lägen det är lätt att skada sig, kliva snett, göra illa handleden, nacken eller någon annan kroppsdel. Det är dagar då jag har svårt att se någon mening med allt kämpande och jag bara vill rinna ut i en pöl och bara ligga där och ge efter för den grå dimman som jag känner vill lägga sig ner över mig. Hur hittar man motivation och lust sådana här dagar? Och var finns hoppet? Hur bryter jag det här tillståndet? Vad är det jag behöver göra?

Någonstans vet jag att det handlar om att jag behöver få kontakt med skönheten och med livet och att jag kan behöva någon mänsklig kontakt, för att få känna att jag inte är ensam. Jag funderar över vad jag behöver göra för att orka ta nästa steg?
Musik, kan vara till hjälp för att få in energi i kroppen men det kan vara svårt att hitta rätt musik när stämningsläget redan är lågt. Jag har märkt att jag tenderar att välja vemodig musik som ibland snarare understryker det känslotillstånd jag befinner mig i än att föra in ny energi. Jag har därför tänkt att jag gör ordning en cd med blandad musik som jag märkt fungerat tidigare och som jag bara kan lägga på vid behov. Jag har en mixad cd jag fått av en god vän och som känns bra så den kan jag också använda. Den innehåller musik som inte stressar men ändå är så kraftfull att den tränger in och ger energi. Jag tänker att jag behöver få in Rörelse också, så jag rör mig till musiken, försöker hitta rörelser som känns bra just nu.
Jag försöker göra en planering bestående av måsten, vad ska prioriteras, vad kan inte vänta och vad jag behöver och skulle må bra av att göra i dag. Finns det någon jag kan ta Kontakt med och hur. Ska jag ringa, skriva eller kan jag träffa någon? Kanske räcker en kontakt via nätet eller telefon för att bryta det negativa känsloflödet. Kan jag ge mig ut i naturen och finns det någon plats som brukar få mig att må bra och ge energi? Jag försöker ta en sak i taget och hålla mig till min planerings strategi för att bryta olusten. Detta är en början till att väcka livsandarna. Jag tänker vidare: närvaro, här och nu, att låta sig beröras av skönheten i livet, att samla på goda stunder och hitta närande platser som kan finnas i den yttre eller inre världen, verkliga eller skapade. Kanske kan man samla livlinor som man kan ta fram och använda vid behov.

En väg

Dikt från en kär vän

Våra världar möts

Våra världar möts
och livet vidgas.
Färger
flyter över i varann
och ger nya färger
glimtar av oändlighet.
Som att stå vid havet
och se dagen födas
fräsch och ny.

Allting når till allt.
Samma hav
som smeker sanden
och tar klippan
i sin famn
sträcker sig mot himlen.
I min egen blick
hålls världen samman.
I mitt hjärtas vördnad.

Margareta Melin

Du - jag - vi