Det finns inte riktigt ord att beskriva den förvåning, häpnad och misstro jag känner inför socialstyrelsens förslag att rekommendera KBT framför andra terapiformer när det gäller behandling av depression och ångest. Ja, bara det att socialstyrelsen anser sig ha mandat att tala om vad som är rätt behandling för människor känns direkt frånstötande. Jag trodde tiden då rekommendationer som hur många brödskivor om dagen vi ska äta var förbi, men tydligen inte!
Hur är det möjligt frågar jag mig att vi 2009 inte har kommit längre, att vi tror att det finns endast en lösning för alla människor? Det väcker obehagskänslor och för tankarna till mer auktoritära samhällen som står för ensidighet och som anser sig veta bättre vad den enskilda människan behöver än vad hon själv vet. Det är verkligen beklagligt att vi ska ha ett antingen eller samhälle. Ser en parallell till missbruksvården där man under många år i stort sätt avfärdat alla andra behandlingsformer än det s.k. tolvstegsprogrammet där enbart före detta missbrukare ansågs/anses ha kompetens och där man nu efter drygt tjugo år börjar få upp ögonen för att det kanske kan behövas alternativ och komplement till den behandlingen.
Sedan undrar jag också, hur det är möjligt att socialstyrelsen har så bristfälliga kunskaper när det gäller terapi?
Har de missat de utredningar som visat att terapeuten är minst lika viktig som metoden. Det är inte vanligt med renodlade metoder utan de flesta terapeuter arbetar mera eklektiskt? Ibland får man också känslan av att när det talas om psykodynamisk terapi så pratar man om psykoanalys á la Freud. Socialstyrelsen verkar även ha missat studier som inte är lika positiva vad gäller effekten av KBT och resultaten av uppföljningarna på lång sikt som inte verkar vara till fördel för KBT utan snarare visat att psykodynamisk terapi är mera verkningsfull?
Sedan undrar jag var kunskaperna finns om andra terapiformer? Vad har man t ex för kunskaper av terapier där man använder sig av en kombination av samtal och andra uttryckssätt, kroppsterapier och mer kreativa terapier där man arbetar med t ex bild, musik, rörelse och andra uttryck. Det finns studier som visat att t ex bildskapande, musik, drama med mera har en mera positiv effekt än enbart samtal bland annat när det gäller depression och trauman.
Utifrån egna observationer, erfarenheter, litteratur, med mera så kan många människor med t ex utmattningsdepression, där det ofta handlar om högpresterande människor, många gånger uppleva än mer prestationskrav och uppleva ytterligare stress av KBT än att det alltid är till hjälp. Dessa människor behöver bland annat ofta hitta livslust, lekfullhet, glädje och energi och enligt min erfarenhet finns det andra mer kreativa terapiformer än KBT som många gånger passar bättre för detta. Exemplen kan göras många där det finns behov av andra terapiformer än KBT både utifrån problematik och personlighet. Många terapeuter vid vårdcentraler har inte heller funnit KBT användbart t ex när det gäller människor som befinner sig i sorg m.m.
KBT fyller naturligtvis sin funktion och behövs såsom en av flera metoder men den har sina begränsningar och passar långt ifrån alla. Dessutom vet jag att det är vanligt att även många psykodynamiska terapeuter använder kognitiva metoder vid behov. Det framstår som väldigt trångsynt och tragiskt att vi inte har en större mångfald och en större öppenhet i vårt samhälle vad gäller terapi. Dessutom framstår det tydligt att det finns alldeles för mycket fördomar och för lite kunskaper om andra terapiformer som skulle kunna ha en positiv betydelse för många människor. Vi vet att upplevelser via våra sinnen är en grundläggande mänsklig företeelse men ändå råder en skepsis och rädsla för att använda kreativa terapiformer som musik, bild, rörelse, drama m.m. Det finns en lång väg att gå till en större öppenhet och mångfald inom terapivärlden och det skulle vara än mer tragiskt om vi ska begränsa oss ytterligare istället för att utvecklas och tillåta människor att välja olika vägar för att nå psykisk hälsa.
