När tron sviktar och ljuset är svagt

Jag har en vän som alltid varit så levnadsglad trots att hon genomgått flera prövningar än de flesta. Jag har alltid känt att jag har mycket att lära av hennes positiva livssyn. Hon har gått igenom många stora och svåra personliga upplevelser. För några år sedan opererades hon för svårartad cancer vid två tillfällen och med en otrolig livsvilja kom hon igenom det varefter livet sakta började reda upp sig när hon krockade med sin bil och bröt nacken och var verkligt illa däran.

Med en vilja av stål återhämtade hon sig även nu i snabbare takt än väntat. När hon var där på sjukhuset var hon alltid intresserad av hur vi andra hade det och mån om vårt välmående. Det kändes som om hon tröstade oss många gånger istället för tvärtom. Ibland kände jag mig gnällig vid jämförelsen av våra situationer men hon såg det aldrig så.

Sedan för drygt ett halvår sedan fick hon en stroke och nya sjukhusvistelser blev en följetong.Det var svårt att se henne då jag upplevde att hon inte fick den vård hon skulle behövt. Väntan på behandling har varit lång och bristfällig. Andan och bemötandet på avdelningen hon låg på var allt annat än upplyftande. Där var grått, trist, andades inget hopp och var även respektlöst emellanåt. Efter mycket lidande och väntan blev hon opererad. Det var en operation hon hoppats skulle göra livet lite lättare. Efter operationen skedde dock inte så stor förändring eller hon upplevde i vart fall inte den förändring hon önskat. Hon är bland annat yr hela tiden och har dålig balans och för första gången har hon inte tillgång till sin positiva livskraft. Något har gått förlorat. Hon tror inte längre att hon ska bli bra. Glädjen finns inte där i hennes ögon längre.Hoppet har försvunnit.

Jag skulle vilja ge henne hopp. Jag skulle vilja att hon fick en rehabilitering som ser till hela människan - som ger henne hoppet tillbaka - som tänder ljuset av livskraft inom henne igen! Jag skulle vilja ta henne till en vacker plats där alla sinnena aktiveras och där hon får bygga upp sig och får stimulans och vara i harmoni.

Men det enda jag kan göra just nu är att försöka göra det lilla jag kan, att försöka ingjuta hopp, finnas som vän och att tala till hennes sinnen eftersom jag tror att det är vägen till att hitta tillbaka till det inre ljuset.