Om Tillit

Han kommer att
vandra en kringelkrokig väg
sa den visa kvinnan till mig.
”Under tiden är det enda
du kan göra, att ha tillit,
tillit till att han fått tillräckligt
med sig så att han kommer
att hitta rätt väg och det
kommer han att göra till slut.”

Hur svårt är det inte att stå där bredvid och se på,
att se hur saker blir galet och inget kunna göra?
Hur svårt är det inte att se någon man älskar
fara illa och ändå inte kunna ingripa?
Inte är det heller särskilt enkelt att
ha tillit när vi inte anar någon ljusning.

En del menar att de inte skulle stå ut.
Men när tillit är det enda hopp man har
Så måste man antingen själv gå under
eller ha tillit till att grunden man försökt bygga
håller. Att ha tillit blir den enda återstående
vägen framåt.

Antikvariatfynd

Främlingen

Någon mitt ibland oss
bor i ett annat land.
Det är ett hav emellan
som ingen annan ser.

Under vardagslivets
alla brådskande steg
finns smärtan med bundna fötter
som aldrig når fram.

En dag är hon försvunnen.
Var skall man söka då?
Hon har gått ut i havet
som ingen annan såg. (Ur Rummet innanför av Ingrid Arvidsson)

Ökenvandring

Om öknen är min vän vet jag inte,
men det är i öknen jag måste söka min skatt. (Ur Alkemisten av Paulo Coelho)

Om det förflutnas skuggor

I boken Tacksamhetens tecken skriver Patricia Tudor-Sandahl i ett kapitel om att släppa taget om det förflutnas skugga då det påverkar förmågan att leva i nuet. Hon säger att det förflutna kan hålla oss i ett hårt grepp trots insikter om varför det är som det är och göra att vi blandar ihop nu med då vilket inte är särskilt fruktbart. Hon menar inte att vi ska förneka vårt förflutna utan snarare fullt ut acceptera det liv som varit. ”Man kan inte skriva om sin historia, men man kan sluta fred med den.” Hon fortsätter med att de flesta av oss har stympats på olika sätt och att det satt sina spår och att många bär sår som svider och som kanske aldrig kan läkas helt utan kommer att aktiveras igen vid olika tillfällen. Och var kommer tacksamheten in? Jo. Patricia Tudor -Sandahl menar att varje tillfälle då det dyker upp situationer som återuppväcker det man trodde var färdigt så ger det en ny möjlighet som utmanar invanda mönster och därmed en chans att pröva ett nytt sätt för oss att förhålla oss till dem och på det viset bli en aning visare. Det svåra försvinner inte men fråntas sin styrkraft och makt när det lyfts fram i ljuset. Känslor av bitterhet, besvikelse, skam, sorg med mera har kanske inte helt raderats men anger kanske inte längre tonen i ens liv. ”Att bli en hel människa betyder inte att alla sår ska ha läkts, det räcker med att det inte längre finns var i dem.” Hon menar att såren även kan vara till hjälp i mötet med andra människor. ” Den som bär sina sår med värdighet utan att vare sig förneka eller agera ut dem kan med förtröstan vända sig till sina medmänniskor. Smärta är en förvandlande kraft om man orkar se den för vad den är, i stället för att streta emot eller sjunka in i självömkan eller grämelse.” Självömkan säger hon gör det omöjligt att uppskatta livets gång och kunna se vad livet har att ge. Ett av de största hindren för att kunna ha en tacksam attityd inför livet är alltså att man har svårt att släppa taget om det förgångna. Att fokusera på det vi inte har, det vi förlorat, eller skulle vilja ha, stör förmågan att kunna ta till oss och uppskatta det vi har och tar enormt mycket energi och motverkar förmågan att kunna vara närvarande i nuet. Patricia Tudor-Sandahl fortsätter att utveckla tankar bland annat kring detta. Tänkvärt och Läsvärt!

Ett citat som avslutning: Man fattar långsammare sin lycka än sin olycka. (LIVIUS)

Vinterträd

Svarta står vinterträden
utan sin glans
och sina vingar.
Svarta och tysta
i sin långa väntan.
Bryts inte under mörkret.
Lägger sig inte ner i snön
för att dö.
Raka och tysta står de
med grenarnas ådernät
lyfta mot himlen.
Vinterträd
med den friska vedens
hemliga flöden
av lövsus och fågelsång. (Ingrid Arvidsson)

Novemberpromenad

Novemerpromenad

Att välja väg

När du väljer en väg
måste du välja bort andra möjliga vägar.
Om du försöker välja dem alla,
kommer du ingenstans. (Ur Brida av Paulo Coelho)

Om närvaro i Livet

För en tid sedan såg jag en film på bio som handlade (så som jag uppfattade den) om att vara närvarande och se skönheten i livet och att det ofta behöver hända något drastiskt för att vi ska kunna göra det. Filmen heter när Veronika bestämde sig för att dö och bygger på Paulo Coelhos bok (som jag inte läst) och handlar om en ung kvinna som försöker ta sitt liv genom en överdos och hamnar på ett privat vårdhem där hon får veta att hon genom sitt självmordsförsök ådragit sig skador som gör att hon inom en snar framtid kommer att dö till följd av dem.

Man får följa hennes väg ut ur depressionen och en del sällsamma upplevelser och möten på vårdhemmet och hur hon kommer till en punkt där hon fylls av kärlek både till livet och till en av sina medpatienter som berör henne på djupet. Hon fylls av en längtan att få komma bort från vårdhemmet, att vara i livet och få se havet innan hon ska dö. Filmen är vacker, mycket fin och stämningsfull med underbara bilder och miljöer. Den visar hur svårt vi kan ha att se livets skönhet och ta till vara våra liv. I inledningen kändes det som en mörk film men den blir snart en film med hopp och liv. Samtidigt är det förstås lite vemodigt att det ofta behövs så drastiska händelser i våra liv för att vi ska kunna vara närvarande och uppskatta vårt liv.
Några Citat ur boken Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho:

”Hon sa att hon varken var lycklig eller olycklig
och därför stod hon inte ut längre.
Bara man själv vet hur stort det egna lidandet är
eller hur djupt meningslöst livet känns.”

”Vi kan begå många misstag i vårt liv.
Men ett får vi aldrig begå: det som förgör oss.”

”Jag måste få känna regnet i ansiktet,
le mot alla män som jag tycker ser intressanta ut
och tacka ja till alla koppar kaffe som de vill bjuda på.
Jag måste får krama min mamma,
säga att jag älskar henne och få gråta i hennes famn
utan att skämmas för att jag visar mina känslor,
för de har alltid funnits där,
jag har bara gömt dem”. (Ur Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho).

”Var som källan som svämmar över
och inte som kärlet som alltid innehåller samma vatten.”

”De svåraste proven på andlighetens väg
är tålamodet att vänta på det rätta tillfället
och modet att inte bli besviken på det man finner.”

”När vi har en stor skatt mitt framför ögonen är det sällan vi upptäcker den. Och det beror på att vi människor inte tror på skatter”(citat av Paulo Coelho från Alkemisten)

Fars Dag - Osorterade tankar om fadersrollen

Tänker på fars dag. Så mycket har sagts om moderns betydelse för barnets utveckling och psykiska hälsa men faderns roll för barnets självuppfattning och psykiska utveckling tror jag är väldigt underskattad. Tänker på faderns status hos barnet. Hur viktigt det är för barnet att få faderns godkännande oavsett hur involverad och delaktig han är i barnets liv, eller hur han uppför sig. Hur barn hungrar efter att bli sedda av sin pappa och hur hans uppmärksamhet och uttalanden ofta får en uppförstorad betydelse för barnet. I barnets ögon är pappa (länge) en hjälte oavsett om han förtjänar det eller inte. Jag tänker att det kan ha med oåtkomlighet att göra. Ju mera oåtkomlig desto större hunger hos barnet att bli sedd och desto skörare relation och därmed mera anpassning av barnet för att få något av fadern. Tänker att modern ofta varit mera självklar och oftast inte försvinner ur barnets värld lika lätt som fadern kan göra (även om det självklart finns massor av undantag).

Tänker på att det förstås handlar om att dessa pappor som är oåtkomliga och omogna själva inte haft någon fungerande pappa. De är själva övergivna barn som aldrig lyckats mogna och komma vidare och växa upp till att kunna bli en pappa som kan se sina barns behov. Det är pappor som är vuxna utanpå men småpojkar inuti. Tänker på att barnen hungrar så efter faderns kärlek och uppmärksamhet att hon anpassar sig och tar det hon får och många gånger även tar ansvar för sin omogna pappa. Tänker också på alla de barn som lever i skräck för en missbrukande pappa, en pappa som misshandlar barnen eller deras mamma fysiskt eller psykiskt, en förtryckande pappa eller en pappa som begår sexuella övergrepp mot sina barn eller andra övergrepp. Tänker också på de barn som har en pappa som lämnat dem och aldrig kommer eller frågar efter dem. Tänker på barn som längtar att pappa ska se dem. Barn som längtar och längtar. En del fortsätter att längta hela livet och ändå ska de själva fungera som föräldrar och ta hand om barn som har behov att bli sedda och älskade utifrån sig själv och inte utifrån den vuxnes behov.

Tänker att det finns många omogna människor. Funderar över hur man bryter det sociala arvet för att det inte ska gå vidare ännu en generation. Vi lever i en värld med mycket manligt våld och förtryck. Hur ska vi förändra detta och när tänker män själva börja säga ifrån och vilja göra något åt det hela?

Att välja sin egen väg

Till slut kommer vi till ett vägskäl
när vi måste fråga oss själva
vems väg vi ska gå, andras
eller vår egen?

Plocka fram sin inre styrka

Till alla oss som behöver hitta styrka för att träda fram

Fläckarna

Att som de andra djuren
de skygga och fläckiga

fly från faran, fly
in under lövskuggorna

och osedd, äntligen osedd
vila i gömställets dunkel.

Ändå känna det starka ljuset.
Ändå med bultande hjärta

stiga upp från marken
och utan skydd
bli mer än sina fläckar.
Bli mer. (Ingrid Arvidsson)

Lättköpt lycka

Hur ska vi kunna behålla vår tro
och fortsätta hålla hoppets glöd vid liv
när så många irrar runt och jagar lättköpt
lycka utanför sig själva?

Söker efter mening

>> Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för. << citat från tisdagarna med Mome - Mitch Albom

Löven släpper sina fästen och....

Naturen stannar upp och vinterns kalla andedräkt sveper bort de sista förnimmelserna av den gångna sommaren

Och så kom då november.......

Inte som en virvlande vind... utan helt stilla glider oktober över i november och tillvaron bromsar upp och varje steg blir lite mera trögt.