Så var det dags igen för att ifrågasätta de långtidssjukskrivna och om de utbrända ska få vara sjukskrivna över huvudtaget. Det är i stor utsträckning en antingen eller debatt, en polariserad debatt, svart eller vitt. Man kan också emellanåt skymta en männisosyn som låter antyda att de utbrända är någon sorts människor som tillåter sig mera än andra människor, att det handlar om att de kanske har felaktiga förväntningar på tillvaron och är lite bortskämda. De sjukskrivnas trovärdighet ifrågasätts och läkarnas trovärdighet ifrågasätts. Enorma summor har tillsatts för att sätta in fristående konsultverksamheter som skulle granska och visa att de sjuksrivna blivit felbedömda och egentligen skulle kunna arbeta. Resultaten har visat att det inte förhåller sig så.
Hur kommer det sig att det finns så mycket pengar att lägga ner på att göra bedömningar av redan gjorda bedömningar och att det är individerna som ifrågasätts? Hur kommer det sig att ingen ser att dessa pengar skulle kunna användas till rehabilitering i stället och att de där skulle göra större nytta? Och hur kommer det sig att ingen tycker att vi behöver titta på vad det är i samhället som gör att så många människor blir sjuka?
Utbrändhet kan sägas vara en frisk reaktion på en sjuk situation. Så när ska vi lyfta blicken och debatten till samhällsnivå och i stället fundera över hur vi ska få ett mänskligare samhälle för att få ner sjuktalen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar