Jag ger dig en decemberblomma

I en värld av is

Naturlig skönhet

December

December kan vara en mörkrets och tystnadens månad och finns det ingen snö så känns det som att dagen knappt hinner börja innan mörkret åter tar vid. Allt är lite trögflytande och inkapslat och mörkt Så det gäller att hitta sitt ljus och skapa sitt ljus, fylla sitt yttre rum och sitt inre rum med ljus.

Kanske är december en dofternas månad, där dofterna mera kan lyftas fram i fokus och bli mera närvarande, eftersom de heller inte är beroende av ljuset. Så härligt att låta dofterna kittla sinnena! Ta alla härliga apelsiner och citrusfrukter som på olika sätt kan fylla rummet med både doft och färg. Varför inte i ett fotbad. Eller kolan som puttrar på spisen och sprider en ljuvlig doft. För att inte tala om pepparkakshus som doftar mera när ljuset tänds. Eller kanel, nejlikor och saffran för att nämna några härliga kryddor. Sedan har vi ju hyacinter som ibland till och med kan dofta för mycket, eller enris, gran och en massa annat. Hmm... kanske ska jag gå ut och söka mig fram och se vilka dofter jag vill omge mig med och hur mycket doft jag vill ha och kanske upptäcka nya dofter som jag inte sammankopplat med jul tidigare.

Förundran

Det blåser isiga vindar

Är det här rehabilitering av långtidssjukskrivna eller….?

Det blåser kalla vindar över landet Sverige och ett stickande snöblandat regn är de smekningar du får på din trevande vandring på den stig du går på för att kunna komma ut bland människorna i samhället.

De människor som i går ansågs vara för sjuka för att kunna arbeta, har genom ett mirakel botats över en natt av moderaterna, som är landets healers och frälsare, eftersom de kan göra mirakel och de före detta sjuka kan nu gå ut och arbeta full tid! Så där helt plötsligt bara, utan någon som helst ytterligare rehabilitering! Det är väl fantastiskt! Hör du sedan till dem som friskförklarats efter att ha varit sjuk i mer än fem år och varit dum nog att ha betalat A-kassa under alla år så kan du ta det som ett rättvist straff för att du har valt att vara sjuk och snyltat på samhället så länge!

Sedan har faktiskt denna regering satsat pengar på rehabilitering och då riktat sig särskilt mot långtidssjukskrivna och det måste ju vara bra eftersom det har funnits väldigt lite rehabiliteringsinsatser för dem. Så nu har det satsats stora pengar på att alla de långtidssjukskrivna som tidigare utretts ska utredas igen eftersom det finns så många friska människor i det här landet som tycker det är bättre att vara sjuka och leva på sjukersättning än att göra rätt för sig genom att förtjäna sitt uppehälle.

Särskilt gäller det alla ensamstående sjukskrivna kvinnor som har lågavlönade jobb och har arbetat deltid och som nu sitter där hemma och håvar in sju, åtta tusen varje månad och sedan roar sig på dagarna medan andra gör en samhällsinsats. Dessutom har vi förstås många inkompetenta läkare i det här landet som gjort dessa bedömningar och sjukskrivit människor som egentligen är friska och så ska det ju inte vara!

Så nu rehabiliterar vi dessa sjuka eller ”friska” människor genom att utreda dem. Om de fortfarande anses sjuka av läkaren så kan försäkringskassan bestämma att läkaren har fel, att personen är frisk i alla fall eller blir frisk genom arbete. Ja, det är sant. Nu är det alltid hälsosamt att vara på sitt arbete, oavsett sjukdomsorsak, benbrott eller utbrändhet, sak samma! Alla blir enligt regeringen friskare av att vara på jobbet. Har du opererats för cancer eller fått en stroke kan du få vara hemma någon vecka och sedan är det dags att återvända till arbetet, då arbetet är rekreation och du heller inte ska dra nytta av din sjukdom och riskera att bli passiviserad.

Men det avsattes ju pengar till rehabilitering? Ja, och pengarna har använts till att utreda fuskarna. Men vad är då rehabilitering? Enligt regeringen verkar rehabilitering vara att eliminera sjukdom med regelverk så att människor försvinner ur försäkringssystemet. Enligt försäkringskassan så är det arbetsträning, för något annat har de inte att erbjuda och vill inte kännas vid. I övrigt hänvisar de till sjukvården, att det är sjukvården som ska ta hand om de som är sjuka. Det som erbjuds där, när det gäller utmattningstillstånd, depressioner, smärtproblematik m.m. är oftast en rad mediciner varvid antidepressiva mediciner länge varit den mest populära, tätt följt av insomningspreparat, lugnande och smärtstillande. Det förväntas att du äter medicin om du verkligen är sjuk. Du bör inte ha egna tankar och idéer om dina behandlingsbehov. då kan du inte vara sjuk! Du kan få lite sjukgymnastik också och du får garanterat träffa många olika läkare och andra inom sjukvården och det är positivt för dig, då det minskar risken att du kan få någon läkare att bli för känslomässigt engagerad och eventuellt fortsätta sjukskriva dig. Har du riktigt tur så kan du få en kognitiv korttidsterapi också men det är långt ifrån säkert, då ska du hamna på vinnarlistan i årets dragning i landsting och kommun. Detta trots att kognitiv terapi anses som universallösningen för alla slags problem du kan tänkas ha. Skulle du ändå ha den stora turen att mot förmodan få en terapi beviljad och sedan behöva fortsatt stöd och terapi efter de tjugo beviljade gångerna då är det stopp eftersom du redan har fått mera än de flesta och ska vara nöjd. Du kan förstås själv betala mellan två till tre och ett halvt tusen per månad. Någon annan kroppslig behandling, förutom sjukgymnastik finns inte heller om du inte har ekonomi att bekosta det själv.

Sammanfattningsvis så är det alltså i slutänden försäkringskassan som bedömer och beslutar om du är sjuk eller frisk trots att de hävdar att det är sjukvården som ska ta hand om den sjuka. Den rehabilitering de sedan erbjuder är att utreda om du verkligen är så sjuk som du och din läkare säger att du är. Om du ändå skulle bedömas inte vara helt frisk för att gå direkt ut på arbetsmarknaden, så kan du få privilegiet att delta i ett par olika utslussningsprogram till arbete i samverkan mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Där är det ett stort privilegium att få delta ska du veta. Fokus ligger på att komma ut i arbete och kurserna är nedkortade, den ena mera och då går det ju fortare och fler kan arbetsträna och bli friska. Många olika svårigheter och rädslor kan visa sig bland kursdeltagarna och många är tydligen inte riktigt friska heller och en del har fortfarande stora svårigheter att hantera stress. Det betyder inte att det behövs några andra stödåtgärder än arbetsträning och om det behövs så är det sjukvården som ska ombesörja det och där fanns det ju inte så mycket nej. Arbetsförmedlingen kan informera dig lite också och tala om att du ska stå till arbetsmarknadens förfogande om du sedan blir arbetsför, vilket innebär att du förvänts söka arbete över hela landet, vilket troligen stärker dig att få höra i nuläget.

Om du nu upplever en ökad press, känner dig stressad och blir rädd att du inte ska kunna klara att komma tillbaka till samhället och kunna försörja dig själv. Om du tycker att det här inte är rehabilitering och du saknar ett helhetsbemötande och känner att du skulle behöva mera stöd och hjälp, så passar du faktiskt inte in i Sverige i dag för det här är vad som erbjuds. Felet ligger hos dig och det finns ingen anledning att tro att utmattningstillstånd har något att göra med hur samhället ser ut. Här är det de friska och rika som ska belönas med morötter och det ska inte löna sig att ”skaffa” sig olika sjukdomar för att kunna utnyttja samhället eller bli arbetslös och åka snålskjuts på de framgångsrika. Man kanske kan tänka sig att de som ska arbetsträna kan börja städa som ett led i rehabiliteringen så att de som behövs i samhället kan få det lite lättare och kan jobba mera, eller de sjukskrivna kanske ska arbeta svart någonstans för att kunna få råd med den rehabilitering de verkligen skulle behöva. Det går framåt för Sverige…. eller?

Vi lever ensamma i en öken
och längtar efter en oas
i vars porlande vatten
vi kan spegla våra drömmar

Vi lever på avståndets
kommande närhet
men fruktar dess avsked

Min morgon bär ännu kvar
nattens släpande mörker
Dagen tigger om liv

(Maria Wine)

Att öppna upp för apelsinerna

Ljuset strömmar in genom fönstret och det första som berörs är det lilla apelsinträdet som trots att det är november bär fullt av ljuvliga små lysande apelsiner och vita väldoftande blommor. Det är väl något att förundras över!

En liten strimma av ljus

En liten strimma av ljus letar sig ner genom vattenytan och når lotusblomman som börjar kunna skönja växternas färger och försiktigt börjar treva sig upp mot ljuset och vattenytan.
Var det så att lotusblomman accepterade mörkret och det gjorde att hon kunde ta emot ljuset eller vad gjorde att hon hittade nytt ljus och började ta upp näring igen? Kanske accepterade hon det som var och det gav den vila hon behövde för att kunna se var hon kunde finna ljuset och var hon skulle hitta den näring hon behövde för att kunna komma upp ovanför ytan igen.

Lotusblomman söker sig mot ljuset

Det finns dagar

Det finns dagar.... och dagar. En del dagar bär med sig tjocka regnmoln fyllda med gråt som vill ut. Det är dagar då man har glömt var man ska söka ljuset och var skönheten finns. Sådana dagar är musiken långt borta och cd-fodralen känns utan innehåll. De dagarna är färgerna matta och inga blommor finns eller så står de bara där vissnade och utan liv. En sådan dag lyckas inte lotusblomman bryta igenom vattenytan utan blir kvar i det grumliga vattnet.

Allt sveps in i ett hölje av is

Motstånd

Motstånd är min följeslagare som jag för en ständig kamp emot. Särskilt nu när vintern börjar närma sig så ökar motståndet och ibland får jag verkligen göra våld på mig själv för att överbrygga det. Det tidigare mottot ”inte tänka bara göra” känns åter som något som kan komma till användning.

Det känns som så mycket enklare att avstå från en massa saker, än att mobilisera en massa kraft för att göra något som inte känns överdrivet lockande. Ta bara att gå ut en grå och kylig novemberdag. Hur lockande är det? Hur enkelt är det inte att hitta något skäl att slippa gå ut och gå sin ”hälsosamma” motionsrunda och i stället tända en brasa, sjunka in i en bok och göra lite gott kaffe. Det finns musik och telefon också, mycket trevligare än att halka runt i tillvaron med iskalla tår. För mig finns det en sorts lockelse i att alltmera dra sig undan och gå i ide när kylan och mörkret tränger in under huden så fort man sticker ut näsan. Jag är rätt bra på att hitta på saker att roa mig med i min ensamhet också. Det som talar emot att krypa in i idet och dra sig undan världen är då någon röst som säger att det inte är hälsosamt (till och med depressivt) att inte gå ut och att inte umgås med människor utanför familjen och att jag blir en tråkig och osocial varelse. Hm….. där blir det en mental krock då jag någonstans har en tanke om att vilja bygga upp min hälsa såväl fysiskt som psykiskt och inte gärna vill ha som mål att vara tråkig och vem märker om man är tråkig eller inte om man inte är social? Jag får inte riktigt ihop de där olika delarna, så det är väl bara att börja hitta olika sätt att överlista mitt motstånd och att fortsätta med mottot: Inte tänka bara göra! Men det betyder inte att jag vill . inte än i alla fall!

Vi går mot apelsinerna

De svarta kråkorna samlas

Novemberdagar

Inför vintern

Novembers mildhet.
Den sista
Innan vi lämnar land
och resan börjar
över vinterns hav.
Novembers blomning.
Regnvåt. Dunmjuk.
Nära huden. Snart
som ljusen på gravarna
översnöad. Snart
väntar isberg och svarta vatten.
(Ingrid Arvidsson)

Om hopp

Det finns olika talesätt som säger ” att hoppet är det sista som lämnar människan” och ”så länge det finns liv finns det hopp.” Jag ser hopp som en grundläggande drivkraft hos människan, en livsnödvändig drivkraft. Hoppet kan omfatta hela livet eller olika delar av livet, där den yttersta gränsen är att ge upp sitt liv och inte längre vilja leva. Att förmedla hopp ser jag som en av terapins viktigaste uppgifter. Att inte ha något hopp är att ge upp. Avsaknaden av hopp är därför förödande och hindrar processens framskridande och hindrar utveckling i alla möjliga sammanhang. Så länge det finns hopp är vi beredda att försöka hitta nya vägar, att försöka lite till och vi har kvar en tro på att det kommer att ordna sig, att livet ska bli bättre för oss. Jag tänker att förlusten av hopp kan se olika ut beroende på vad det gäller men där det gemensamma är att det får en avgörande betydelse för det fortsatta utvecklingsförloppet.
Utifrån min historia ser jag det som att det var när jag inte längre kunde se och känna något hopp om att saker och ting skulle bli bättre som jag ”gick in i väggen” och blev sjukskriven. Så länge det fanns ett hopp att situationen skulle förändras så gav jag inte upp men när jag ”insåg” att det skulle fortsätta utan slut som jag upplevde det då, så förlorade jag hoppet och ”hamnade” i utmattningsdepressionen. Sedan har hoppet kommit och gått med olika styrka. I dag står jag vid huruvida jag kan känna hopp och tro om att det finns en väg tillbaka i arbetslivet och jag inser att det har en avgörande betydelse för den fortsatta rehabiliteringen och för hur min framtid ska gestalta sig.

Det som är uppenbart för mig är att det är absolut nödvändigt att känna ett hopp för att rehabiliteringen ska gå framåt och det tänker jag gäller all rehabilitering och i många andra sammanhang där det behövs förändring för att komma vidare. Jag undrar hur ofta man har med de tankegångarna i möten med människor, att man måste börja med att väcka hopp för att komma vidare. Jag tänker bl. a. på arbetet med invandrarungdomar som kanske saknar hopp om sig själva, sina möjligheter, familjen eller framtiden. Jag tänker också på arbetet med kriminella eller drogmissbrukare. Där måste man jobba med att hitta och väcka någon slags hopp om att det finns något annat liv för att personen ska kunna få någon slags motivation för att vilja ta itu med och vilja (och orka) förändra sitt liv. När man inte lyckas inge något hopp händer inget. Detsamma gäller förstås inom psykiatrin och i många andra sammanhang. Eller ungdomar som har det jobbigt i skolan och uppmanas jobba på och skärpa sig men som själva inte kan se och känna något hopp om sin egen förmåga utan kanske redan har gett upp sin framtid och sig själva.

Det skulle vara spännande att höra andras tankar och erfarenheter kring hoppets betydelse.
Min tes är att hoppet har en avgörande betydelse för människors hälsa och utveckling och att det måste finnas med i mötet med människor och ingå som en viktig del av behandlingen
.
HOPPET ÄR VÄGEN TILL LIV!

Låt dagen

Låt dagen falla som
ett regn i dina händer.
Lev dess korta timmar, de är dina.

Anklaga inte ljuset, nattens blonda
syster för att hon föder i smärta och glädje
allt det levandes sång.

Hur mödosamt lotsar dagen
modets och styrkans vacklande skepp
mot nattens hamn där grönska råder.

Möt dagen med din vakna nakenhet
och forma den med dina händer
till en skål för drömmar.
(Stig Carlson)

En god dag

I dag omsluter världen mig i ett vänligt skimmer. Jag känner det som jag vilade i en transparant men ändå vadderad kokong. Solen låter ett beslöjat milt sken belysa den alltmera avklädda björken som halvnaken avtecknar sina svarta grenar mot en mjukt blå himmel. Andra träd glöder ännu som eld i sina lövskrudar. Jag vadar i drivor av gyllene löv och luften känns klar men behagligt ljummig och det doftar sött av höstlig förmultning. Jag känner mig hållen av landskapet som känns lugnt, tryggt och inbjudande. Fåren ligger rofyllt och vilar i hagen och i bäcken virvlar höstlöven runt i en meditativ dans. Jag känner att här bland fåren och i naturens färgsymfoni och intagande dofter kan jag andas, vila och näras.

>Vi har väl alla ett behov av att ha trygga och goda platser som vi kan söka näring hos och dit vi kan dra oss undan för att återhämta oss innan vi ger oss ut i världen igen. Om vi dessutom inte mår så bra är det ännu viktigare med trygga och goda platser som med naturens hjälp kan hålla oss, vagga oss och ge oss den styrka vi för tillfället kanske inte har. Jag tänker att det kan vara en verklig plats dit jag kan gå men också en skapad plats i mitt inre. Jag tänker att det är viktigt och värt att lägga ner tid på att ge sig ut och söka läkande platser som sedan också kan bli platser att vid behov kunna söka upp i sitt inre.

Nyponbuskar....ge mig mera nyponbuskar

vem har lagt ägg?

Förundran

Utan att ha läst Patricia Tudor Sandahls nya bok som handlar om tacksamhet så tänker jag att den handlar lite om samma sak som Stefan Edman försöker förmedla i sin bok och som han kallar förundran och det som i uttryckande konst är att låta sig beröras av livet. Jag tänker att det handlar om att på djupet bli berörd och känna glädje, kärlek eller tacksamhet, eller vördnad inför livets stora och små mirakel. Att det handlar om att vara öppen för att kunna se och förundras över allt det magiska som finns i livet om vi bara stannar upp och är i nuet så att vi har möjlighet att upptäcka skönheten som finns runt oss i vårt dagliga liv. Skönheten uppenbarar sig när vi minst anar det och kan även finnas i det vi ser som fult. Att låta sig beröras gör att livet blir mera levande och värdefullt och då behövs att våra sinnen är öppna och mottagliga. Man kan öva upp sina sinnen för att få ett rikare liv och en nyckel är förstås närvaro och de olika konstnärliga språken är olika vägar att öka sin närvaro, öppna sina sinnen och få mera kontakt med sitt inre. Allt det här vet jag och ändå glömmer jag ibland vägen till skönhet och skvalpar i stället runt i den grå dimman utan att hitta ljuset.

Mitt på fältet
i den tilltagande kalla höstvinden
står en ensam solros
som envist lyfter sitt ansikte mot
den bleka höstsolen
och trotsigt reser sig igen
efter varje stormvind
som försöker få den att ge efter
och lägga sig ner
för att låta vintern ta över.

En förundrande solros

Livlinor

Det finns gråa, dystra och tunga dagar, då jag får tvinga mig upp ur sängen. Då kroppen är motsträvigt trög och det känns som jag har blytyngder i mig. Dagar då varje steg är en ansträngning. Det är svårt att motivera sig och att hitta lust och mening. Alla rörelser gör ont och jag vet att det är i sådana här lägen det är lätt att skada sig, kliva snett, göra illa handleden, nacken eller någon annan kroppsdel. Det är dagar då jag har svårt att se någon mening med allt kämpande och jag bara vill rinna ut i en pöl och bara ligga där och ge efter för den grå dimman som jag känner vill lägga sig ner över mig. Hur hittar man motivation och lust sådana här dagar? Och var finns hoppet? Hur bryter jag det här tillståndet? Vad är det jag behöver göra?

Någonstans vet jag att det handlar om att jag behöver få kontakt med skönheten och med livet och att jag kan behöva någon mänsklig kontakt, för att få känna att jag inte är ensam. Jag funderar över vad jag behöver göra för att orka ta nästa steg?
Musik, kan vara till hjälp för att få in energi i kroppen men det kan vara svårt att hitta rätt musik när stämningsläget redan är lågt. Jag har märkt att jag tenderar att välja vemodig musik som ibland snarare understryker det känslotillstånd jag befinner mig i än att föra in ny energi. Jag har därför tänkt att jag gör ordning en cd med blandad musik som jag märkt fungerat tidigare och som jag bara kan lägga på vid behov. Jag har en mixad cd jag fått av en god vän och som känns bra så den kan jag också använda. Den innehåller musik som inte stressar men ändå är så kraftfull att den tränger in och ger energi. Jag tänker att jag behöver få in Rörelse också, så jag rör mig till musiken, försöker hitta rörelser som känns bra just nu.
Jag försöker göra en planering bestående av måsten, vad ska prioriteras, vad kan inte vänta och vad jag behöver och skulle må bra av att göra i dag. Finns det någon jag kan ta Kontakt med och hur. Ska jag ringa, skriva eller kan jag träffa någon? Kanske räcker en kontakt via nätet eller telefon för att bryta det negativa känsloflödet. Kan jag ge mig ut i naturen och finns det någon plats som brukar få mig att må bra och ge energi? Jag försöker ta en sak i taget och hålla mig till min planerings strategi för att bryta olusten. Detta är en början till att väcka livsandarna. Jag tänker vidare: närvaro, här och nu, att låta sig beröras av skönheten i livet, att samla på goda stunder och hitta närande platser som kan finnas i den yttre eller inre världen, verkliga eller skapade. Kanske kan man samla livlinor som man kan ta fram och använda vid behov.

En väg

Dikt från en kär vän

Våra världar möts

Våra världar möts
och livet vidgas.
Färger
flyter över i varann
och ger nya färger
glimtar av oändlighet.
Som att stå vid havet
och se dagen födas
fräsch och ny.

Allting når till allt.
Samma hav
som smeker sanden
och tar klippan
i sin famn
sträcker sig mot himlen.
I min egen blick
hålls världen samman.
I mitt hjärtas vördnad.

Margareta Melin

Du - jag - vi

Ett dansande löv

Dans

Ett virvlande vilset löv i vinden.
Stundtals tvekande inför sin sista dans.
Ensamt och naggat i sina kanter.
Dansande en solodans.
Utan några illusioner
Söker den en strimma oktoberljus.
Nynnande sin egen sång
Dansande en sista gång

Andrum - fortsättning

Andrum . Vilket vackert ord. Ett rum för anden eller andlighet. Jag tänker att andrum är att ge utrymme för att andas och för reflektion och eftertanke och att det är livsnödvändigt för vår existens och hälsa.

För många människor är det ont om andrum och tid för eftertanke och reflektion är en bristvara. Oplanerad tid kanske inte existerar överhuvudtaget. Vi behöver få tid att bearbeta saker och att reflektera. Vi behöver att bara få vara och låta tankarna komma och gå. Vad händer med oss om andrummet krymper eller helt försvinner?

Jag blir oroad när jag ser hur människor i allt högre grad ständigt utsätter sig för stimuli, alltid aktiverar sig i någon form och aldrig låter hjärnan vila. Ta bara mobiltelefonen. Hur många har inte den på dygnet runt? Många kan aldrig åka buss eller tåg utan att antingen prata i telefon eller utföra någon annan aktivitet med den, eller så har man sin dator på. Allt oftare pratar människor i mobilen samtidigt som de står i kassan och ska betala (kassapersonalen existerar inte) eller när de träffar en annan person på restaurang eller i något annat sammanhang. Aldrig riktigt närvarande i denna stund, utan alltid på väg någon annanstans, är hos någon annan men inte riktigt där heller. Alltid rädd att missa något viktigt. Ofta är motiveringen för att ha telefonen på att man måste bli nådd på grund av barnen, jobbet etc. Det kan hända saker och man måste bli nådd. Hur ofta händer så akuta saker att vi måste bli nådd på minuten och hur gjorde man förr, för tio år sedan? Struntade man i om det hände saker då? Hörde på radio att många kollar mailen till jobbet varje dag under semestern så att de inte ska missa något!!!! Alla ger sken att vara så effektiva men är vi det? Hur då, vad är det som är effektivt?

Hur ska det bli för våra tonåringar? De är uppe allt senare på nätterna och sitter de inte vid datorn, så är det mobilen, MP-3 spelaren eller tv:n. Många har aldrig en stund i tystnad och stillhet. De är vana att alltid bli aktiverade och deras hjärnor är alltid på. Hur kommer det att påverka dem som vuxna? De vet inte hur man gör för att vara i stillhet och är inte vana vid tystnad och reflektion. Hur kommer de att hantera stressen när arbetsliv och familjeliv ställer allt högre krav på effektivitet för att vardagen ska gå ihop och det inte blir något utrymme för andrum och de inte heller vet hur man gör.

Trädet och skyn

Det gå ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende.Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.
(Tomas Tranströmer)

Andrum

Jag försöker att vila mig men det räcker inte med sömn och inte heller sömnen är riktigt vilsam. Jag behöver andrum. Jag orkar inte med kraven. Varken de som är övermäktiga eller de som vanligtvis inte skulle vara övermäktiga. Allt blir plötsligt betungande. Det som andra inte alls upplever som störande kan bli oerhört stressande för att det är en droppe mera än man klarar. Det kan vara musik som aktiverar stressen ytterligare, något annat störande ljud, någon som vill ha något av en, eller något som hakar upp sig. Det kan vara att umgås med människor som själva är stressade eller gränslösa men är omedvetna om det. Hur får man andrum och befrielse från krav i en kravfylld värld? Man har ju en vardag som ska levas och fungera. Hur värjer man sig från andras stress när man själv håller på att drunkna? Det går ju inte att göra om verkligheten, bara att förhålla sig till den. Lättare sagt än gjort. Men det finns ju inget val så det är bara att försöka börja här och nu. Så, vad kan jag göra just nu? Och vad behöver jag inte göra just nu? Bort med allt onödigt! Skala! Sedan: En sak i taget! Och Här och nu! Söka mig till det goda och hämta kraft i naturen. Jag vet ju allt detta och ändå, har jag ramlat dit igen! Nu börjar jag igen att försöka ta ett steg i sänder och samla på goda stunder!

Trädet

Att lära sig leva som ett träd!
Stå där med armarna rakt ut i luften
och med fötterna djupt ner i myllan
och veta
att inte ens den starkaste storm
förmår annat
än slita några få gröna blad
med sig
ur livets jublande krona!
(Peter Curman)

Trädet

Stress

Stress. Hjärnan sprakar som en högspänningsledning. Ibland är den som omgiven av vispgrädde och liksom inkapslad. Bakåtsteg. Svårt att acceptera. Vill inte gå tillbaka igen.Inte tillbaka till det som varit.Lätt att ramla in i gamla mönster. Lätt att passa på de goda dagarna. Svårt att hålla tillbaka. Att hushålla med resurserna.Trist att alltid vara ekonomisk med sina krafter.Trist att vara förnuftig. Svårt för omgivningen att förstå att små beslut kan bli så betungande och kravfyllda. Nu finns bara en väg: Ett steg tillbaka - acceptera- hitta balans - närvaro - en sak i taget - låta sig beröras av skönhet - vila. Hämta kraft genom naturen och låta sig förundras av livet - samla på goda stunder.

Vemod

En dag i höstens sol.
Någons värme.
Någons glöd.

Det röda
ropar från träden.
Inte vinter ännu.
Inte snö.
Inte den kalla
vita salen.
Inte tystnaden .
Inte ännu.
(Ingrid Arvidsson)

Vad saven är för trädet är livslusten för människan

Vår hälsa undergrävs när
vi pressar oss under längre tid
och kör på för höga varv. Livet
mister då sin must och sina färger
och blir grått och tungt.
Livslusten byts ut mot leda
och tristess.
Som träd utan sav torkar vi ut. (M. Melin)

Vad saven är för trädet
är livslusten för människan. (M. Melin)

Vad är friskt och vad är sjukt?

Så var det dags igen för att ifrågasätta de långtidssjukskrivna och om de utbrända ska få vara sjukskrivna över huvudtaget. Det är i stor utsträckning en antingen eller debatt, en polariserad debatt, svart eller vitt. Man kan också emellanåt skymta en männisosyn som låter antyda att de utbrända är någon sorts människor som tillåter sig mera än andra människor, att det handlar om att de kanske har felaktiga förväntningar på tillvaron och är lite bortskämda. De sjukskrivnas trovärdighet ifrågasätts och läkarnas trovärdighet ifrågasätts. Enorma summor har tillsatts för att sätta in fristående konsultverksamheter som skulle granska och visa att de sjuksrivna blivit felbedömda och egentligen skulle kunna arbeta. Resultaten har visat att det inte förhåller sig så.

Hur kommer det sig att det finns så mycket pengar att lägga ner på att göra bedömningar av redan gjorda bedömningar och att det är individerna som ifrågasätts? Hur kommer det sig att ingen ser att dessa pengar skulle kunna användas till rehabilitering i stället och att de där skulle göra större nytta? Och hur kommer det sig att ingen tycker att vi behöver titta på vad det är i samhället som gör att så många människor blir sjuka?

Utbrändhet kan sägas vara en frisk reaktion på en sjuk situation. Så när ska vi lyfta blicken och debatten till samhällsnivå och i stället fundera över hur vi ska få ett mänskligare samhälle för att få ner sjuktalen?

Ett närande tak

Lotusblomman

Har du någon gång sett en Lotusblomma?

Den vackra lotusblomman har sitt ursprung i träsket. Hon bor i det mörka och svarta vattnet.
I det fula bor också skönheten om vi ger oss tid att se efter. För att kunna se skönheten och för att kunna känna lust och längtan behöver vi kontakt med vår innersta källa. Vi måste våga öppna oss för livet och låta oss beröras av skönheten i det lilla. Vi får inte vara så rädda för skuggsidorna eftersom svaren ofta finns där. Svaren om hur vi hittar lotusblomman och vägen upp ur träsket.

När livet kantrar och blir hårt mister det sin färg. Mörkret tar över. Vi förlorar vår skärpa. Musiken tystnar. Vi tappar aptiten. Leken och skratten tynar sakta bort. När ljuset inte når vårt hjärta kan vi inte heller ha kontakt med vår lust och vår längtan. Enda hoppet är att förlita sig till att lotusblomman finns där, någonstans i mörkret och väntar på att få öppna sig för oss.