Ge mig mera amaryllis!

Decemberdagar

Applikationsvänskap

Tänker på vänskap och undrar lite... Det kommer sms och mail som säger att Du är underbar och stark och att den som skriver tycker om Dig, att du är viktig som vän etc. Det finns en rad varianter och du ska alltid skicka vidare till ett antal personer och också till avsändaren. Du får även en rad applikationer i form av hjärtan, änglar med mera, med olika utsmyckningar som uttrycker hur fantastisk du är.

Min undran är om det här är den vänskap vi orkar med i dag, en vänskap på distans, reducerad till en applikation. Själv skulle jag mycket mera uppskatta ett personligt mail eller samtal, någon som vill träffas i det verkliga livet, prata lite, ta en fika. För mig skulle det vara mera värdefullt. Den här "applikationsvänskapen" känns som något som mera gynnar telefonbolagen än att det gynnar vänskapen. Det kanske är som så mycket annat att det handlar om yta, att det ska se bra ut och ingå som en del av konceptet.Jag avstår emellertid gärna från änglar och fina ord och tar hellre en kopp kaffe.....

Utsikt i november

och med isande vindar gjorde vintern ovälkommen entré

ja, så kom då vintern igen och det går inte att med bästa vilja i världen inbilla sig något annat. Ja, jag vet att det finns massor av människor som tycker vintern är härlig och att varje årstid har sin tjusning men det hjälper inte, min kropp tycker inte det. I mig bor fortfarande den förra vintern och den satte sina spår och det var inte några goda spår. Så vad gör jag och alla vi som inte ser framemot en lång och kall vinter, för att genomleva den vinter vi inte kan undvika?

För mig blir det ännu viktigare att ha kontakt med sinnena och försöka locka fram bilder, musik, dofter,känsloförnimmelser, rörelser. Försöka hitta lek och glädje. Inte alldeles enkelt, det krävs engagemang och att jag inte bara flyter med och hamnar i det grå. viktigt att fråga sig vad man behöver i nuet. Jag behöver mycket färg känner jag och blommor, ljus. jag ska boka in en konsert för att ha något att se framemot. Jag börjar där och får fundera vidare hur jag ska berika mina vinterdagar!

Ett inslag i fabriksväggen

Byggs det så här vackra fabriker idag?

Iskomposition i November

Spröda toner hördes ifrån viken. Det lät som kristaller som mjukt berörde varandra och tillsammans skapade musik som klingade genom vassen och fyllde novemberdagen med skönhet.

Ett novemberäpple

Och november kom så mjukt och varligt

Så mild och vänlig är luften och himlen så härlig och sammetsblå. Gräset fortfarande så grönt. Naturen skimrar i silver och guld. De återstående löven håller sig envist kvar, susar och glöder innan avskedets stund, släpper inte taget. Det är som om de ville få lysa lite till. Lärkträden står där så mäktiga i sin skrud i guld, så stolta. Ett par kaniner skuttar in i buskaget. Nyponen lockar med sin röda färg. Vattnet är blankt som en spegel. Det är som att hösten öppnar sin generösa famn innan finalen, innan ridån går ner och en ny scen ska ta ta plats. Jag vill stoppa tiden och hålla kvar scenen och hindra ridån att gå ner. Jag vill få stanna kvar i den milda luften, den blå himlen och de skimrande färgerna och bara vila i naturens mjuka och bärande famn.

I vemodet bor skönheten

En sista dans

Dans med höstlöv

Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.
Jag sjunger för mig själv
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet

Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.
Jag dansar för mig själv
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet.

(valda delar ur Höst på min planet av Lars Winnerbäck)

Att fånga höstens goda

Utanför normen

Vara Rätt. Bli Belönad. Passa in.
Norm. Likriktning. Norm.
Felsökning. Diagnostisering.
Dela in. Skilja ut. Urskiljning.
Felsökning. Korrigering.
Rätta in.
Inrättning. Rätta till. normalisera
Rehabilitera. Sortera. Utgallra. Kassera.
Vara Fel. Utdömd. Bortglömd.

Skördetid

I September öser naturen sina rikedomar över oss. De av oss som har en liten hamster inom oss har högsäsong. Det finns hur mycket som helst att samla inför vintern.Det kan bli svårt att hinna med alla skördeprojekt innan frosten slår till. Lingonen lyser som röda pärlor i klasar och att leta svamp kan vara ett lättsamt och spännande nöje. Nyskördad potatis från det egna landet smakar extra gott och visst känner man sig extra stolt när man bär in en knippa fina morötter från landet. Luften i september är ofta klar och ljuset är milt. Det är många nya dofter och färger att njuta av.

Skördandet lockar i sin tur till nya smakupplevelser och till att laga andra och nya rätter än under sommaren. Hösten är en bra tid att låta sinnena få ta plats och ta in nya bilder, dofter, smaker och ljud som har ändrats och stillnat. Hösten är en bra tid för att utveckla sitt lukt, smak och visuella sinne. Tänk så mycket örter, svamp och annat från naturen som sprider härliga dofter. Sedan att dekorera maten och låta fantasin komma fram med hjälp av allt från örter till rönnbär och blommor. Inte bara nyttigt utan vackert och roligt!

Smaragderna

Sommarens sista
ännu osläckta värme.
Tystnaden
mellan mognad och sönderfall.
Tystnaden efter fågelsången.
Eftermiddagar i övergivna
trädgårdar. Den sista
ännu lysande grönskan.
Smaragder kvarlämnade
av den bortflyttade fursten.
(I. Arvidsson)

Alla behöver en plats där man bara får vara

Jag kan bara gå min egen väg, inte någon annans

Vi längtar efter kärlek. Vi söker bekräftelse. Vi vill bli omtyckta och ibland anstränger vi oss väldigt mycket för att bli accepterade och passa in. Passa in i familjen, bli accepterade, få ingå i gemenskapen, bli omtyckta. Passa in i de sociala sammanhangen, bland vänner, i skolan, på arbetet och i samhället. Vi vill få vara med. Inte hamna i utanförskap.

Vi lever i ett samhälle där idealen bland annat är att man helst ska vara ung eller se ungdomlig ut, vara snygg, framgångsrik och lycklig. Det är viktigt att vara rätt, att ha den rätta imagen. Det är viktigt att visa omgivningen att man lyckats.

Det är lätt att tro att de yttre idealen och kraven är de inre behoven. Svårt att veta vad som är vad. Lätt att blanda ihop och glömma att lyssna till sin inre röst. Lätt att få en uppfattning att andra har det man själv saknar, att andra är rätt och man själv fel.

Hur långt är vi beredda att gå för att bli accepterade? Vem ska sätta upp vad som är rätt för mig? Många väljer en accepterande hållning till allt, säger inte ifrån. De klagar men talar aldrig till den det gäller hur de tycker. De väljer att svälja och att tiga för fridens skull, för att inte bli illa omtyckt, för att det är enklast så. De säger att de själva inte vill vara ovänner och bråka och när någon annan säger ifrån tycker de att hon/han vill ställa till osämja och bråk. Den som säger ifrån och inte finner sig får en stämpel av att vara en bråkmakare och svikare, den som förstör och inte ställer upp för familjen, vännerna, jobbet etc. Kanske är pressen störst i familjen som inte går att byta ut och där familjemönstren är djupt rotade.

Många försöker gå andras vägar för att bli omtyckta och de försöker delta i det spel som krävs. De anstränger sig för att passa in och trycker ner klumpen i magen, känner trötthet efteråt efter att ha använt energi till att vara någon de inte är, till att blunda och inte reagera på det som känns fel. När man gör det tillräckligt länge så blir man sjuk på ett eller annat sätt. När man slutar lyssna till sin egen inre röst och sina egna behov så säger kroppen ifrån till slut.

Om jag vill vara i kontakt med mig själv och vara levande så kan jag bara gå min väg och ingen annans, hur än kämpig och snårig den vägen må vara. Kanske blir jag sedd som den besvärliga som inte är följsam och blir stämplad som det svarta fåret och kanske måste jag avstå från att umgås med de människor som inte kan respektera mig och det kan te sig som ett högt pris. Men om valet är att behöva ingå i destruktiva sammanhang som bryter ner och att vara tvungen att behöva förneka min inre röst eller om valet är att måst avstå från att umgås och ha kontakt med sina egna behov och följa sin egen röst så kan jag bara välja att gå min väg då det inte finns något val för mig om jag ska kunna vara sann mot mig själv. Att förneka sig själv är ett ännu högre pris.

Det är inte enkelt att välja sin egen väg men det är bara den jag kan gå som kan leda framåt!

Rosenkopp

Annika Östberg - ett lvsöde som berör

Att nära sin själ i en miljö som är själsdödande

Jag lyssnade på sommar i p1 igår. Annika Östberg var sommarpratare. Hon som dömdes för
dubbelmord i USA och har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år innan hon fick komma till Sverige förra året och fick sitt straff tidsbestämt.

Denna kvinna väcker en enorm förundran hos mig. Efter nästan trettio år i fängelse sitter hon där och förmedlar en sådan inre styrka, ödmjukhet och tacksamhet. Hur är det möjligt att ha suttit så många år i ett fängelse där all människovärdighet tas ifrån en, där miljön är nedbrytande, själsdödande och destruktiv, där personalen gör allt för att döda den egna identiteten och ha överlevt, inte bara fysiskt, utan även själsligt?
Annika Östberg har inte bara överlevt utan dessutom på något förunderligt sätt lyckats hålla sin själ levande, utvecklat sitt inre och mognat till en människa som inte ens är bitter utan känner tacksamhet, ödmjukhet och kärlek inför livet.

Jag upplever det som en ynnest att få ha tagit del av hennes berättelse och av hennes fantastiska förmåga att ha tagit sig igenom detta svåra och kunnat omvandla det till något gott. Undrar om hon inser vad hennes berättelse kan få för betydelse för andra människor? Hon förmedlar hopp, mening och försoning. Kan hon överleva och försonas med det hon gått igenom så finns det hopp för andra också eller hur?

Hallonstund

Över augusti vilar ett lugn, en stillhet, ett slags mognad och en annan atmosfär än över de andra sommarmånaderna. Naturen har nått en ny fas då allt växande närmar sig skörd. I augusti bor också vemodet. Snart kommer sommaren att vara förbi, snart drar den sig tillbaka igen. Nej, ropar det inom mig, nej inte mörker och kyla igen! Orkar inte! Vill inte! Stopp! Här och nu är dagen ljum och vänligt hållande. Just nu finns augusti här med sin mjuka famn att vila i, ljuset är milt och vänligt och naturen bjuder frikostigt att dela med sig av sin rikedom. Så jag väljer att återvända till att vara just här, nu, och inte i det som kommer sedan.

Just nu låter jag mig omslutas av morgonens lugn och mjukhet och den lätta fuktighet som ännu finns kvar efter nattens regn. Jag går där ensam i tankar i morgonstillheten och plockar fullmogna hallon. Jag njuter av hallonens färg och andas in dess dofter. Jag känner hur det vattnas i munnen vid tanken på att jag strax ska äta dem till frukost. På vägen in ser jag hur allt plötsligt nästan är klart att skördas. Jag får njuta av det sedan. Nu är det hallonen som ska avnjutas!

Efter regnet

En jakt på bekräftelse

Funderar över människans behov av bekräftelse och kan först konstatera att vi alla förstås har behov av bekräftelse av människor i vår omgivning och att barn och tonåringar har ett större behov då de ska bygga upp och stärka sin identitet. Kortfattat så behöver alla känna att de är okej.

Det jag undrar över är om vuxna människor (upp i fyrtioårsåldern och även äldre) tidigare haft detta enorma behov av bekräftelse som jag upplever att så många har idag eller om det bara är så att forumen saknats tidigare och att det i dag blir så tydligt genom alla möjligheter på TV och sedan inte minst internet. Det är som att allt i livet sker på en jättescen där publiken hela tiden ska ge bekräftelse. Det kanske började i TV med de s.k realitysåporna och alla program där människor på olika sätt tar upp sina privata hjälpbehov, allt från sexuella problem till att försonas med saknade föräldrar eller göra slut med partnern inför en stor TV-publik.
”Vi släpper ner jag polletten i facebookautomaten och hoppas på jackpott.”
Ett citat från en text av Bengt Berg som jag tycker säger mycket. Får vi inte den bekräftelse vi behöver i vårt dagliga liv så att vi desperat försöker bli sedda på nätet är en fundering jag har. En annan fundering är om vuxna människor är mera omogna idag än tidigare? Allt fler vägrar bli vuxna och håller envist fast vid tonårskulturen och klär sig i samma kläder som tonåringarna, lever som dem och låter inte tonåringarna få ha sin kultur i fred. Många ser det som något negativt att bli vuxen och positivt att inte ”samla vuxenpoäng.” När tonåringar lägger ut mycket om sig själv på nätet kan det ses som ett sätt att pröva vem man är i förhållande till andra, att bli speglad och undersöka sina gränser men även där kan funderingar väckas om det alltid är bra och vad de gör med sig själva och om det är en ersättning för något man inte får i sin närmiljö.

När vuxna skriver om allt de gör i vardagen, (vissa redogör till och med för att de ska handla och tänker tydligen att andra ska vara intresserad av det) när de lämnar ut sitt privatliv och för intima privata samtal inför facebook publiken eller i andra forum, vad handlar det om då? Varför gör man det? Vad är det vi försöker bevisa och för vem? Se mig, Se oss. Vi har det bra, jag och vi, lever ett lyckligt liv och är omtyckta, eller?

Egot får en allt större plats och det gäller att synas och höras medan intresset för samtal och vad andra har att tillföra minskar. Vad är det för bekräftelsebehov som inte blivit tillgodosedda och hur påverkar det oss i våra liv i övrigt? Är det så att alltflera vuxna människor vägrar växa upp och är väldigt omogna och vad kommer det i så fall att innebära för våra barn och för samhällets fortsatta utveckling?

Mycket mera finns att säga kring detta och jag tycker det är väldigt intressanta frågor som jag skulle vilja samtala mera kring och få fördjupad kunskap om, då jag tycker det är en ganska oroande utveckling som sker med ett samhälle bestående av allt flera omogna självcentrerade människor med ständiga bekräftelsebehov!

Vem kan motstå doften av smultron?

Frukostkopp

Naturen finns där och delar generöst med sig av sina gåvor

Inte snö

Nej det är inte snö, inte snö! Det är blommor som skapar ett doftande täcke i min trädgård!

Hoppets betydelse för människan

När hoppet dör så är vi verkligen illa ute! Då tappar vi kraften, lusten, och motivationen att gå vidare. Vi ger helt enkelt upp. Om vi till exempel vet att något tungt snart kommer att vara över då känner vi ett hopp och kan stå ut men när vi kommer till en punkt då vi inte ser att det finns något slut, vi inte längre kan se någon lösning. När vi inte längre tror att livet ska bli bättre och inte känner något hopp om att det vi går igenom någonsin kommer att ta slut. Då kan det bli så att vi tappar vårt hopp, förlorar livsgnistan och ger upp.

Därför är det så viktigt när man möter människor som befinner sig i svåra situationer, som sjukdom, arbetslöshet, svåra livssituationer och kriser och att inse hoppets betydelse.

När man möter människor som har det svårt så måste man börja med hoppet! För utan hopp så kommer man inte vidare!

Hur kommer det sig att så många som möter människor i svåra livssituationer inte har förstått det?

Sedan kommer förstås följdfrågan hur man inger hopp hos en människa? På den frågan finns inget kort svar men det handlar om att börja med att se den människa man har framför sig och skapa en god relation och lyfta fram de saker som kan inge hopp i just denna människas liv. Bara att bli lyssnad till och bli respekterad är en god början!

Ett litet tips på ett hoppingivande stycke musik som jag för tillfället njuter av: Serenade to Spring med Secret Garden.

Dikt av ung Gävlepoet

Ibland måste man våga leva

Så skör som spindelväv
är endast den själ
Som vandrar ensam över det frusna frostiga gräset
i nattens oro

Så skör som is
är endast den människan
Som själv fallit igenom
och känt på det kalla vattnet under ytan

Så fri som en fågel
är endast den som vågat
Som kastat sig ut för livets stup
och lärt sig flyga. ( Jenny Eriksson)

Just nu är det bara att låta sig omslutas av naturens magiska rum.Det råder en intensiv aktivitet och det växer så det knakar.Fåglarna överträffar varandra i olika serenader. Häggen bedövar med sin doft och slösar generöst med sina blommor. Äppelträden är översållade med vita och rosa ljuvliga blommor. Grodynglen växer och frodas i dammen och små blå förgätmigej lyser intensivt vid dess kant. Gullvivorna lyser fortfarande och har med åren korsats och finns nu i olika nyanser från gult till rött.Nässlorna är näringsrika och fräscha. Fjärilarna fladdrar i sluttningen och letar nektar i vårblommorna. Allt runt om formligen andas LIV LIV LIV!

Musik att vakna till

En vägg av hägg

Naturen exploderar med sin fantastiska rikedom och det kan vara svårt att hinna ta till sig all skönhet då det går så fort med allt nu! Häromdagen var det häggen som slog ut sin fantastiska skrud och breder ut sig utanför mitt fönster och bildar en vit vägg av hägg!

Keith Jarrett & Jan Garbarek "My Song"

En behaglig och vacker början på en regnig söndag.

Sorg och saknad

Saknad

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.( I. Arvidsson)

Själen längtar efter skönhet och djup

Själen tycker om vackra och djupa saker och behöver också få gå i morgonrock och tofflor emellanåt.

Barnen fråntas rätten till frihet att utforska livet

Funderar över frihet och självständighet….. Många barn har tidigt rest i stora delar av världen men däremot har många aldrig gått eller cyklat själva till kamrater eller till skolan. De har inte fått möjligheten att få utforska sin närmiljö på egen hand. Detta på grund av att trafikmiljön är för farlig för barnen och på grund av tidsbrist. Barnen har oftast inbokade fritidsaktiviteter flera dagar i veckan. Kraven i samhället ökar också på kunskaper och allmänbildning vilket även påverkar barnen. Konkurrensen är hård och kraven börjar tidigt. Redan som tioåring kan barn ha fyra läxor i veckan där föräldrarna förväntas vara delaktiga. Barnens veckoscheman är fullspäckade och det krävs alltmera struktur och planering för att få deras och familjens scheman att gå ihop. Många kämpar med hur man ska få ihop barnens aktiviteter med läxläsning, mat och familjeliv? Det krävs ofta en perfekt planering om vardagen ska gå ihop. Var finns det utrymme för spontanitet och att bara få vara? Var kommer upptäckarglädjen in?

Blir man en självständig kreativ person om hela ens tillvaro tidigt styrs upp i minsta detalj? Klarar man sig bättre i livet och utbildningsmässigt om man får mera hemläxor? Ökar det nyfikenhet och kunskapshunger? Jag tycker det känns sorgligt då jag tycker vi bestjäl våra barn på något väsentligt i livet som har med frihet, växande och självständighet att göra! Hur kommer det sig förresten att vi fortfarande tror att piskan är bästa vägen till kunskap?

När hinner man umgås med familjen, prata, bara vara, utforska och reflektera när allt i tillvaron är inplanerat i minsta detalj? Är det inte lätt att tappa lusten även för roliga saker då? Och varför mår så många barn och tonåringar dåligt och inte känner sig sedda? När ska vi börja fundera över det och ta de frågorna på allvar?

Vore jag Gud skulle jag gråta över människorna

Det finns dagar då det är svårt att värja sig mot all ondska och ruttenhet som slår emot en så fort man öppnar tidningen eller slår på radion eller tv:en.Det går inte att ta in och det går inte att förstå på ett känslomässigt plan och det hjälper inte vilka kunskaper man har! De senaste dagarna har det bland annat varit styvfadern som våldtog dottern i flera år och hotade visa händelserna på nätet. En bland alla pedofiler som utifrån sin maktposition kan ödelägga barns liv och stjäla deras barndom. För att inte tala om de katolska prästerna och allt de utsatt barn för. Eller politiker, domare och andra uppsatta personer som köper sex (även av minderåriga) eller begår andra brott och kommer undan med låga böter för att de inte heller är ärliga om sina verkliga inkomster och dessutom får behålla sina uppdrag!!! Listan kan göras lång.

Sådana dagar är det svårt att tro på människan och det goda. Svårt att tro på etablissemanget och samhällsrepresentanter som inte tar sina uppgifter på allvar. Hur tror de att de ska kunna skapa trovärdighet? Hur tror de att de ska kunna förvänta sig att befolkningen ska vara moraliska och laglydiga när de själv inte har någon moral? Det gäller förstås inte alla men det hjälper inte. Det är lätt att stanken av förruttnelse sprider sig och det är inte bra för människan och inte bra för samhället!
Hittade en dikt av Astrid Lindgren som jag tyckte uttrycker lite av det jag beskrivit ovan.

Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.
Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och sorg.

Och vad jag skulle gråta
över deras hjärtas ångest
och eviga hunger,
deras oro
och dödsskräck
ödsliga ensamhet
och över deras öden,
deras ömkliga små öden
och deras famlande
efter någon... någon!
Kanske mig!

Och vad jag skulle gråta
över alla dödsskriken
och allt blod som flyter
så förgäves,
och över hungern
och hopplösheten
och nöden
och alla vanvettiga plågor
och ensamma dödar
och över de torterade
som skriker och skriker
och över de torterande
ännu mer.

Och så alla barnen,
alla alla barnen,
dem skulle jag gråta över
allra mest.
Ja, vore jag Gud
så nog skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag väl tänkt
att de skulle få det så här.

Floder, floder
skulle jag gråta,
så att de kunde drunkna
i mina tårars
väldiga vatten,
alla mina stackars människor,
och det äntligen
bleve ro. (Astrid Lindgren)

Grodprinsen är tillbaka

Sedan en tid tillbaka har jag lyssnat extra uppmärksamt om kvällarna i förhoppningen att min "grodprins" ska ha återvänt till min lilla damm utanför sovrumsfönstret.

Grodans återkomst har för mig kommit att bli ett särskilt vårtecken som jag ivrigt väntar på, också med ett slags vördnad eftersom min kära groda utsätter sig för många faror för att kunna återvända hit till sin födelseort och sjunga sin serenad för att tjusa honor att lägga ägg här i dammen. Jag minns heller aldrig riktigt när grodprinsen brukar komma och det går ju heller inte att säkert veta att han kan ta sig hit igen. Så varje gång jag hör hans sång om kvällen så fylls jag av jublande glädje! Glädjen handlar om att grodprinsen övervunnit alla hinder och åter är här och det inger hopp och samtidigt blir det också en symbol för att våren lyckats besegra vintern till slut! Så... sent i söndags kväll hör jag den välbekanta stämman från grodprinsen och jag vet att han lyckats ta sig hit ännu en gång! Våren är äntligen här!

Magiska ögonblick i regnet

Våren
river inga fängelsemurar
men polerar gallren
tills de blänker underbart. (Ingrid Arvidsson)

Stick to the senses 3

För den härliga doftens skull så bakar jag kolasnittar med kokos och solrosfrön och låter dofterna sprida sig i huset!
Sedan är kakorna ju fantastiskt goda också och kan avnjutas med gott kaffe gärna i solen men smakar garanterat lika gott inomhus en regnig dag.

Stick to the senses 2

Öppna sinnen och kontakt med vårt innersta sker inte per automatik. Vi måste hela tiden själva medverka till att hålla oss levande.

Att stanna upp och lägga märke till hur det känns med solen mot huden, vilka ljud som hörs, hur det ser ut runt dig och känna vilka dofter som finns där du befinner dig kan skapa ett ögonblick av ökad närvaro och är dessutom alldeles gratis.

Stick to the senses

Tänker på hur lätt vi verkar förlora våra goda vanor och intentioner, hur vi plötsligt kan stå där återigen och ha tappat bort att ge oss det vi behöver. Detta trots att vi vet våra behov och har kunskaper och ändå så vill det sig inte riktigt!!! När livet blir kämpigt och tungt är det som att vi låter de destruktiva krafterna inom oss ta över och att vi tappar kontakten med vår inre källa. Vi har låtit det ske men vi har inte märkt hur det gått till. Helt plötsligt så inser vi att vi befinner oss i träskmarkerna igen och inte längre tillför oss det som ger näring och stärker.

Funderar över de destruktiva krafterna som är så starka hos oss människor. Jag tänker bland annat på olika psykiska tillstånd, olika beroenden, och alla som slutat röka eller försökt göra det vet hur det kan upplevas som att det finns en djävul som sitter där och vill locka tillbaka och vill sabotera. Det går att göra en lång lista där de destruktiva krafterna får övertaget, där vi förstör för oss själva och varandra.

Tänker att vi alla har destruktiva krafter inom oss som vi måste förhålla oss till men att vi kan ha olika lätt att hantera den destruktiva kraften beroende på vad vi bär med oss. Det destruktiva finns dock inom oss och vi behöver kunna hantera det och hitta tillbaka till motkraften igen, som jag tänker är den inre källan, källan som bejakar livet och är närande.

Hm... det finns säkert mycket att fundera kring detta. För att komma tillbaka till källan och för att kunna ge sig det man behöver så tänker jag åter att det handlar om att gå till sina sinnen. Att öppna sinnena och vara i det som händer här och nu. För mig är det ett sätt att komma i kontakt med det livsbejakande och bryta det negativa. Att försöka ge varje sinne något som känns bra är en början för att lämna träsket!

Jag börjar med solen som får smeka huden och ser hur andra också njuter av den! Samtidigt får jag en fin bildupplevelse!

Ett ögonblick av skönhet

Gå hemifrån i solskenet!
Dansa över en äng eller
sitt vid en bäck och bara var.
Vattnets porlande skall samla
ihop dina bekymmer och bära dem
ner till havet. (J.Donald Walters)

I väntan på våren

Söker hungrigt efter några solstrimmor att ivrigt få lapa i mig och att få låta solens strålar tränga igenom min hud och smeka mitt sargade hjärta. Men himlen fortsätter envist att vara grå och lämna ifrån sig virvlande snöflingor med hälsningar från vinterlandet och snöhögarna tornar fortfarande upp sig likt smutsgråa bergtoppar utanför mitt fönster. Nej skriker det inom mig! Nej! Vill inte mera snö! Vill inte mera vinter! Vill inte! Vägrar skotta en snöflinga till! Vill bara vår! Vill bara gå mot liv och växande nu! Så i väntan på våren som vägrar infinna sig så försöker jag nu göra en egen liten vårvärld! Så länge!

Aningar om vår

Marskväll

Ännu bara den blå kvällens
iskalla glas med den första drycken
en stark och sträv dryck med mörk botten
och stjärnor och snöflingor i.

Ännu bara det blå glaset
och svanarnas flykt
över svarta vatten.
En tövind som rör vid
sovande löv.
En celloton genom skapelsen.
Ett löfte om mildhet. (Ingrid Arvidsson)

Var finns mänskligheten i det samhälle som håller på att växa fram?

Dagligen läser vi i tidningarna hur människor kränks på olika sätt. Cancersjuka får sina sjukintyg underkända och ska komma in med ytterligare kompletteringar innan försäkringskassan beslutar om sjukpenning. Människor som fortfarande är sjuka utförsäkras och har fått leva i total ovisshet över hur deras ekonomiska situation kommer att te sig medan utredare och regering konstruerar akuta lösningar.

Arbetsförmedlingen som fick ”äran” att ta över de utförsäkrade har inte någon beredskap och kompetens för att ta hand om denna grupp som varit borta från arbetsmarknaden och där en stor del fortfarande inte är arbetsföra.

Människor som mist nära anhöriga förväntas följa regelverket på arbetsförmedlingen till punkt och pricka för att få någon ersättning. Socialtjänsten kräver att biståndstagarna söker ett visst antal jobb för att få bistånd vilket tvingar människor att söka arbeten de inte är kompetenta för. Listan kan göras lång på de förnedringar människor utsetts för.

Hela samhället genomsyras av brist på empati. Försäkringskassan hänvisar till regeringens krav på ett hårdare regelverk men vad är målet kan man undra? Vilket mål har försäkringskassan? Vilket mål har regeringen, sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen? Spara pengar förstås och det påstås att man vill hjälpa människor komma bort från bidragsberoende! Ja. Det kan ju vara en god tanke att eftersträva. Det är dock något väsentligt som fattas. Man hoppar över en massa delar, fattar en rad beslut och verkar tro att det går lika bra att gena som att se till hela processen. Det verkar vara en genomgående samhällslösning! Man ser ett problem – finner ett mål och ändrar reglerna = klart. Problemet är löst!

Funderingar huruvida det finns brister i rehabiliteringen och om det behöver ske förändringar där för att få tillbaka människor till arbetslivet verkar inte finnas. Inte heller funderingar över vad som sker med människor, som är sjukskrivna/har sjukersättning och redan är utsatta för stress, när man lämnar dem i total ovisshet och ångest inför hur de ska klara sin existens och de inte har kapacitet att arbeta heltid. Alla kan göra något som någon i regeringen så klämkäckt sa, men var finns de jobben och hur försörjer man sig då om man bara kan arbeta 30%? Sedan måste det finnas grupper som ska vara sjukskrivna för att de behöver den kraft de har för att genomgå rehabilitering för att så småningom bli frisk. Var finns satsningen där? Var finns empatin?

Hur kommer det sig att de människor som ska ha hand om sjuka människor totalt saknar kunskaper om vad som sker när människor utsätts för ytterligare stress i en redan svår situation? Hur kommer det sig att ingen insett att det kanske är lönsamt att satsa på att ge sjuka människor en god rehabilitering i stället för att ta ifrån dem all människovärdighet, kraft och hopp? Kanske får vi ett effektivare samhälle om vi fortsätter på den här vägen och förmodligen gallrar bort en stor del som helt enkelt inte klarar pressen, men hur blir det att leva i det samhället och hur blir vi som människor? Är det säkert att det är den mest ekonomiska vägen att gå?

Alla Hjärtans Dag

Den största gåvan

Jag tror att den största gåvan
jag kan tänka mig
att få av någon annan människa
är att bli sedd av henne,
hörd av henne,
förstådd och vidrörd av henne.

Den största gåvan jag kan ge,
är att se, höra, förstå
och vidröra en annan människa.

När så har skett känner jag
att vi har skapat kontakt. (Virginia Satir)

Det finns en längtan efter sanna möten

Jag tror vi är flera som bär på en längtan efter kontakt och efter sanna och meningsfulla möten och jag tror att vi är många som frågar oss var man hittar det? Var finns de människor som är intresserade av att reflektera över stort och smått och som är intresserad av den människa de har framför sig och inte bara är intresserad av att själv bli bekräftade?

Det är så mycket yta överallt. Så mycket ylighet. Det ska se bra ut på alla möjliga sätt.
Hemmet ska vara tjusigt, helst stylat med stora ytor, fantastiska kök och mycket finesser och så fortsätter det. Semestern ska vara imponerande, festen något utöver det vanliga och även barnkalasen ska ha speciella teman och gärna att man hyr något ställe eller hyr in någon som ska förhöja det hela. TV-programmen avlöser varandra där jakten på att bli rätt är återkommande teman varvat med kändisskap av olika slag . Allt ska vara så fantastiskt och allt blir ett slags projekt.

Vi skapar nya vägar för kontakt, för kontakt vill vi ju ha. Eftersom det krävs sådana projekt att ses i verkligheten så har nätet blivit mötesplatsen och facebook har alltmera blivit stället för vuxna där de kan ha kontakt med omvärlden. Och hur ser den kontakten vanligtvis ut? Där gäller det också att visa upp sig, uppdatera sig och visa att man har ett bra liv. Budskapet är: se mig, bekräfta mig! Man samlar på vänner. Se så många jag har! Man skickar hjärtan och änglar. Det är vänskap det! Var finns dialogen och var sker mötena eller är det inte meningen att det ska bli några möten, någonstans? Syftet kanske bara är att visa upp sin fina fasad, eller?

I sanningens namn ska sägas att det inte bara är så. En del människor är intresserad av andra också och delar med sig av saker som händer i världen och tankar och reflektioner de själva har om vardagen och livet men de är väldigt få, alltför få! Man skulle kunna tänka sig att människor som jobbar med hälsa och liknande skulle vara mera närvarande och ha mera kontakt och ibland är det så men lika ofta är de lika frånvarande som andra och vill också bara ha bekräftelse.

Självklart förstår jag att vi alla har svårt att vara närvarande ibland och att kontakten inte alltid finns men jag behöver något mera än denna tärande ytlighet och brist på kontakt. Frågan är var hittar jag det?

Musiken talar till hjärtat och hjärtat genom musiken

Musiken har en direkt koppling till känslan. Den går förbi förnuftet eftersom hörselimpulser aktiverar hjärnans känslocentrum snabbare än den aktiverar hjärnbarken som är centrum för förnuftet och intellektet.När en stark upplevelse av musik går förbi förnuftet rakt in i känslan så berör det oss på ett sätt som inte skulle skett via kommunikation med ord.

Musiken kan fungera som en katalysator.

Den kan väcka och sätta igång oanade reaktioner och känslominnen. Musiken kan också användas på en rad olika sätt. Den kan hjälpa oss att förstå våra känslor bättre. Den kan väcka glädje, sorg, vrede och den kan vara hjälp till avslappning, ge vila, skänka tröst, väcka hopp, lekfullhet, energi, vara hjälp vid inlärning med mera. Musik är gränsöverskridande. Det vill säga vi kan mötas utan att kunna kommunicera med ord. Musik kan både avnjutas och utövas på olika sätt och där finns en mängd möjligheter för människor att få ge utlopp och uttryck för olika känslor och behov. Det finns möjligheter för alla, inte bara de som är duktiga musiker. Kanske hittar man kraft med hjälp av trumman eller genom att låta sin röst smälta samman med andras i körsången. Kanske behöver man bara få släppa fram sin röst och höra den. Det finns hur många vägar som helst. Det gäller bara att hitta det man behöver när man är trött och orkeslös, nedstämd, stressad eller vad det kan vara. Jag skulle önska att vi lite mera kunde ta tillvara kunskaper om musikens möjligheter för vår hälsa så att den fick en naturligare plats i terapivärlden och i samhället i stort på ett mera medvetet sätt. Själv fortsätter jag att utforska vad musiken kan ge mig och hur jag kan använda den i mitt liv!

Glömde en viktig sak..... Musiken inger hopp! Genom att skapa gemenskap, dela glädje, smärta och andra upplevelser och genom sin förmåga att beröra och kommunicera på flera plan så inger musiken Hopp om det mänskliga, om skönhet och liv!

Mera tomater....

Med bland annat en kvist rosmarin. Härliga dofter av den färska rosmarinen tillsammans med de varma tomaterna! Doften av den lilla rosmarinplantan framkallar bilder av stora buskar med rosmarin i en trädgård där borta i Spanien. Men den lilla plantan ger också en njutning för sinnet!

Vinterträd

Svarta står vinterträden
utan sin glans
och sina vingar
Svarta och tysta
i sin långa väntan.
Bryts inte under mörkret.
Lägger sig inte ner i snön
för att dö.
Raka och tysta står de
med grenarnas ådernät
lyfta mot himlen.
Vinterträd
med den friska vedens
hemliga flöden av lövsus
och fågelsång. (I. Arvidsson)