Han kommer att
vandra en kringelkrokig väg
sa den visa kvinnan till mig.
”Under tiden är det enda
du kan göra, att ha tillit,
tillit till att han fått tillräckligt
med sig så att han kommer
att hitta rätt väg och det
kommer han att göra till slut.”
Hur svårt är det inte att stå där bredvid och se på,
att se hur saker blir galet och inget kunna göra?
Hur svårt är det inte att se någon man älskar
fara illa och ändå inte kunna ingripa?
Inte är det heller särskilt enkelt att
ha tillit när vi inte anar någon ljusning.
En del menar att de inte skulle stå ut.
Men när tillit är det enda hopp man har
Så måste man antingen själv gå under
eller ha tillit till att grunden man försökt bygga
håller. Att ha tillit blir den enda återstående
vägen framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar