Har vi tid att verkligen se varandra? Eller har vi tid att inte se varandra? Varje människa har en berättelse och att lyssna på livsberättelsen tar tid och kräver att jag låter den andra människans sanna själv få fullt tillträde. Bakom varje människas ord döljer sig en hel människa. Hur ofta låter vi någon annan människa få träda fram?
Följande text, ”Lyssna,” är hämtat ur Ulrica Stigsbergs bok, Någon att lita på:
”När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.
Lyssna!
Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller ordna något, bara höra på mig.
Jag kan ta vara på mig; Jag är inte helt hjälplös; kanske slutkörd, nedslagen och villrådig men inte hjälplös.
Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner – hur irrationell min känsla än må vara – da kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan i stället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den känslan. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.
Irrationella känslor blir ju vettiga när vi förstår vad som finns bakom dem. Så därför ber jag dig att bara lyssna. Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur
- så ska jag lyssna på dig,”
För att förstå en människa måste jag också kunna samtala och det tar också tid och jag måste bidra med mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar