Vi behöver alla mänsklig kontakt och vi behöver bli sedda och bekräftade. Har vi dessutom inte blivit sedda som barn så kanske vi bär på ett omättligt behov av att få ständig uppmärksamhet och bekräftelse. Vi lever också i en tid där vi kanske har färre forum i det verkliga livet där vi kan bli sedda och bekräftade och få kontakt med andra människor på ett naturligt sätt. I brist på verkliga möten så blir nätet då en plats för att försöka bli sedd och uppmärksammad. Det som blir lite sorgligt är att det ofta inte blir något riktigt möte utan att många bara vill synas och framhäva sig själv och få egen bekräftelse, men är ointresserad av att ta del av den andres värld. Det finns inte någon avsikt att det ska bli ett möte, där finns bara en envägskommunikation. Budskapet ljuder, se mig, se mig!
När inget möte sker ekar orden ut i cyberrymden och lämnar kvar ett eko av tomhet. De funderingar som väcks är om möten på ett plan där båda ser varandra är en bristvara i dag? Har vi svårare än tidigare att vara i nuet, ha kontakt med oss själva och möta en annan människa, eller har det alltid varit så?
Ett annat fenomen som jag tycker hänger nära samman med det här, är de evigt unga som med stolthet säger att de inte lyckats samla några ”vuxenpoäng”. De lever vidare i något slags förlängd tonårstid och en närmast panisk skräck för att bli vuxen då de tror att vuxen är det samma som att vara tråkig och i avsaknad av lekfullhet och kreativitet. Det som i stället sker är att ett växande antal personer envist håller fast vid sin egen ungdomstid och inte utvecklar och mognar i den utsträckning som skulle behövas för att möta den yngre generationens behov. Vi vet att alltför många ungdomar inte känner sig sedda och desperat söker utvägar för att bli bekräftade av de vuxna i sin omgivning.
Ungdomar behöver som sagt bli sedda för att kunna utveckla självkänsla och mogna på ett positivt sätt. Det behövs också för att kunna möta sig själv och andra men om de som ska vara vuxna inte finns och kan möta de unga där de befinner sig, utan snarare konkurrerar med den yngre generationen om att få bekräftelse och synas så är det inte så konstigt att det ser ut som det gör. Om man sedan som en kompensation, eller vad det kan vara, ”curlar” sina barn och inte låter de ta eget ansvar och därigenom växa så får vi förmodligen fler omogna människor som ser vuxenlivet som alltför kravfullt och oattraktivt.
Man behöver bara ta en titt i tv-tablåerna för att se den rad av program som uppmuntrar och hyllar den omogna personligheten och de ytliga idealen. Inställningen till skönhetsoperationer blir alltmera positiv bland befolkningen och vi är beredda att gå långt i jakten på ”evig ungdom” och är villiga till stora ekonomiska uppoffringar för att nå idealen.
De materiella idealen, det ytliga och flyktiga, det ständiga mediala bruset och den ständiga nåbarheten gynnar inte heller förmågan att vara närvarande, förmågan att vara med sig själv i tystnad och vila.
Priset är en alltmera narcissistisk tillvaro med människor som tävlar om att synas samtidigt som de bär på en inre tomhet och en skriande längtan efter kontakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar