aldrig skall jag, Eurydike, glömma.
Någon steg ner till mig i skuggornas rike.
Öppnade porten till ljuset
och ledde mig ut.
Visst, vår tid blev kort. vår egen svaghet
bröt förtrollningens makt. Varsamt
skildes vi åt och jag fördes tillbaka.
Porten stängdes på nytt
och bara en saga blev kvar.
Men aldrig skall jag, Eurydike, glömma.
Någon steg ner till mig i det stängda riket.
Såg mig, kände mig, räckte mig handen.
Räckte mig inne i mörkret
livets blommande gren.(Ingrid Arvidsson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar