Tänker på hur lätt vi verkar förlora våra goda vanor och intentioner, hur vi plötsligt kan stå där återigen och ha tappat bort att ge oss det vi behöver. Detta trots att vi vet våra behov och har kunskaper och ändå så vill det sig inte riktigt!!! När livet blir kämpigt och tungt är det som att vi låter de destruktiva krafterna inom oss ta över och att vi tappar kontakten med vår inre källa. Vi har låtit det ske men vi har inte märkt hur det gått till. Helt plötsligt så inser vi att vi befinner oss i träskmarkerna igen och inte längre tillför oss det som ger näring och stärker.
Funderar över de destruktiva krafterna som är så starka hos oss människor. Jag tänker bland annat på olika psykiska tillstånd, olika beroenden, och alla som slutat röka eller försökt göra det vet hur det kan upplevas som att det finns en djävul som sitter där och vill locka tillbaka och vill sabotera. Det går att göra en lång lista där de destruktiva krafterna får övertaget, där vi förstör för oss själva och varandra.
Tänker att vi alla har destruktiva krafter inom oss som vi måste förhålla oss till men att vi kan ha olika lätt att hantera den destruktiva kraften beroende på vad vi bär med oss. Det destruktiva finns dock inom oss och vi behöver kunna hantera det och hitta tillbaka till motkraften igen, som jag tänker är den inre källan, källan som bejakar livet och är närande.
Hm... det finns säkert mycket att fundera kring detta. För att komma tillbaka till källan och för att kunna ge sig det man behöver så tänker jag åter att det handlar om att gå till sina sinnen. Att öppna sinnena och vara i det som händer här och nu. För mig är det ett sätt att komma i kontakt med det livsbejakande och bryta det negativa. Att försöka ge varje sinne något som känns bra är en början för att lämna träsket!
Jag börjar med solen som får smeka huden och ser hur andra också njuter av den! Samtidigt får jag en fin bildupplevelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar