Ibland blir det extra uppenbart hur olika världar vi människor befinner oss i trots att vi går där sida vid sida och förväntas fungera friktionsfritt med varandra. Naturligtvis kan man inte hela tiden gå och tänka på alla hemskheter många människor gått igenom. Det skulle förmodligen göra att vi tappade tron på mänskligheten men att ibland försöka se och förstå lite mera när vi stöter på människor som inte riktigt klarar att passa in i vårt välordnade samhälle. Det skulle kunna göra att vi såg varandra med lite mera toleranta ögon.
Jag mötte en ung man häromdagen. Han var fortfarande i tonåren. Han hade vuxit upp i Ryssland och varit i det här landet endast i ett par år. Hans bakgrund har bestått av krig och våld. Innan skolåldern blev han misshandlad av en styvförälder så allvarligt att han fick vistas på sjukhus i flera månader. Innan han fyllde tio år bevittnade han och syskonen hur fadern mördades inför deras ögon. Han har släktingar som sitter på långa fängelsestraff. Han är van vid att många situationer löses med våld och han bär med sig svåra traumatiska händelser som han inte fått en chans att bearbeta. När han kommer till Sverige förväntas han fungera som vilken svensk som helst. Han får ingen hjälp att hantera det svåra och heller ingen vägledning hur han förväntas bete sig här. Samtidigt som han ska lära sig språk och försöka skapa en plattform i underläge så har han också sin traumatiska historia som ingen bryr sig om. Att det sedan går fel är kanske inte helt oväntat och kanske inte bara den unge pojkens ansvar, eller?
