Smaragderna

Sommarens sista
ännu osläckta värme.
Tystnaden
mellan mognad och sönderfall.
Tystnaden efter fågelsången.
Eftermiddagar i övergivna
trädgårdar. Den sista
ännu lysande grönskan.
Smaragder kvarlämnade
av den bortflyttade fursten.
(I. Arvidsson)

Alla behöver en plats där man bara får vara

Jag kan bara gå min egen väg, inte någon annans

Vi längtar efter kärlek. Vi söker bekräftelse. Vi vill bli omtyckta och ibland anstränger vi oss väldigt mycket för att bli accepterade och passa in. Passa in i familjen, bli accepterade, få ingå i gemenskapen, bli omtyckta. Passa in i de sociala sammanhangen, bland vänner, i skolan, på arbetet och i samhället. Vi vill få vara med. Inte hamna i utanförskap.

Vi lever i ett samhälle där idealen bland annat är att man helst ska vara ung eller se ungdomlig ut, vara snygg, framgångsrik och lycklig. Det är viktigt att vara rätt, att ha den rätta imagen. Det är viktigt att visa omgivningen att man lyckats.

Det är lätt att tro att de yttre idealen och kraven är de inre behoven. Svårt att veta vad som är vad. Lätt att blanda ihop och glömma att lyssna till sin inre röst. Lätt att få en uppfattning att andra har det man själv saknar, att andra är rätt och man själv fel.

Hur långt är vi beredda att gå för att bli accepterade? Vem ska sätta upp vad som är rätt för mig? Många väljer en accepterande hållning till allt, säger inte ifrån. De klagar men talar aldrig till den det gäller hur de tycker. De väljer att svälja och att tiga för fridens skull, för att inte bli illa omtyckt, för att det är enklast så. De säger att de själva inte vill vara ovänner och bråka och när någon annan säger ifrån tycker de att hon/han vill ställa till osämja och bråk. Den som säger ifrån och inte finner sig får en stämpel av att vara en bråkmakare och svikare, den som förstör och inte ställer upp för familjen, vännerna, jobbet etc. Kanske är pressen störst i familjen som inte går att byta ut och där familjemönstren är djupt rotade.

Många försöker gå andras vägar för att bli omtyckta och de försöker delta i det spel som krävs. De anstränger sig för att passa in och trycker ner klumpen i magen, känner trötthet efteråt efter att ha använt energi till att vara någon de inte är, till att blunda och inte reagera på det som känns fel. När man gör det tillräckligt länge så blir man sjuk på ett eller annat sätt. När man slutar lyssna till sin egen inre röst och sina egna behov så säger kroppen ifrån till slut.

Om jag vill vara i kontakt med mig själv och vara levande så kan jag bara gå min väg och ingen annans, hur än kämpig och snårig den vägen må vara. Kanske blir jag sedd som den besvärliga som inte är följsam och blir stämplad som det svarta fåret och kanske måste jag avstå från att umgås med de människor som inte kan respektera mig och det kan te sig som ett högt pris. Men om valet är att behöva ingå i destruktiva sammanhang som bryter ner och att vara tvungen att behöva förneka min inre röst eller om valet är att måst avstå från att umgås och ha kontakt med sina egna behov och följa sin egen röst så kan jag bara välja att gå min väg då det inte finns något val för mig om jag ska kunna vara sann mot mig själv. Att förneka sig själv är ett ännu högre pris.

Det är inte enkelt att välja sin egen väg men det är bara den jag kan gå som kan leda framåt!

Rosenkopp

Annika Östberg - ett lvsöde som berör

Att nära sin själ i en miljö som är själsdödande

Jag lyssnade på sommar i p1 igår. Annika Östberg var sommarpratare. Hon som dömdes för
dubbelmord i USA och har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år innan hon fick komma till Sverige förra året och fick sitt straff tidsbestämt.

Denna kvinna väcker en enorm förundran hos mig. Efter nästan trettio år i fängelse sitter hon där och förmedlar en sådan inre styrka, ödmjukhet och tacksamhet. Hur är det möjligt att ha suttit så många år i ett fängelse där all människovärdighet tas ifrån en, där miljön är nedbrytande, själsdödande och destruktiv, där personalen gör allt för att döda den egna identiteten och ha överlevt, inte bara fysiskt, utan även själsligt?
Annika Östberg har inte bara överlevt utan dessutom på något förunderligt sätt lyckats hålla sin själ levande, utvecklat sitt inre och mognat till en människa som inte ens är bitter utan känner tacksamhet, ödmjukhet och kärlek inför livet.

Jag upplever det som en ynnest att få ha tagit del av hennes berättelse och av hennes fantastiska förmåga att ha tagit sig igenom detta svåra och kunnat omvandla det till något gott. Undrar om hon inser vad hennes berättelse kan få för betydelse för andra människor? Hon förmedlar hopp, mening och försoning. Kan hon överleva och försonas med det hon gått igenom så finns det hopp för andra också eller hur?

Hallonstund

Över augusti vilar ett lugn, en stillhet, ett slags mognad och en annan atmosfär än över de andra sommarmånaderna. Naturen har nått en ny fas då allt växande närmar sig skörd. I augusti bor också vemodet. Snart kommer sommaren att vara förbi, snart drar den sig tillbaka igen. Nej, ropar det inom mig, nej inte mörker och kyla igen! Orkar inte! Vill inte! Stopp! Här och nu är dagen ljum och vänligt hållande. Just nu finns augusti här med sin mjuka famn att vila i, ljuset är milt och vänligt och naturen bjuder frikostigt att dela med sig av sin rikedom. Så jag väljer att återvända till att vara just här, nu, och inte i det som kommer sedan.

Just nu låter jag mig omslutas av morgonens lugn och mjukhet och den lätta fuktighet som ännu finns kvar efter nattens regn. Jag går där ensam i tankar i morgonstillheten och plockar fullmogna hallon. Jag njuter av hallonens färg och andas in dess dofter. Jag känner hur det vattnas i munnen vid tanken på att jag strax ska äta dem till frukost. På vägen in ser jag hur allt plötsligt nästan är klart att skördas. Jag får njuta av det sedan. Nu är det hallonen som ska avnjutas!

Efter regnet