Trädens svarta kronor täcks långsamt av dalande snöflingor som försiktigt hittar fäste på de nakna grenarna. Skymningen kommer tidigt och en stillhet vilar över dagen. Inomhus sprider stearinljusen ett behagligt ljus och andas rofylldhet. Brasans knaster förstärker ytterligare känslan av frid och meditativ vila.
Det är första dagen på ett nytt år. Ett nytt år fyllt med oskrivna blad. En dag för nystart och möjlighet att göra förändring, fatta nya beslut. En dag för reflektion. En dag för att fundera över vad som är viktigt och vad som egentligen inte är det. Att fundera över behov. Det kan annars vara lätt att gå vilse och tappa bort sig själv bland alla budskap som pådyvlas oss. Lätt att tro sig ha behov man egentligen inte har. Det kan vara lätt att känna sig misslyckad, ensam och tom i facebookvärldens uppdateringshysteri där det mesta är fantastiskt, glatt och ytligt och där det mera allvarliga sällan får plats. Jag undrar var det finns en plats för människor som inte alltid är i toppform och omgiven av fantastiska vänner, att få mötas som den man är? Finns det en sådan plats, eller är det bara det lyckade, tjusiga som vi vill kännas vid? Blir så trött på allt ”klämkäckt” ibland.
Tänker också på hur lätt det är att låta tiden rinna iväg när man zappar runt i cybervärlden och hela tiden är uppkopplad mot allt och alla. Hur enkelt det är att flyta iväg och glömma att koppla upp sig mot sig själv och våga möta sitt eget inre och utveckla sina egna resurser. Tänker att det är de sanna mänskliga mötena som har betydelse och som ger energi och mening, i varje fall för mig och jag tänker att varje gång det sker ett äkta möte med en annan människa så möter vi och lär också något om oss själva. Jag tänker också på att låta glädjen få plats i det vardagliga livet och att öppna sig för möjligheten att låta sig överraskas och berikas. För mig innebär det att hitta arenor för goda möten och att ge alla konstnärliga uttryck mera utrymme dvs. dans, musik, teater, bild, litteratur och skrivande för att få näring och energi. Tänker att behov finns på många nivåer, allt från det basala som att ha ett jobb och försörjning till behov som har med meningsfullhet och andlighet att göra. Återhämtning och reflektion är andra behov som jag ser som en förutsättning för att kunna vara närvarande i mötet med andra människor.
Hm… sedan är det då det vi bär med oss i bagaget som ligger och skaver, stjäl energi och som vi behöver befria oss från. Det som kan bli hinder för att vi ska kunna förverkliga våra mål och drömmar. Det får vi jobba vidare med, lyfta fram i ljuset, för att kunna acceptera och så småningom förlåta oss själva. Jag tycker också det är viktigt att inse att det inte handlar om att förlåta den som skadat och gjort dig illa, utan att försonas med det som skett och förlåta dig själv. Det sägs ofta att man måste förlåta förövaren men det tror jag inte alls att man måste göra men däremot så måste man försonas och acceptera att det som inträffat har skett för att kunna förlåta sig själv och läka. Ja, det finns förstås mycket att utveckla vidare både kring detta och annat, då det handlar om hela livet men någonstans ska man väl börja och det finns ju många blad kvar att fylla i årets bok eller hur?
