Ord som inte når

Vad kan vara mera ensamt än när orden inte når fram till en annan människa? När de inte tas emot, eller inte förstås eller inte ges en chans. Man kunde lika gärna vara själv, eller faktiskt hellre. Man kunde lika gärna befinna sig i två olika världar och ha helt skilda språk eller ha en massiv mur emellan som inget släpper igenom. Vilken ensamhet är värre än att inte nå fram med sina ord?

Utan Ord

Mer om ord

Om vi kunde uttrycka
allt med ord
så behövde vi inte
konsten i världen. (Thayer Gaston)

Om ord

Ord som spinner trådar som blir till väv som binds samman till en helhet. Ord som skapar grund som bygger upp, som blir en länk mellan människor. Ord av magi som blir sagor som öppnar nya världar. Ord som leder till äventyr. Ord som skänker kraft och fyller oss med energi eller som blir balsam för en sårad själ. Ord som skänker stillhet, tröst och ro, som föder ett nytt hopp i hjärtat. Ord som öppnar nya dörrar. Ord som väcker livsandar och föder skratt. Ord som får kroppen att fyllas med kärlek. Ja, ordens möjligheter är oändliga.

Men det finns också en annan sida. Då det blir för mycket ord. Då orden känns förbrukade och trötta. Då det gått inflation i orden och de förlorat sitt skimmer och känns solkiga och trista. Ibland leder orden bort i stället för hem. krånglar till saker. Skapar missförstånd. Raserar allt på en sekund. Föder smärta. Väcker hat. Skapar ångest och vanmakt. Ord som blir vassa vapen som dödar. ord som skapar enorma avstånd, bygger oöverstigliga murar som inte går att ta sig igenom eller över. Ord som får hela kroppen att bli oändligt trött. När det är så, behövs inte flera ord utan något annat…. Då behövs något bortom orden som kan öppna sinnena och ge en annan dimension, som kan ge ny livskraft. Då behövs något som lockar sinnena och hjälp att vara i nuet. Då behövs kontakt med de konstnärliga språken. Då behöver vi bilderna, dansen och rörelsen, musiken och dramat och sedan kanske det finns rum för poesin.

Redan

Redan
Redan en kniv mot strupen.
En kallare vind.
Ett vassare
rassel i löven.
Hårdare, högre
vågor mot stranden.
De mörkröda rosorna glöder
men rosorna är de sista.
Snart är all glöd
den sista.
Redan vet vi.
Ljuset vänder.
vågorna slår
mot en flyende strand. (Ingrid Arvidsson)

Sagan

aldrig skall jag, Eurydike, glömma.
Någon steg ner till mig i skuggornas rike.
Öppnade porten till ljuset
och ledde mig ut.

Visst, vår tid blev kort. vår egen svaghet
bröt förtrollningens makt. Varsamt
skildes vi åt och jag fördes tillbaka.
Porten stängdes på nytt
och bara en saga blev kvar.

Men aldrig skall jag, Eurydike, glömma.
Någon steg ner till mig i det stängda riket.
Såg mig, kände mig, räckte mig handen.
Räckte mig inne i mörkret
livets blommande gren.(Ingrid Arvidsson)

En tårta för en dag som andas höst och avsked