Testamentet

Han var en pappa som var vuxen på utsidan men förblev en pojke inuti, som aldrig utvecklades till att bli en känslomässigt mogen man. Pojken inom pappan använde människor för att tillfredställa egna behov och försökte få kontroll över människor runt honom för att binda dem till sig. Det var det enda sätt han kände till och som han trodde var kärlek. Han kunde inte sätta sig in i hur det blev för barnen när han kränkte och förnedrade dem för att själv inte känna sig övergiven. Att få barnen och sin fru att tro att utan honom var de inget och att han satt inne med sanningen, om vad som är rätt och fel i livet var hans sätt att bevisa att han var viktig och oumbärlig, för att inte bli lämnad i ensamhet. Han använde olika former av straff och belöning som verktyg för att behålla sin makt. Han talade om hur oduglig och fel den var som misshagade honom på något sätt och krävde att man måste köpa hans världsbild för att få belöningar som kunde återtas om man inte levde upp till hans förväntningar. Livet i familjen kan liknas lite vid en slags ständig rättegång i miniatyr där det gäller att aldrig göra fel och alltid leva med osäkerheten att inte veta vad som är de rätta valen och dessutom så blir det ändå aldrig riktigt rätt hur man än väljer. När det aldrig känns som att man gör riktigt rätt, så är det förstås lätt att känna sig själv fel också, att man inte duger som den man är, utan alltid är fel.

Den sista bestraffningen har utfärdats av pappan efter hans död, där han talar bortom döden, genom sitt testamente. Han belönar slutligen de han anser ha varit honom trogna och bestraffar de otrogna. De trogna har accepterat pappans världsbild, hans kränkande behandling och hans alkoholmissbruk. Av de tre barnen är det endast sonen som fått godkänt medan de båda systrarna valts bort för sista gången. Det som sker är inte bara att sonen får större delen av tillgångarna och att döttrarna inte nämns med ett ord, utan också att pappan genom sin handling splittrar syskonen för all framtid genom att han favoriserar sin son och låter honom leva med skuldbördan av att ha medverkat till att systrarna valdes bort. Det finns många sorgliga aspekter i det hela, där en är att pappan, min pappa, vår pappa, inte hade förmågan att älska och att se sina barn för de vi är och utifrån de behov vi hade, utan bara kunde se oss utifrån sig själv och sina egna behov (hans oförmåga till empati). En annan sorglig aspekt är att vår familj är sargad och delad och bär med sig infekterade sår som är svåra att läka och att vår pappa inte kunde se vad han utsatte sina barn för även efter sin död och med den övertygelsen att han aldrig gjorde något fel.

Jag skulle önska,(vem önskar inte det) att vi fått med oss en trygg grund att stå på, mera frihet att få utveckla vars och ens resurser, mindre rädsla och en känsla att vi var älskade och att vi duger, att det är okej att göra fel och att det finns flera rätta sätt, inte bara ett. Jag skulle ha önskat att min bror fått med sig mera trygghet och mod och förmåga att reflektera över saker och ting. Jag skulle också ha önskat att min syster kunnat se att hon duger och inte är fel, att problemet inte ligger hos henne utan hos vår pappa som inte har haft förmågan att se och ge den kärlek så som varje barn behöver och förtjänar.

När föräldrarna inte har förmåga och inte räcker till för att ge sina barn det de behöver för att ha en stabil grund att stå på, då får vi bygga vår egen grund. Det kan vara ett mödosamt och svårt arbete och kanske når vi aldrig riktigt ända fram. Kanske når vi aldrig riktigt dit vi vill, kanske blir grunden och byggnaden aldrig tillräckligt stabil och hel men det är den väg som finns. Det är det enda val vi har om vi vill uppnå självrespekt, bryta de negativa familjemönstren och inte föra dem vidare till våra barn. Allt har ett pris, så har det varit också för mig men jag kan ändå inte se att jag skulle ha valt annorlunda, med facit i hand. Jag gjorde det jag behövde för att inte gå under och för att kunna skapa det liv som känns rätt för mig och på den vägen fortsätter jag att söka mig framåt. Det är stundtals en snårig och gyttjig väg men med rätt skor och verktyg så går det och rätt ofta så hittar jag närande oaser på min väg. Oavsett hur vår pappa försökte hitta vägar att göra skillnad på oss barn och bestraffa oss så kan varken han eller någon annan aldrig ta ifrån oss rätten till våra upplevelser och känslor och att få berätta vår egen historia. Min historia är min och Din historia är din!

