Testamentet

Han var en pappa som var vuxen på utsidan men förblev en pojke inuti, som aldrig utvecklades till att bli en känslomässigt mogen man. Pojken inom pappan använde människor för att tillfredställa egna behov och försökte få kontroll över människor runt honom för att binda dem till sig. Det var det enda sätt han kände till och som han trodde var kärlek. Han kunde inte sätta sig in i hur det blev för barnen när han kränkte och förnedrade dem för att själv inte känna sig övergiven. Att få barnen och sin fru att tro att utan honom var de inget och att han satt inne med sanningen, om vad som är rätt och fel i livet var hans sätt att bevisa att han var viktig och oumbärlig, för att inte bli lämnad i ensamhet. Han använde olika former av straff och belöning som verktyg för att behålla sin makt. Han talade om hur oduglig och fel den var som misshagade honom på något sätt och krävde att man måste köpa hans världsbild för att få belöningar som kunde återtas om man inte levde upp till hans förväntningar. Livet i familjen kan liknas lite vid en slags ständig rättegång i miniatyr där det gäller att aldrig göra fel och alltid leva med osäkerheten att inte veta vad som är de rätta valen och dessutom så blir det ändå aldrig riktigt rätt hur man än väljer. När det aldrig känns som att man gör riktigt rätt, så är det förstås lätt att känna sig själv fel också, att man inte duger som den man är, utan alltid är fel.

Den sista bestraffningen har utfärdats av pappan efter hans död, där han talar bortom döden, genom sitt testamente. Han belönar slutligen de han anser ha varit honom trogna och bestraffar de otrogna. De trogna har accepterat pappans världsbild, hans kränkande behandling och hans alkoholmissbruk. Av de tre barnen är det endast sonen som fått godkänt medan de båda systrarna valts bort för sista gången. Det som sker är inte bara att sonen får större delen av tillgångarna och att döttrarna inte nämns med ett ord, utan också att pappan genom sin handling splittrar syskonen för all framtid genom att han favoriserar sin son och låter honom leva med skuldbördan av att ha medverkat till att systrarna valdes bort. Det finns många sorgliga aspekter i det hela, där en är att pappan, min pappa, vår pappa, inte hade förmågan att älska och att se sina barn för de vi är och utifrån de behov vi hade, utan bara kunde se oss utifrån sig själv och sina egna behov (hans oförmåga till empati). En annan sorglig aspekt är att vår familj är sargad och delad och bär med sig infekterade sår som är svåra att läka och att vår pappa inte kunde se vad han utsatte sina barn för även efter sin död och med den övertygelsen att han aldrig gjorde något fel.

Jag skulle önska,(vem önskar inte det) att vi fått med oss en trygg grund att stå på, mera frihet att få utveckla vars och ens resurser, mindre rädsla och en känsla att vi var älskade och att vi duger, att det är okej att göra fel och att det finns flera rätta sätt, inte bara ett. Jag skulle ha önskat att min bror fått med sig mera trygghet och mod och förmåga att reflektera över saker och ting. Jag skulle också ha önskat att min syster kunnat se att hon duger och inte är fel, att problemet inte ligger hos henne utan hos vår pappa som inte har haft förmågan att se och ge den kärlek så som varje barn behöver och förtjänar.

När föräldrarna inte har förmåga och inte räcker till för att ge sina barn det de behöver för att ha en stabil grund att stå på, då får vi bygga vår egen grund. Det kan vara ett mödosamt och svårt arbete och kanske når vi aldrig riktigt ända fram. Kanske når vi aldrig riktigt dit vi vill, kanske blir grunden och byggnaden aldrig tillräckligt stabil och hel men det är den väg som finns. Det är det enda val vi har om vi vill uppnå självrespekt, bryta de negativa familjemönstren och inte föra dem vidare till våra barn. Allt har ett pris, så har det varit också för mig men jag kan ändå inte se att jag skulle ha valt annorlunda, med facit i hand. Jag gjorde det jag behövde för att inte gå under och för att kunna skapa det liv som känns rätt för mig och på den vägen fortsätter jag att söka mig framåt. Det är stundtals en snårig och gyttjig väg men med rätt skor och verktyg så går det och rätt ofta så hittar jag närande oaser på min väg. Oavsett hur vår pappa försökte hitta vägar att göra skillnad på oss barn och bestraffa oss så kan varken han eller någon annan aldrig ta ifrån oss rätten till våra upplevelser och känslor och att få berätta vår egen historia. Min historia är min och Din historia är din!