ADHD

Äntligen har det kommit igång en debatt om adhd diagnostisering och medicinförskrivning, vilket jag välkomnar. Det är viktigt då diagnostiseringen av adhd har ökat lavinartat de senaste åren och allt flera barn och ungdomar får mediciner utskrivna som en följd av detta. Det är heller inte helt ovanligt att medicin sätts in även innan diagnos har ställts, att man helt enkelt prövar sig fram. Det är också viktigt att vi tittar på vilken människosyn vi har och hur våra barn har det i dagens samhälle samt hur vi väljer att hantera de problem som uppstår. Många menar att psykiatrin blivit så mycket bättre att upptäcka barn med adhd störning och att ju fortare barnen får diagnos och medicin kan sättas in desto bättre. Skillnaden mellan hur barnpsykiatrin l landet ställer diagnos och hur många som får diagnos varierar också stort. Frågan är då om de landsting som har flera med diagnosen adhd är skickligare, eller om de som har färre med diagnos har andra metoder, eller synsätt? Det började med alla hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter och sedan har allt flera barn som anses sakna ”startmotor” också inlemmats under adhd paraplyet, vanligen under benämningen add. Barnen som anses sakna startmotor är en grupp där man klart kan ifrågasätta tillförlitligheten i diagnosverktygen och där gränsdragningarna torde vara hårfina mellan neurologiska orsaker, tonårsbeteende, livssituationens påverkan och där risken för felbedömningar förmodligen kan vara stor.



Jag säger inte att vi inte alls ska ha diagnosen adhd eller att ingen ska få medicin till följd av detta men jag tycker vi måste se mera till helheten och vara mycket mera kritiska och försiktiga innan vi sjukförklarar barn och innan vi sätter in mediciner på barn och unga människor. En diagnos är inte bara av godo, den gör något med en människa också och får konsekvenser för resten av livet, mediciner är inte heller bara bra och välgörande, utan kan även ställa till stor skada. Jag har mött tonåringar som fått diagnosen adhd och tagit stor skada av detta men dem talas det sällan om. Vi får bara höra om äldre som efter många år av lidande fått diagnos och upplevt lättnad till följd av detta. Jag tycker vi måste fråga oss för vems skull en diagnos ställs och hur den hjälper barnet. Som jag har uppfattat det så är det inte alltid för barnets skull diagnosen ställs, men att det många gånger kan upplevas som en lättnad och mycket enklare för föräldern då barnet sjukförklarats och medicin sätts in. På det viset behöver andra eventuella orsaker till barnets beteende aldrig komma i dagen. Jag tycker även att man alldeles för lite ser på livsstilsbeteenden och jobbar alldeles för lite med detta, då det är mycket vanligt att barn som får adhd diagnos har speciella matvanor med mycket intag av snabbmat, godis och läsk.

Avslutningsvis så kan man alltid önska att debatten som inletts om adhd kan leda till bättre och tillförlitligare diagnosverktyg och en förändrad syn och ett bättre bemötande av barns behov, där man ser och prioriterar barnens behov av stabilitet och struktur i hem och skola samt ser till helheten både i det psykiska och fysiska omhändertagandet.