En okänd dikt - En tänkvärd dikt

Lever vi det önskade livet
eller ett liv i väntan
på det liv som vi önskar
i väntan på
att en förändring skall ske
vår medverkan förutan?

Avstår vi från
att medverka till förändring
för att det liv vi lever
i väntan
känns tryggare
än det liv vi drömmer om?

Är vår långa längtan
egentligen bara en förhoppning om
att ingenting skall förändras?

Att glömma hur man andas

Att andas. Så självklart kan man tycka. Det lilla barnet vet precis hur man gör.
Så en dag står man där och har slutat andas för att få det man behöver. Man inser att andningen plötsligt befinner sig uppe i bröstkorgen och håller hela överkroppen i ett krampaktigt grepp. Hur gick det till? Hur hamnade andningen där? Sedan inser man att det inte alls är lika lätt att få tillbaka andningen ner i magen igen. Många säger glöm inte andas och orden glider förbi utan att riktigt nå fram för om man glömt hur man andas så vet man ju inte hur man gör eller hur?

Våren exploderar i så mycket skönhet........

Men där rymmer också smärta, ensamhet och otillräcklighet.Vårsolen är underbart värmande och efterlängtad men också skoningslöst avslöjande i sitt skarpa ljus som inte går att undkomma. Våren kommer med humlor som omsluter en med sin meditativa cellomusik och herr groda gör sig påmint och väcker återseendets glädje om kvällen med sin nattliga serenad. Naturen formligen exploderar och andas Liv - Liv- Liv. Men mitt i allt detta och kanske just för att livet är så intensivt, framträder även det motsatta i sin nakenhet. Ensamheten blir också blottlagd och allt det som inte är som man skulle vilja. Prestationskraven lurar gärna inför alla möjligheter och allt som ska hinnas med under den korta vår och sommartid som ligger framför oss. Skönheten och smärtan vandrar hand i hand och vi känner ändå att vi lever.

och något magiskt sker

Och hela världen byter skepnad.....

Äntligen Vår!

Marskväll

Ännu bara den blå kvällens
Iskalla glas med den första drycken
En stark och sträv dryck
Med mörk botten
Och stjärnor och snöflingor i.

Ännu bara det blå glaset
Och svanarnas flykt
Över svarta vatten.
En tövind som rör vid
Sovande löv.
En celloton genom skapelsen.
Ett löfte om mildhet. (Ingrid Arvidsson)

*