“Listen to your being. It is continuously giving you hints; it is a still, small voice. It does not shout at you, that is true. And if you are a little silent you will start feeling your way. Be the person you are. Never try to be another, and you will become mature. Maturity is accepting the responsibility of being oneself, whatsoever the cost. Risking all to be oneself, that's what maturity is all about.”
― Osho

Återseendet

Ännu andas sommaren

Testamentet

Han var en pappa som var vuxen på utsidan men förblev en pojke inuti, som aldrig utvecklades till att bli en känslomässigt mogen man. Pojken inom pappan använde människor för att tillfredställa egna behov och försökte få kontroll över människor runt honom för att binda dem till sig. Det var det enda sätt han kände till och som han trodde var kärlek. Han kunde inte sätta sig in i hur det blev för barnen när han kränkte och förnedrade dem för att själv inte känna sig övergiven. Att få barnen och sin fru att tro att utan honom var de inget och att han satt inne med sanningen, om vad som är rätt och fel i livet var hans sätt att bevisa att han var viktig och oumbärlig, för att inte bli lämnad i ensamhet. Han använde olika former av straff och belöning som verktyg för att behålla sin makt. Han talade om hur oduglig och fel den var som misshagade honom på något sätt och krävde att man måste köpa hans världsbild för att få belöningar som kunde återtas om man inte levde upp till hans förväntningar. Livet i familjen kan liknas lite vid en slags ständig rättegång i miniatyr där det gäller att aldrig göra fel och alltid leva med osäkerheten att inte veta vad som är de rätta valen och dessutom så blir det ändå aldrig riktigt rätt hur man än väljer. När det aldrig känns som att man gör riktigt rätt, så är det förstås lätt att känna sig själv fel också, att man inte duger som den man är, utan alltid är fel.

Den sista bestraffningen har utfärdats av pappan efter hans död, där han talar bortom döden, genom sitt testamente. Han belönar slutligen de han anser ha varit honom trogna och bestraffar de otrogna. De trogna har accepterat pappans världsbild, hans kränkande behandling och hans alkoholmissbruk. Av de tre barnen är det endast sonen som fått godkänt medan de båda systrarna valts bort för sista gången. Det som sker är inte bara att sonen får större delen av tillgångarna och att döttrarna inte nämns med ett ord, utan också att pappan genom sin handling splittrar syskonen för all framtid genom att han favoriserar sin son och låter honom leva med skuldbördan av att ha medverkat till att systrarna valdes bort. Det finns många sorgliga aspekter i det hela, där en är att pappan, min pappa, vår pappa, inte hade förmågan att älska och att se sina barn för de vi är och utifrån de behov vi hade, utan bara kunde se oss utifrån sig själv och sina egna behov (hans oförmåga till empati). En annan sorglig aspekt är att vår familj är sargad och delad och bär med sig infekterade sår som är svåra att läka och att vår pappa inte kunde se vad han utsatte sina barn för även efter sin död och med den övertygelsen att han aldrig gjorde något fel.

Jag skulle önska,(vem önskar inte det) att vi fått med oss en trygg grund att stå på, mera frihet att få utveckla vars och ens resurser, mindre rädsla och en känsla att vi var älskade och att vi duger, att det är okej att göra fel och att det finns flera rätta sätt, inte bara ett. Jag skulle ha önskat att min bror fått med sig mera trygghet och mod och förmåga att reflektera över saker och ting. Jag skulle också ha önskat att min syster kunnat se att hon duger och inte är fel, att problemet inte ligger hos henne utan hos vår pappa som inte har haft förmågan att se och ge den kärlek så som varje barn behöver och förtjänar.

När föräldrarna inte har förmåga och inte räcker till för att ge sina barn det de behöver för att ha en stabil grund att stå på, då får vi bygga vår egen grund. Det kan vara ett mödosamt och svårt arbete och kanske når vi aldrig riktigt ända fram. Kanske når vi aldrig riktigt dit vi vill, kanske blir grunden och byggnaden aldrig tillräckligt stabil och hel men det är den väg som finns. Det är det enda val vi har om vi vill uppnå självrespekt, bryta de negativa familjemönstren och inte föra dem vidare till våra barn. Allt har ett pris, så har det varit också för mig men jag kan ändå inte se att jag skulle ha valt annorlunda, med facit i hand. Jag gjorde det jag behövde för att inte gå under och för att kunna skapa det liv som känns rätt för mig och på den vägen fortsätter jag att söka mig framåt. Det är stundtals en snårig och gyttjig väg men med rätt skor och verktyg så går det och rätt ofta så hittar jag närande oaser på min väg. Oavsett hur vår pappa försökte hitta vägar att göra skillnad på oss barn och bestraffa oss så kan varken han eller någon annan aldrig ta ifrån oss rätten till våra upplevelser och känslor och att få berätta vår egen historia. Min historia är min och Din historia är din!

Kravet på Lycka

Funderar över begreppet lycka som jag länge känt att jag haft svårt att förhålla mig till. Varje dag översvämmas vi av olika lyckouppmaningar om hur fantastiskt saker är, vilka underbara människor vi alla är, hur vi ska fånga just den här dagen, hur vi ska bli lyckligare och att vi själv väljer hur lyckliga vi ska bli o.s.v. En stor del av tv-program, tidningar och olika Internetforum handlar om att presentera lyckliga och lyckade människor och ge tips om hur vi själva ska nå lyckan. Om man betraktar en del av budskapen så är det inte så att orden i sig är osanna och ändå så känner jag att i stället för att det skänker glädje och styrka så blir jag bara trött. Här följer några exempel på alla de uppmaningar till förhållningssätt som man bokstavligen dränks med varje dag ” Today is the perfect day to love everyone! Repeat this all of your tomorrows ♥.” “Hallå alla vackar själar, kom i håg att i dag är första dagen på resten av ditt liv… snacka om värdefullt!”
”Håll dina tankar positiva eftersom dina tankar blir dina ord.
Håll dina ord positiva, eftersom dina ord blir ditt beteende.
Håll ditt beteende positivt eftersom ditt beteende blir dina vanor.
Håll dina vanor positiva, eftersom dina vanor blir dina värderingar
Håll dina värderingar positiva eftersom dina värderingar blir ditt öde.” På liknande sätt forsar mängder av positiva budskap över oss som en aldrig sinande flod. Jag frågar mig själv hur det kommer att allt detta får en motsatt effekt på mig, vad är det som är så tröttsamt med alla fantastiska lycko- och kärleksbudskap. Det borde ju vara fint och något gott!

Häromdagen lyssnade jag på ett intressant program där man pratade om unga människor som aldrig riktigt blir vuxen, inte lyckats välja ett stadigvarande jobb eller välja en utbildning som känns rätt. De söker och söker men känner sig osäkra och kan inte bestämma sig. Där talade man också om att kraven på ungdomarna från vuxenvärlden oftast inte var vad de skulle välja för inriktning för sina studier och kommande yrken utan mera att de upplevde ett krav att vara och bli lyckliga. Pling! Där finns något väsentligt! Det finns en slags myt att om vi bara väljer rätt så kommer vi att bli lyckliga och vara lyckliga hela tiden! Det är vad reklamen alltid försökt intala oss och vad hela samhället strävar efter, en jakt på evig lycka. Går du bara ner i vikt så.. hittar du rätt partner… rätt yrke.. har rätt inställning till livet o.s.v så blir du lycklig. Man utgår från att lycka är något man uppnår och som består, vilket förstås är helt omöjligt! Det klart det blir väldigt ångestladdat att göra studie och yrkes val om man har kravet att rätt val leder till lycka och så märker man att man inte alls är lycklig hela tiden när man påbörjat de studier man trodde var rätt och så tror man att var fel val och så söker man vidare. Hela samhället genomsyras av en jakt på denna lycka och vi ger därmed våra barn falska förespeglingar om hur livet är. Det är inte heller riktigt okej att ha negativa känslor, vara besviken bitter, ledsen etcetera och uttrycka det, utan allt ska vara positivt och bejakande och det är just utifrån detta som jag känner ett motstånd och en trötthet eftersom det blir hurtfriskt och falskt.

Vi ljuger för våra barn och ger dem därför inte de redskap de behöver för att möta livets olika skeenden, där vardagen består av många känsloupplevelser, svårigheter, tristess och däremellan kanske lyckliga stunder men knappast något evigt lyckorus. Livet är värdefullt ändå trots att lyckan inte ständigt är närvarande eller kanske till och med tack vare att det inte är så. Genom att möta olika svårigheter, utveckla uthållighet i vardagen och acceptera livets olika växlingar växer vi och utvecklas som människor i stället för att leva i tron att lyckan kan förvärvas och att andra har den till skillnad från oss själva! Jag önskar lite mera ärlighet, mindre stjärnglans och att vi vågar se att det inte är så tokigt att ha fötterna på jorden heller!

En betraktelse över min döde far

Han ligger där framför mig i en sjukhussal, inbäddad med vita lakan. På bordet intill sängen brinner ett vitt ljus och där ligger en bibel. Min far är död sedan några timmar. Jag har inte träffat honom på mer än tio år. Det känns overkligt. Kroppen som ligger där innehåller inget liv, utan är bara ett skal, livet är borta och det är påtagligt. Annars känner jag inte så mycket mera än ett sorgset vemod blandat med tomhet.

Det var länge sedan mannen i sängen känslomässigt slutade vara min far och nu är han död. För mig har han aldrig varit en far med en kärleksfull famn att komma till som kunde trösta och stötta utan han var mera som ett krävande barn med egna omättliga behov som behövde tillfredsställas. Det som känns sorgligt är att han slutade sitt liv utan att kunna se och förstå hur illa han gjort människor i sin närhet, att han inte kunde visa någon ånger och kärlek, att han aldrig mognade som människa. På det viset fick han ju inte heller själv uppleva att inför döden omges av kärlek från sina barn.

De frågor som rör sig inom mig är hur man kan leva sitt liv år efter år och inte ha kontakt med sina barn och aldrig ens försöka att ändra på det? Det är för mig obegripligt och något jag funderat mycket över och då tänker jag inte på mig själv i första hand. Hur kan man välja bort sina barn? Hur kan man vakna morgon efter morgon, leva sitt liv och ha valt bort sina barn? Kan man göra det och må bra? För mig skulle det inte gå en dag utan att hjärtat skulle gråta av längtan, saknad och sorg och så säger de flesta kvinnor jag pratat med i min omgivning. Ja, jag vet att jag säger kvinnor för det är kvinnor jag hört säga så men det finns säkert män som känner så också, även om jag tror det är mera vanligt att män rent fysiskt överger sina barn.

Nästa fråga som jag funderat mycket över är om man kan vara hel som människa, ha ett gott liv och vara en harmonisk människa när man valt bort sina barn? Den frågan handlar om alla de pappor som lämnat sina barn och kanske skaffat ny familj och helt prioriterat bort sina egna barn. Jag kan inte tro att det är möjligt att göra det om man är en människa som är trygg i sig själv, har förmåga till självreflektion och har kontakt med sitt eget inre.

Var min far en trygg och harmonisk människa? Det är förstås där själva svaret ligger, varför han var den pappa han var. Han hade sådana brister att han inte hade förmåga att förstå och möta sina barns behov, då de kolliderade med hans egna omogna personlighet. Han försökte binda sin familj till sig genom kontroll och göra sig själv oumbärlig och få familjen att vara i ett underläge och i en beroendeställning till honom. Det var det sätt han kände till. För att känna sig själv betydelsefull behövde han trycka ner sin omgivning. Han såg sig som den förorättade missförstådda som tyckte han inte fick någon uppskattning trots att han själv ansåg att han gett sin familj allt.

En stor del av mitt liv har bestått av kamp att inte slukas och förgöras av min pappa. En dag fick jag nog och bestämde mig att mitt liv skulle bli bättre utan den ständiga balansgång och kamp det innebar att umgås med honom. Jag har inte ångrat det men tycker ändå det är sorgligt att han aldrig kunde mogna som människa, att han förlorade så mycket genom att han var som han var. Han förlorade mig och även sina barnbarn. Sedan att han i stort sätt dagligen druckit alkohol under många år har förstås inte bidragit till hans möjligheter att utveckla sin personlighet.

Jag tänker på mig, hur det varit att inte bli sedd som barn av sin far och jag tänker på alla barn som söker sina fäder och blir svikna igen och igen. För många kan det bli en längtan och ett sökande som fortsätter hela livet efter en far som aldrig fanns där och aldrig kommer att finnas. Jag tror inte min pappa mådde så bra i sitt inre och jag tror inte andra pappor som valt bort sina barn gör det heller, kanske på ett ytligt plan, ekonomiskt och praktiskt men att de är trygga, harmoniska mogna människor och hela som människor det kan jag inte tro. Min pappa som ligger här framför mig och som nu är död, var en människa med ett sårat litet barn inom sig som aldrig fick det han sökte och som heller inte kunde ge kärlek till andra. Jag tänder ett ljus för pappa och önskar att han fått frid i sin själ och jag tänder ett ljus för alla de barn som inte har en kärleksfull pappa som ser deras behov och önskar att de ska hitta ett ljus som ger styrka och bär dem genom livet ändå!

Sov i ro pappa!

Möte med döden

jag sökte en dikt inför en nära anhörigs död, en anhörig jag inte varit nära. Den enda dikt jag kunde hitta som kändes sann var den här....

Brännpunkt

Jag är här
Och kan inte vara
Någon annanstans
Än här
Mitt emellan
Det jag vinner
Och det jag förlorar
Livets våldsamma
Brännpunkt

Att behålla
Hör inte människan till
Det jag äger
Rinner mellan fingrarna

Jag är här
Och kan inte vara
Någon annanstans
Än här
Mitt i
Det som ständigt upphör
Och oavbrutet blir till
Livets oväntade
Vilopunkt.