En doft av kaprifol är balsam för själen

En hållande famn att lita till

När vi känner oss ensamma och sårbara. När tilliten till människorna brister. När hoppet är svagt och vi har svårt att se meningen och vägen framåt. Då finns naturen där med sin hållande famn. En famn att vila i och hämta styrka ur.

Människan är en helhet

Människan är en helhet
i sitt kroppsliga uttryck.
Det är inte så att själen oroar sig
och kroppen krampaktigt knyter sig.
Det är hela personen som uttrycker sig.

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med.

vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska, anemeiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
du kan väl inte flyga!

Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång! (Kent Andersson)

Att visa sig och stå för den man är

Tending the fire

När vi hittade vår inre glöd, trodde vi aldrig den skulle kunna slockna igen
Då trodde vi aldrig att vi skulle tillåta glöden falna efter att vi en gång känt dess lyskraft
Likväl står vi där en dag och upptäcker att vi inte längre har kontakt med vår inre glöd
Den glöder inte längre inom oss
Vi glömde att glöden måste underhållas och vårdas hela tiden för att hållas levande
Vi glömde att vi aldrig fick glömma det!

Tending the fire

Tappa inte modet
Det kommer nya snäckor
Efter varje storm

En okänd dikt - En tänkvärd dikt

Lever vi det önskade livet
eller ett liv i väntan
på det liv som vi önskar
i väntan på
att en förändring skall ske
vår medverkan förutan?

Avstår vi från
att medverka till förändring
för att det liv vi lever
i väntan
känns tryggare
än det liv vi drömmer om?

Är vår långa längtan
egentligen bara en förhoppning om
att ingenting skall förändras?

Att glömma hur man andas

Att andas. Så självklart kan man tycka. Det lilla barnet vet precis hur man gör.
Så en dag står man där och har slutat andas för att få det man behöver. Man inser att andningen plötsligt befinner sig uppe i bröstkorgen och håller hela överkroppen i ett krampaktigt grepp. Hur gick det till? Hur hamnade andningen där? Sedan inser man att det inte alls är lika lätt att få tillbaka andningen ner i magen igen. Många säger glöm inte andas och orden glider förbi utan att riktigt nå fram för om man glömt hur man andas så vet man ju inte hur man gör eller hur?