Om Tillit

Han kommer att
vandra en kringelkrokig väg
sa den visa kvinnan till mig.
”Under tiden är det enda
du kan göra, att ha tillit,
tillit till att han fått tillräckligt
med sig så att han kommer
att hitta rätt väg och det
kommer han att göra till slut.”

Hur svårt är det inte att stå där bredvid och se på,
att se hur saker blir galet och inget kunna göra?
Hur svårt är det inte att se någon man älskar
fara illa och ändå inte kunna ingripa?
Inte är det heller särskilt enkelt att
ha tillit när vi inte anar någon ljusning.

En del menar att de inte skulle stå ut.
Men när tillit är det enda hopp man har
Så måste man antingen själv gå under
eller ha tillit till att grunden man försökt bygga
håller. Att ha tillit blir den enda återstående
vägen framåt.

Antikvariatfynd

Främlingen

Någon mitt ibland oss
bor i ett annat land.
Det är ett hav emellan
som ingen annan ser.

Under vardagslivets
alla brådskande steg
finns smärtan med bundna fötter
som aldrig når fram.

En dag är hon försvunnen.
Var skall man söka då?
Hon har gått ut i havet
som ingen annan såg. (Ur Rummet innanför av Ingrid Arvidsson)

Ökenvandring

Om öknen är min vän vet jag inte,
men det är i öknen jag måste söka min skatt. (Ur Alkemisten av Paulo Coelho)

Om det förflutnas skuggor

I boken Tacksamhetens tecken skriver Patricia Tudor-Sandahl i ett kapitel om att släppa taget om det förflutnas skugga då det påverkar förmågan att leva i nuet. Hon säger att det förflutna kan hålla oss i ett hårt grepp trots insikter om varför det är som det är och göra att vi blandar ihop nu med då vilket inte är särskilt fruktbart. Hon menar inte att vi ska förneka vårt förflutna utan snarare fullt ut acceptera det liv som varit. ”Man kan inte skriva om sin historia, men man kan sluta fred med den.” Hon fortsätter med att de flesta av oss har stympats på olika sätt och att det satt sina spår och att många bär sår som svider och som kanske aldrig kan läkas helt utan kommer att aktiveras igen vid olika tillfällen. Och var kommer tacksamheten in? Jo. Patricia Tudor -Sandahl menar att varje tillfälle då det dyker upp situationer som återuppväcker det man trodde var färdigt så ger det en ny möjlighet som utmanar invanda mönster och därmed en chans att pröva ett nytt sätt för oss att förhålla oss till dem och på det viset bli en aning visare. Det svåra försvinner inte men fråntas sin styrkraft och makt när det lyfts fram i ljuset. Känslor av bitterhet, besvikelse, skam, sorg med mera har kanske inte helt raderats men anger kanske inte längre tonen i ens liv. ”Att bli en hel människa betyder inte att alla sår ska ha läkts, det räcker med att det inte längre finns var i dem.” Hon menar att såren även kan vara till hjälp i mötet med andra människor. ” Den som bär sina sår med värdighet utan att vare sig förneka eller agera ut dem kan med förtröstan vända sig till sina medmänniskor. Smärta är en förvandlande kraft om man orkar se den för vad den är, i stället för att streta emot eller sjunka in i självömkan eller grämelse.” Självömkan säger hon gör det omöjligt att uppskatta livets gång och kunna se vad livet har att ge. Ett av de största hindren för att kunna ha en tacksam attityd inför livet är alltså att man har svårt att släppa taget om det förgångna. Att fokusera på det vi inte har, det vi förlorat, eller skulle vilja ha, stör förmågan att kunna ta till oss och uppskatta det vi har och tar enormt mycket energi och motverkar förmågan att kunna vara närvarande i nuet. Patricia Tudor-Sandahl fortsätter att utveckla tankar bland annat kring detta. Tänkvärt och Läsvärt!

Ett citat som avslutning: Man fattar långsammare sin lycka än sin olycka. (LIVIUS)

Vinterträd

Svarta står vinterträden
utan sin glans
och sina vingar.
Svarta och tysta
i sin långa väntan.
Bryts inte under mörkret.
Lägger sig inte ner i snön
för att dö.
Raka och tysta står de
med grenarnas ådernät
lyfta mot himlen.
Vinterträd
med den friska vedens
hemliga flöden
av lövsus och fågelsång. (Ingrid Arvidsson)

Novemberpromenad

Novemerpromenad