Vi lever ensamma i en öken
och längtar efter en oas
i vars porlande vatten
vi kan spegla våra drömmar

Vi lever på avståndets
kommande närhet
men fruktar dess avsked

Min morgon bär ännu kvar
nattens släpande mörker
Dagen tigger om liv

(Maria Wine)

Att öppna upp för apelsinerna

Ljuset strömmar in genom fönstret och det första som berörs är det lilla apelsinträdet som trots att det är november bär fullt av ljuvliga små lysande apelsiner och vita väldoftande blommor. Det är väl något att förundras över!

En liten strimma av ljus

En liten strimma av ljus letar sig ner genom vattenytan och når lotusblomman som börjar kunna skönja växternas färger och försiktigt börjar treva sig upp mot ljuset och vattenytan.
Var det så att lotusblomman accepterade mörkret och det gjorde att hon kunde ta emot ljuset eller vad gjorde att hon hittade nytt ljus och började ta upp näring igen? Kanske accepterade hon det som var och det gav den vila hon behövde för att kunna se var hon kunde finna ljuset och var hon skulle hitta den näring hon behövde för att kunna komma upp ovanför ytan igen.

Lotusblomman söker sig mot ljuset

Det finns dagar

Det finns dagar.... och dagar. En del dagar bär med sig tjocka regnmoln fyllda med gråt som vill ut. Det är dagar då man har glömt var man ska söka ljuset och var skönheten finns. Sådana dagar är musiken långt borta och cd-fodralen känns utan innehåll. De dagarna är färgerna matta och inga blommor finns eller så står de bara där vissnade och utan liv. En sådan dag lyckas inte lotusblomman bryta igenom vattenytan utan blir kvar i det grumliga vattnet.

Allt sveps in i ett hölje av is

Motstånd

Motstånd är min följeslagare som jag för en ständig kamp emot. Särskilt nu när vintern börjar närma sig så ökar motståndet och ibland får jag verkligen göra våld på mig själv för att överbrygga det. Det tidigare mottot ”inte tänka bara göra” känns åter som något som kan komma till användning.

Det känns som så mycket enklare att avstå från en massa saker, än att mobilisera en massa kraft för att göra något som inte känns överdrivet lockande. Ta bara att gå ut en grå och kylig novemberdag. Hur lockande är det? Hur enkelt är det inte att hitta något skäl att slippa gå ut och gå sin ”hälsosamma” motionsrunda och i stället tända en brasa, sjunka in i en bok och göra lite gott kaffe. Det finns musik och telefon också, mycket trevligare än att halka runt i tillvaron med iskalla tår. För mig finns det en sorts lockelse i att alltmera dra sig undan och gå i ide när kylan och mörkret tränger in under huden så fort man sticker ut näsan. Jag är rätt bra på att hitta på saker att roa mig med i min ensamhet också. Det som talar emot att krypa in i idet och dra sig undan världen är då någon röst som säger att det inte är hälsosamt (till och med depressivt) att inte gå ut och att inte umgås med människor utanför familjen och att jag blir en tråkig och osocial varelse. Hm….. där blir det en mental krock då jag någonstans har en tanke om att vilja bygga upp min hälsa såväl fysiskt som psykiskt och inte gärna vill ha som mål att vara tråkig och vem märker om man är tråkig eller inte om man inte är social? Jag får inte riktigt ihop de där olika delarna, så det är väl bara att börja hitta olika sätt att överlista mitt motstånd och att fortsätta med mottot: Inte tänka bara göra! Men det betyder inte att jag vill . inte än i alla fall!

Vi går mot apelsinerna

De svarta kråkorna samlas

Novemberdagar

Inför vintern

Novembers mildhet.
Den sista
Innan vi lämnar land
och resan börjar
över vinterns hav.
Novembers blomning.
Regnvåt. Dunmjuk.
Nära huden. Snart
som ljusen på gravarna
översnöad. Snart
väntar isberg och svarta vatten.
(Ingrid Arvidsson)

Om hopp

Det finns olika talesätt som säger ” att hoppet är det sista som lämnar människan” och ”så länge det finns liv finns det hopp.” Jag ser hopp som en grundläggande drivkraft hos människan, en livsnödvändig drivkraft. Hoppet kan omfatta hela livet eller olika delar av livet, där den yttersta gränsen är att ge upp sitt liv och inte längre vilja leva. Att förmedla hopp ser jag som en av terapins viktigaste uppgifter. Att inte ha något hopp är att ge upp. Avsaknaden av hopp är därför förödande och hindrar processens framskridande och hindrar utveckling i alla möjliga sammanhang. Så länge det finns hopp är vi beredda att försöka hitta nya vägar, att försöka lite till och vi har kvar en tro på att det kommer att ordna sig, att livet ska bli bättre för oss. Jag tänker att förlusten av hopp kan se olika ut beroende på vad det gäller men där det gemensamma är att det får en avgörande betydelse för det fortsatta utvecklingsförloppet.
Utifrån min historia ser jag det som att det var när jag inte längre kunde se och känna något hopp om att saker och ting skulle bli bättre som jag ”gick in i väggen” och blev sjukskriven. Så länge det fanns ett hopp att situationen skulle förändras så gav jag inte upp men när jag ”insåg” att det skulle fortsätta utan slut som jag upplevde det då, så förlorade jag hoppet och ”hamnade” i utmattningsdepressionen. Sedan har hoppet kommit och gått med olika styrka. I dag står jag vid huruvida jag kan känna hopp och tro om att det finns en väg tillbaka i arbetslivet och jag inser att det har en avgörande betydelse för den fortsatta rehabiliteringen och för hur min framtid ska gestalta sig.

Det som är uppenbart för mig är att det är absolut nödvändigt att känna ett hopp för att rehabiliteringen ska gå framåt och det tänker jag gäller all rehabilitering och i många andra sammanhang där det behövs förändring för att komma vidare. Jag undrar hur ofta man har med de tankegångarna i möten med människor, att man måste börja med att väcka hopp för att komma vidare. Jag tänker bl. a. på arbetet med invandrarungdomar som kanske saknar hopp om sig själva, sina möjligheter, familjen eller framtiden. Jag tänker också på arbetet med kriminella eller drogmissbrukare. Där måste man jobba med att hitta och väcka någon slags hopp om att det finns något annat liv för att personen ska kunna få någon slags motivation för att vilja ta itu med och vilja (och orka) förändra sitt liv. När man inte lyckas inge något hopp händer inget. Detsamma gäller förstås inom psykiatrin och i många andra sammanhang. Eller ungdomar som har det jobbigt i skolan och uppmanas jobba på och skärpa sig men som själva inte kan se och känna något hopp om sin egen förmåga utan kanske redan har gett upp sin framtid och sig själva.

Det skulle vara spännande att höra andras tankar och erfarenheter kring hoppets betydelse.
Min tes är att hoppet har en avgörande betydelse för människors hälsa och utveckling och att det måste finnas med i mötet med människor och ingå som en viktig del av behandlingen
.
HOPPET ÄR VÄGEN TILL LIV!