Helt vedervärdig eller alldeles underbar?

December en månad som kan vara helt vedervärdig eller alldeles underbar….

December är en månad som kan få en att bli totalt utmattad och bara vilja rymma från alla krav, stress och allt kommersiellt som formligen vräks över en i horder. Det kan finnas så många måsten. Själv har jag lyckats bli totalt allergisk mot det klarröda och alla julstjärnor som står inplastade på gigantiska bord, så att jag inte för mitt liv kan förmå mig att tänka mig att ha en julstjärna någonstans. För att inte tala om att man påtvingas allt julpynt redan i oktober blandat med hurtfriska julsånger som skrålar ut från högtalarna var man än kommer. Det finns mycket som kan ta död på någon slags julstämning men om man kan göra sig fri från det som prackas på en och släppa kraven och välja det man själv tycker om så kan december vara som en härlig doftande ljusoas i vintermörkret.

Jag har upptäckt att jag tycker att adventstiden är en härlig lustfylld tid fylld med massor av njutning. Jag tror jag tycker mera om den tiden än själva julen. Adventstiden är en sinnenas tid om man gör den till det. Först är det att omge sig med ljus och kanske att skapa vackra ljusdekorationer. Sedan alla andra dekorationer inför julen då man kan använda fantasin och göra kransar, blomsterarrangemang och kanske tillverka olika gåvor, både ätbara och andra. Det viktiga är att göra det som man vill och har lust till och inte för att man tror man måste. Man måste ju inte ha pepparkakor om det känns kravfyllt.

Sedan är det ju allt som doftar och värmer, som glögg, pepparkakor, saffran, kanel, kardemumma, apelsiner och en massa annat härligt som man kan lukta på och äta. Att göra egna hudoljor med härliga dofter och att omge mig med vackra blommor med mycket färg och ljus är sådant jag tycker är extra härligt när det är kallt och mörkt ute.
Sedan finns det ofta så mycket trevligt att göra den här tiden, som konserter, utställningar, hantverksmässor m.m. där man ibland både hittar spännande saker och träffar massor av trevliga människor. Om man utgår mera från vad som är roligt och gör en glad, vad som är njutbart och hellre hinner prata med någon och umgås än att allt måste vara ”fullkomligt” så blir den här tiden fram till jul en tid fylld av färger, dofter, smaker och upplevelser. Något annat som är värt att notera är då solen lyser en decemberdag och belyser träden på ett sätt som bara kan ske när solen står lågt som i december och det blir förtrollande vackert. Visst måste man väl ha rätt att få njuta av den här tiden i ställer för att pressa sig och bli slav under krav som någon annan skapat?

Och mera gult

Det frostiga December

Änglar i december

Decembers sista ros

Från det röda till det doftande gula

Söker efter färger i december

Nu är det första december

Om Tillit

Han kommer att
vandra en kringelkrokig väg
sa den visa kvinnan till mig.
”Under tiden är det enda
du kan göra, att ha tillit,
tillit till att han fått tillräckligt
med sig så att han kommer
att hitta rätt väg och det
kommer han att göra till slut.”

Hur svårt är det inte att stå där bredvid och se på,
att se hur saker blir galet och inget kunna göra?
Hur svårt är det inte att se någon man älskar
fara illa och ändå inte kunna ingripa?
Inte är det heller särskilt enkelt att
ha tillit när vi inte anar någon ljusning.

En del menar att de inte skulle stå ut.
Men när tillit är det enda hopp man har
Så måste man antingen själv gå under
eller ha tillit till att grunden man försökt bygga
håller. Att ha tillit blir den enda återstående
vägen framåt.

Antikvariatfynd

Främlingen

Någon mitt ibland oss
bor i ett annat land.
Det är ett hav emellan
som ingen annan ser.

Under vardagslivets
alla brådskande steg
finns smärtan med bundna fötter
som aldrig når fram.

En dag är hon försvunnen.
Var skall man söka då?
Hon har gått ut i havet
som ingen annan såg. (Ur Rummet innanför av Ingrid Arvidsson)

Ökenvandring

Om öknen är min vän vet jag inte,
men det är i öknen jag måste söka min skatt. (Ur Alkemisten av Paulo Coelho)

Om det förflutnas skuggor

I boken Tacksamhetens tecken skriver Patricia Tudor-Sandahl i ett kapitel om att släppa taget om det förflutnas skugga då det påverkar förmågan att leva i nuet. Hon säger att det förflutna kan hålla oss i ett hårt grepp trots insikter om varför det är som det är och göra att vi blandar ihop nu med då vilket inte är särskilt fruktbart. Hon menar inte att vi ska förneka vårt förflutna utan snarare fullt ut acceptera det liv som varit. ”Man kan inte skriva om sin historia, men man kan sluta fred med den.” Hon fortsätter med att de flesta av oss har stympats på olika sätt och att det satt sina spår och att många bär sår som svider och som kanske aldrig kan läkas helt utan kommer att aktiveras igen vid olika tillfällen. Och var kommer tacksamheten in? Jo. Patricia Tudor -Sandahl menar att varje tillfälle då det dyker upp situationer som återuppväcker det man trodde var färdigt så ger det en ny möjlighet som utmanar invanda mönster och därmed en chans att pröva ett nytt sätt för oss att förhålla oss till dem och på det viset bli en aning visare. Det svåra försvinner inte men fråntas sin styrkraft och makt när det lyfts fram i ljuset. Känslor av bitterhet, besvikelse, skam, sorg med mera har kanske inte helt raderats men anger kanske inte längre tonen i ens liv. ”Att bli en hel människa betyder inte att alla sår ska ha läkts, det räcker med att det inte längre finns var i dem.” Hon menar att såren även kan vara till hjälp i mötet med andra människor. ” Den som bär sina sår med värdighet utan att vare sig förneka eller agera ut dem kan med förtröstan vända sig till sina medmänniskor. Smärta är en förvandlande kraft om man orkar se den för vad den är, i stället för att streta emot eller sjunka in i självömkan eller grämelse.” Självömkan säger hon gör det omöjligt att uppskatta livets gång och kunna se vad livet har att ge. Ett av de största hindren för att kunna ha en tacksam attityd inför livet är alltså att man har svårt att släppa taget om det förgångna. Att fokusera på det vi inte har, det vi förlorat, eller skulle vilja ha, stör förmågan att kunna ta till oss och uppskatta det vi har och tar enormt mycket energi och motverkar förmågan att kunna vara närvarande i nuet. Patricia Tudor-Sandahl fortsätter att utveckla tankar bland annat kring detta. Tänkvärt och Läsvärt!

Ett citat som avslutning: Man fattar långsammare sin lycka än sin olycka. (LIVIUS)

Vinterträd

Svarta står vinterträden
utan sin glans
och sina vingar.
Svarta och tysta
i sin långa väntan.
Bryts inte under mörkret.
Lägger sig inte ner i snön
för att dö.
Raka och tysta står de
med grenarnas ådernät
lyfta mot himlen.
Vinterträd
med den friska vedens
hemliga flöden
av lövsus och fågelsång. (Ingrid Arvidsson)

Novemberpromenad

Novemerpromenad

Att välja väg

När du väljer en väg
måste du välja bort andra möjliga vägar.
Om du försöker välja dem alla,
kommer du ingenstans. (Ur Brida av Paulo Coelho)

Om närvaro i Livet

För en tid sedan såg jag en film på bio som handlade (så som jag uppfattade den) om att vara närvarande och se skönheten i livet och att det ofta behöver hända något drastiskt för att vi ska kunna göra det. Filmen heter när Veronika bestämde sig för att dö och bygger på Paulo Coelhos bok (som jag inte läst) och handlar om en ung kvinna som försöker ta sitt liv genom en överdos och hamnar på ett privat vårdhem där hon får veta att hon genom sitt självmordsförsök ådragit sig skador som gör att hon inom en snar framtid kommer att dö till följd av dem.

Man får följa hennes väg ut ur depressionen och en del sällsamma upplevelser och möten på vårdhemmet och hur hon kommer till en punkt där hon fylls av kärlek både till livet och till en av sina medpatienter som berör henne på djupet. Hon fylls av en längtan att få komma bort från vårdhemmet, att vara i livet och få se havet innan hon ska dö. Filmen är vacker, mycket fin och stämningsfull med underbara bilder och miljöer. Den visar hur svårt vi kan ha att se livets skönhet och ta till vara våra liv. I inledningen kändes det som en mörk film men den blir snart en film med hopp och liv. Samtidigt är det förstås lite vemodigt att det ofta behövs så drastiska händelser i våra liv för att vi ska kunna vara närvarande och uppskatta vårt liv.
Några Citat ur boken Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho:

”Hon sa att hon varken var lycklig eller olycklig
och därför stod hon inte ut längre.
Bara man själv vet hur stort det egna lidandet är
eller hur djupt meningslöst livet känns.”

”Vi kan begå många misstag i vårt liv.
Men ett får vi aldrig begå: det som förgör oss.”

”Jag måste få känna regnet i ansiktet,
le mot alla män som jag tycker ser intressanta ut
och tacka ja till alla koppar kaffe som de vill bjuda på.
Jag måste får krama min mamma,
säga att jag älskar henne och få gråta i hennes famn
utan att skämmas för att jag visar mina känslor,
för de har alltid funnits där,
jag har bara gömt dem”. (Ur Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho).

”Var som källan som svämmar över
och inte som kärlet som alltid innehåller samma vatten.”

”De svåraste proven på andlighetens väg
är tålamodet att vänta på det rätta tillfället
och modet att inte bli besviken på det man finner.”

”När vi har en stor skatt mitt framför ögonen är det sällan vi upptäcker den. Och det beror på att vi människor inte tror på skatter”(citat av Paulo Coelho från Alkemisten)

Fars Dag - Osorterade tankar om fadersrollen

Tänker på fars dag. Så mycket har sagts om moderns betydelse för barnets utveckling och psykiska hälsa men faderns roll för barnets självuppfattning och psykiska utveckling tror jag är väldigt underskattad. Tänker på faderns status hos barnet. Hur viktigt det är för barnet att få faderns godkännande oavsett hur involverad och delaktig han är i barnets liv, eller hur han uppför sig. Hur barn hungrar efter att bli sedda av sin pappa och hur hans uppmärksamhet och uttalanden ofta får en uppförstorad betydelse för barnet. I barnets ögon är pappa (länge) en hjälte oavsett om han förtjänar det eller inte. Jag tänker att det kan ha med oåtkomlighet att göra. Ju mera oåtkomlig desto större hunger hos barnet att bli sedd och desto skörare relation och därmed mera anpassning av barnet för att få något av fadern. Tänker att modern ofta varit mera självklar och oftast inte försvinner ur barnets värld lika lätt som fadern kan göra (även om det självklart finns massor av undantag).

Tänker på att det förstås handlar om att dessa pappor som är oåtkomliga och omogna själva inte haft någon fungerande pappa. De är själva övergivna barn som aldrig lyckats mogna och komma vidare och växa upp till att kunna bli en pappa som kan se sina barns behov. Det är pappor som är vuxna utanpå men småpojkar inuti. Tänker på att barnen hungrar så efter faderns kärlek och uppmärksamhet att hon anpassar sig och tar det hon får och många gånger även tar ansvar för sin omogna pappa. Tänker också på alla de barn som lever i skräck för en missbrukande pappa, en pappa som misshandlar barnen eller deras mamma fysiskt eller psykiskt, en förtryckande pappa eller en pappa som begår sexuella övergrepp mot sina barn eller andra övergrepp. Tänker också på de barn som har en pappa som lämnat dem och aldrig kommer eller frågar efter dem. Tänker på barn som längtar att pappa ska se dem. Barn som längtar och längtar. En del fortsätter att längta hela livet och ändå ska de själva fungera som föräldrar och ta hand om barn som har behov att bli sedda och älskade utifrån sig själv och inte utifrån den vuxnes behov.

Tänker att det finns många omogna människor. Funderar över hur man bryter det sociala arvet för att det inte ska gå vidare ännu en generation. Vi lever i en värld med mycket manligt våld och förtryck. Hur ska vi förändra detta och när tänker män själva börja säga ifrån och vilja göra något åt det hela?

Att välja sin egen väg

Till slut kommer vi till ett vägskäl
när vi måste fråga oss själva
vems väg vi ska gå, andras
eller vår egen?

Plocka fram sin inre styrka

Till alla oss som behöver hitta styrka för att träda fram

Fläckarna

Att som de andra djuren
de skygga och fläckiga

fly från faran, fly
in under lövskuggorna

och osedd, äntligen osedd
vila i gömställets dunkel.

Ändå känna det starka ljuset.
Ändå med bultande hjärta

stiga upp från marken
och utan skydd
bli mer än sina fläckar.
Bli mer. (Ingrid Arvidsson)

Lättköpt lycka

Hur ska vi kunna behålla vår tro
och fortsätta hålla hoppets glöd vid liv
när så många irrar runt och jagar lättköpt
lycka utanför sig själva?

Söker efter mening

>> Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för. << citat från tisdagarna med Mome - Mitch Albom

Löven släpper sina fästen och....

Naturen stannar upp och vinterns kalla andedräkt sveper bort de sista förnimmelserna av den gångna sommaren

Och så kom då november.......

Inte som en virvlande vind... utan helt stilla glider oktober över i november och tillvaron bromsar upp och varje steg blir lite mera trögt.

Fria eller ofria - det är frågan

Funderar över om vi verkligen lever i en tid av större frihet än tidigare eller om vi är mera ofria? Vi har kontakter över hela världen och kan välja massor av olika kommunikationsvägar och det finns ett otroligt utbud av allt från nytta till nöjen. Vi förväntas göra olika val oavsett vad det gäller i allt från elbolag till hälsobehandlingar och fritidsaktiviteter.

Det klart det kan vara en frihet att ha tillgång till ett globalt utbud och själv välja vad man vill ha men det krävs ju en hel del innan vi kommer dithän att vi kan göra våra val. Det krävs en massa kunskaper för att få reda på olika alternativ, insikt i dem för att kunna ta ställning och för att skaffa kunskap krävs massor av tid och oavsett hur mycket vi försöker sätta oss in i olika frågor finns alltid tvivlet om det kanske finns bättre alternativ. Sedan när vi gjort vårt val blir det vårt eget fel om det inte blir bra och bara det kan skapa stress.

Hur kommer ofrihet in då? Ja, kanske genom att vi får alltmera krav på oss och skyldigheter, vilket binder upp vår tid och våra liv så att vi får allt mindre tid över för att hinna umgås, allt mindre tid för spontana möten. Hur ofta besöker människor varandra spontant i dag? Det kanske inte bara har med våra val att göra utan det finns förstås flera förklaringar till det men ändå, visst stjäl alla ställningstaganden vi förväntas göra en massa tid som skulle kunna användas till något roligare ibland!

Mötesplats Citruslunden

Mötesplats Citruslunden är nu registrerat som företag, vilket innebär att första steget är taget mot att skapa en plats för våra sinnen!

Söker ljus och fortsätter leta guld

Flöde och kraft

Flöde

Hitta flöde

Vatten. Rörelse. Flöde. Rörelse är energi. Ger energi. Ny kraft. Nytt syre. Rening. Befrielse. Hjälper även tanken att komma loss.
Totalt stillestånd är förgörande och död. Det är viktigt att komma ihåg när vi är låsta, att rörelse kan vara vägen för att bryta och få igång flödet igen!

Ännu mera gul energ !!!!

Ge mig mera gult !!!!

Inte ännu

Stilla lyser björkarnas
sista löv.
Små starka hjärtan
där sommaren
har brunnit ut.

Guldmedaljonger
som bevarar minnet.
Sakta klingande
genom höstens tystnad.

Signaler
som har stannat på gult.
Inte ännu. Inte ännu. Inte
ännu. (Ingrid Arvidsson).

Utsikt från ett fönster

Nu kommer en tid då det blir mycket övning i att gå emot sina motstånd.

Redan på morgonen finns det där. Motståndet. Kylan ligger där utanför fönstret och hotar att tränga in, inte bara genom fönstret utan in i hela livssystemet,längst in i mitt väsen och ta både kropp och själ i besittning. Hur lätt är det inte då att strunta i att gå ut om man inte måste, skippa promenaden och allt vad det är och i stället tända en brasa och sjunka in en bok.

Det är nu gäller det att lägga fokus på det positiva och se skönheten här och nu och att söka sig till och verkligen välja det närande och goda. Nu gäller det att söka sig till sådant som stärker: musik, filmer, goda möten, hitta dofter som lockar och söka nya upplevelser i något som inte är självklart, att försöka se något nytt i det välbekanta. Nu gäller det att inte sluta sig utan öppna upp för något nytt!

Längtans blåa blomma

Socialstyrelsens rekommendationer väcker ångest

Det finns inte riktigt ord att beskriva den förvåning, häpnad och misstro jag känner inför socialstyrelsens förslag att rekommendera KBT framför andra terapiformer när det gäller behandling av depression och ångest. Ja, bara det att socialstyrelsen anser sig ha mandat att tala om vad som är rätt behandling för människor känns direkt frånstötande. Jag trodde tiden då rekommendationer som hur många brödskivor om dagen vi ska äta var förbi, men tydligen inte!

Hur är det möjligt frågar jag mig att vi 2009 inte har kommit längre, att vi tror att det finns endast en lösning för alla människor? Det väcker obehagskänslor och för tankarna till mer auktoritära samhällen som står för ensidighet och som anser sig veta bättre vad den enskilda människan behöver än vad hon själv vet. Det är verkligen beklagligt att vi ska ha ett antingen eller samhälle. Ser en parallell till missbruksvården där man under många år i stort sätt avfärdat alla andra behandlingsformer än det s.k. tolvstegsprogrammet där enbart före detta missbrukare ansågs/anses ha kompetens och där man nu efter drygt tjugo år börjar få upp ögonen för att det kanske kan behövas alternativ och komplement till den behandlingen.

Sedan undrar jag också, hur det är möjligt att socialstyrelsen har så bristfälliga kunskaper när det gäller terapi?
Har de missat de utredningar som visat att terapeuten är minst lika viktig som metoden. Det är inte vanligt med renodlade metoder utan de flesta terapeuter arbetar mera eklektiskt? Ibland får man också känslan av att när det talas om psykodynamisk terapi så pratar man om psykoanalys á la Freud. Socialstyrelsen verkar även ha missat studier som inte är lika positiva vad gäller effekten av KBT och resultaten av uppföljningarna på lång sikt som inte verkar vara till fördel för KBT utan snarare visat att psykodynamisk terapi är mera verkningsfull?

Sedan undrar jag var kunskaperna finns om andra terapiformer? Vad har man t ex för kunskaper av terapier där man använder sig av en kombination av samtal och andra uttryckssätt, kroppsterapier och mer kreativa terapier där man arbetar med t ex bild, musik, rörelse och andra uttryck. Det finns studier som visat att t ex bildskapande, musik, drama med mera har en mera positiv effekt än enbart samtal bland annat när det gäller depression och trauman.

Utifrån egna observationer, erfarenheter, litteratur, med mera så kan många människor med t ex utmattningsdepression, där det ofta handlar om högpresterande människor, många gånger uppleva än mer prestationskrav och uppleva ytterligare stress av KBT än att det alltid är till hjälp. Dessa människor behöver bland annat ofta hitta livslust, lekfullhet, glädje och energi och enligt min erfarenhet finns det andra mer kreativa terapiformer än KBT som många gånger passar bättre för detta. Exemplen kan göras många där det finns behov av andra terapiformer än KBT både utifrån problematik och personlighet. Många terapeuter vid vårdcentraler har inte heller funnit KBT användbart t ex när det gäller människor som befinner sig i sorg m.m.


KBT fyller naturligtvis sin funktion och behövs såsom en av flera metoder men den har sina begränsningar och passar långt ifrån alla. Dessutom vet jag att det är vanligt att även många psykodynamiska terapeuter använder kognitiva metoder vid behov. Det framstår som väldigt trångsynt och tragiskt att vi inte har en större mångfald och en större öppenhet i vårt samhälle vad gäller terapi. Dessutom framstår det tydligt att det finns alldeles för mycket fördomar och för lite kunskaper om andra terapiformer som skulle kunna ha en positiv betydelse för många människor. Vi vet att upplevelser via våra sinnen är en grundläggande mänsklig företeelse men ändå råder en skepsis och rädsla för att använda kreativa terapiformer som musik, bild, rörelse, drama m.m. Det finns en lång väg att gå till en större öppenhet och mångfald inom terapivärlden och det skulle vara än mer tragiskt om vi ska begränsa oss ytterligare istället för att utvecklas och tillåta människor att välja olika vägar för att nå psykisk hälsa.

Det finns ingen glöd, bara en längtan

Favoritdikt i repris

En dag i höstens sol.
Någons värme
Lövens glöd.

Det röda
ropar från träden.
Inte vinter ännu.
Inte snö.
Inte den kalla
vita salen.
Inte tystnaden.
Inte ännu. (I. Arvidsson)

Sekatören

Snart beskärs
med sekatören
den alltför flödande
växtligheten.

Många grenar är sega.
Många blad
har starka fästen.

Ännu värmer solen
allt som ska bort.
Smaragdgröna lyser
de överflödiga bladen.
Sega med sina starka fästen. (Ingrid Arvidsson)

Snart går sommaren inte att hålla kvar längre

Burkadebatten får mig att undra

Ibland är det kvävande att vara svensk och den svenska låt gå accepterande mentaliteten står mig högt upp i halsen och jag vill kräkas på den passiva "välvilliga" svenskheten.

Just nu gäller det om det är okej att bära burka på barnskötarutbildningar, på lärarutbildningar, i arbeten med barn och så vidare. Och den svenska inställningen då att det råder religionsfrihet och att var och en måste ha rätt att välja själv och så vidare i all oändlighet. I Frankrike har man förbjudit bärandet av burka och huvudduk i skolor och det verkar fungera utmärkt men så icke i Sverige där vi ska tillmötesgå alla i alla lägen! Täppas Fogelberg gjorde den märkliga jämförelsen häromdagen mellan män med bar överkropp i mataffärer och kvinnor som bär burka. Men hallå! har du inte fattat någon ting vill man ropa!

Ett: män med svettig bar överkropp i mataffärer är allmänt socialt inkompetenta och äckliga kan det tyckas men deras beteende är inte något som förordats och bestämts från samhället. Alltså inte ett påbud och en värdering från samhället sida. Att bära burka handlar om en värdering och ett synsätt och som bestraffas i många länder om det inte efterföljs. Att bära burka handlar om mer än ett enskilt val av klädesplagg och har med kvinnosyn att föra och en kvinnosyn som jag trodde vi tagit avstånd från i det här landet. Om nu detta att få bära burka är det viktigaste dessa kvinnor kämpar för så får de väl avstå från att gå ut i arbetslivet då!

Två: Vi har valt att ha religionsfritt i skolor och arbetslivet och då bör man väl utöva sin religion på sin fritid och inte göra propaganda för den på arbetstid.

Tre: Vi kommunicerar genom kroppsspråk, miner och uttryck i ansiktet och behöver kunna avläsa varandra på flera sätt än genom ord. Barn behöver kunna se den som de har att göra med( och alla andra också för den delen) och som förälder skulle jag aldrig kunna tänka mig att ha mina barn på ett dagis med personal som bär burka.

Fyra: Vad jag förstår är det inte tillåtet annars att maskera sig eller bära så kallad rånarluva men buka ska gå bra! Hur kommer det sig! Är det för att det är kvinnor som ska gömmas här eller? Vad som helst kan döljas bakom de vandrande tälten! Bra tips för rånare då.

Innebär verkligen kärlek och respekt för sina medmänniskor att man måste acceptera precis vad som helst ?

Att söka balans och mening

Funderar över fysisk och psykisk hälsa och balans. Tänket att det inte är så enkelt alla gånger att hitta den balansen och att det är många olika delar som behövs för att komma dit. Ofta betonas bara någon av delarna som det som ska förändra livet och göra att vi mår bra. Kanske lägger man mest tonvikten på det fysiska som förstås är viktigt och måste finnas med men som ändå inte är tillräckligt för att vi ska må bra.

Tänker också på vikten att känna mening i livet. Mening med livet är ju förstås något individuellt men hur hittar man sin egen mening? Inte heller det så enkelt. Men någonstans måste man ju börja och då tänker jag att det är närvaron som är nyckeln för att ta sig vidare. Närvaro kanske kan låta enkelt men kan vara både det enklaste men också det svåraste som finns.

Sedan att hitta sin kraft och det kan behövas olika saker för att göra det. Något som förmodligen är gemensamt för att kunna bygga upp sin kraft är att kunna vara närvande och att hitta källor som berikar. Tid för eftertanke och reflektion tänker jag är en viktig del för att hitta kraft och utvecklas vidare. Också kontakt med andra människor, att känna gemenskap och samhörighet. Sammanhang är också viktigt, att känna sig behövd och att ingå i ett sammanhang.

Vad kan det vara mera som är viktigt och i vilken ände börjar man och hur går det till att komma dit? Många av oss vet vad som skulle behövas men vi kan ha svårt att hitta vår balans och mening i alla fall och vad är det som gör att vi inte kommer dit? Är det kraften, energin som fattas? eller? Får fundera vidare kring detta men börjar med att försöka hitta vad som ger glädje och energi med närvaron eller mindfulness (om man så vill) i centrum.

Konserverade dagar

Vissa dagara önskar man att det gick att konservera och ta fram vid behov. Tänk att kunna gå till sin konserv och tanka lite näring en grå dag när allt gått på tok!

Att fylla sig med naturkraft

Jag andas och andas
och suger girigt in naturens dofter genom mina porer
Jag försöker att låta naturkraften fylla mig
havsbruset att vitalisera mina vener
och solens värme att lagras i mitt hjärta
så att jag ska kunna ha en egen
kraftkälla inför kommande dagar
när jag famlar i mörker på isiga gator.
.

Att ge sig själv det man behöver

Ingen motorväg hörs. Inga hårda påträngande ljud. Bara bränningarna från havet och vinden som susar i de rönnbärsröda träden och de gyllene havtornsbuskarna som glöder längs stränderna. Vinden är smeksamt ljum och solen varm och behaglig utan att brännas så som den kan vara i den här tiden. Ljuset är milt och behagligt och på avstånd hörs enstaka fåglar som ännu inte gett sig av till varmare länder. Det doftar härligt från skog och hav och man vill helst kunna ta med sig ett krus fyllt av mättade dofter att få hämta kraft från och andas in under andefattiga dagar. Här i denna stund kan man lämna över sig i naturens generösa och bärande famn. Här kan man andas in kraft och låta sig fyllas på. Här kan man vila och bara vara.

Sedan finns en önskan att kunna bära med sig bilden i sitt inre rum att kunna besöka när man behöver och då få luta sig mot naturens bärande famn och låta sig genomsköljas av ett värmande ljus och lyssna till bränningarnas sång och vindens sus och låta de jordiska dofterna fylla sinnena. Ett musikstycke kanske kan vara till hjälp när man sitter där en kulen dag i november och vill tillbaka till sin goda plats så då sluter man ögonen och lyssnar på Anouar Brahems vackra musikstycke Vague, Ela naveva och sedan är det bara att gå in i bilden i det inre rummet.

Naturen är min hållande famn

Det finns dagar då allt präglas av disharmoni. När allt skaver och det känns som man bär en för trång kostym som man skulle vilja slita av sig men inte vet hur man gör. Det finns dagar då tankarna far omkring i ett gytter som bara leder tillbaka till ruta ett igen och åter igen. Dagar när kraften saknas att fatta kloka beslut. Dagar då sorgefågeln sitter på axeln och man bara skulle vilja omslutas av en vänlig famn och få lite näring. Man vet att man behöver något men har glömt vad, eller man ger sig inte det som skulle behövas eller man har inte kraft eller vad det kan vara.

När tillvaron känns så här är det inte meningsfullt att försöka uträtta något. Man måste få fast mark under fötterna igen. Måste få tillbaka balans, lugn och energi. Hur ? Och var? frågar jag mig och det självklara svaret blir för mig. Naturen. Naturen är min läkande hållande famn där jag kan vila och hämta kraft och styrka. Hur kommer det sig att jag lyckas glömma det gång på gång?