Kravet på Lycka

Funderar över begreppet lycka som jag länge känt att jag haft svårt att förhålla mig till. Varje dag översvämmas vi av olika lyckouppmaningar om hur fantastiskt saker är, vilka underbara människor vi alla är, hur vi ska fånga just den här dagen, hur vi ska bli lyckligare och att vi själv väljer hur lyckliga vi ska bli o.s.v. En stor del av tv-program, tidningar och olika Internetforum handlar om att presentera lyckliga och lyckade människor och ge tips om hur vi själva ska nå lyckan. Om man betraktar en del av budskapen så är det inte så att orden i sig är osanna och ändå så känner jag att i stället för att det skänker glädje och styrka så blir jag bara trött. Här följer några exempel på alla de uppmaningar till förhållningssätt som man bokstavligen dränks med varje dag ” Today is the perfect day to love everyone! Repeat this all of your tomorrows ♥.” “Hallå alla vackar själar, kom i håg att i dag är första dagen på resten av ditt liv… snacka om värdefullt!”
”Håll dina tankar positiva eftersom dina tankar blir dina ord.
Håll dina ord positiva, eftersom dina ord blir ditt beteende.
Håll ditt beteende positivt eftersom ditt beteende blir dina vanor.
Håll dina vanor positiva, eftersom dina vanor blir dina värderingar
Håll dina värderingar positiva eftersom dina värderingar blir ditt öde.” På liknande sätt forsar mängder av positiva budskap över oss som en aldrig sinande flod. Jag frågar mig själv hur det kommer att allt detta får en motsatt effekt på mig, vad är det som är så tröttsamt med alla fantastiska lycko- och kärleksbudskap. Det borde ju vara fint och något gott!

Häromdagen lyssnade jag på ett intressant program där man pratade om unga människor som aldrig riktigt blir vuxen, inte lyckats välja ett stadigvarande jobb eller välja en utbildning som känns rätt. De söker och söker men känner sig osäkra och kan inte bestämma sig. Där talade man också om att kraven på ungdomarna från vuxenvärlden oftast inte var vad de skulle välja för inriktning för sina studier och kommande yrken utan mera att de upplevde ett krav att vara och bli lyckliga. Pling! Där finns något väsentligt! Det finns en slags myt att om vi bara väljer rätt så kommer vi att bli lyckliga och vara lyckliga hela tiden! Det är vad reklamen alltid försökt intala oss och vad hela samhället strävar efter, en jakt på evig lycka. Går du bara ner i vikt så.. hittar du rätt partner… rätt yrke.. har rätt inställning till livet o.s.v så blir du lycklig. Man utgår från att lycka är något man uppnår och som består, vilket förstås är helt omöjligt! Det klart det blir väldigt ångestladdat att göra studie och yrkes val om man har kravet att rätt val leder till lycka och så märker man att man inte alls är lycklig hela tiden när man påbörjat de studier man trodde var rätt och så tror man att var fel val och så söker man vidare. Hela samhället genomsyras av en jakt på denna lycka och vi ger därmed våra barn falska förespeglingar om hur livet är. Det är inte heller riktigt okej att ha negativa känslor, vara besviken bitter, ledsen etcetera och uttrycka det, utan allt ska vara positivt och bejakande och det är just utifrån detta som jag känner ett motstånd och en trötthet eftersom det blir hurtfriskt och falskt.

Vi ljuger för våra barn och ger dem därför inte de redskap de behöver för att möta livets olika skeenden, där vardagen består av många känsloupplevelser, svårigheter, tristess och däremellan kanske lyckliga stunder men knappast något evigt lyckorus. Livet är värdefullt ändå trots att lyckan inte ständigt är närvarande eller kanske till och med tack vare att det inte är så. Genom att möta olika svårigheter, utveckla uthållighet i vardagen och acceptera livets olika växlingar växer vi och utvecklas som människor i stället för att leva i tron att lyckan kan förvärvas och att andra har den till skillnad från oss själva! Jag önskar lite mera ärlighet, mindre stjärnglans och att vi vågar se att det inte är så tokigt att ha fötterna på jorden heller!